Måsarna driver genom den guldskimrande eftermiddagssmogen. Och längs Göta älvs strandkant, på vägen ut mot det stora havet, ligger bältet av vrakgods som drivit in efter stormarna i Kattegatt.
– Vem har inte letat efter skatter bland det skräpet som barn?
Vi står i stommen för Carolina Fredrikssons debutroman ”Flod”. Scenografin där hon, som hon själv säger, velat utföra sin ”undersökning om det mänskliga”.
Den tekniska tonen i ordvalet kanske kommer sig av att hon på Tranströmervis håller på att skaffa sig ett tryggare yrke att ha vid sidan om det ekonomiskt hasardartade skrivandet: Till våren är hon färdig arkitekt.
– Jag har alltid varit intresserad av naturvetenskap, och när man skriver skönlitteratur är man ju också uppdelad i ett antal roller.
Hur då, menar du?
– Först är man teknikern, som drar upp ramarna och ansvarar för att intrigen går ihop. Sedan är man berättaren, som observerar det som teknikern kastar ner på scen, och så får man ge sig in i karaktärernas reaktioner.
Även om ramen för hennes roman kan kännas igen i verkligheten breder ut sig framför oss, har Carolina Fredriksson rivit bort så många etiketter och slitit bort så många skyltar i sin berättelse, att man aldrig kan vara riktigt säker på i vilket land eller vilken tid man befinner sig när man läser hennes bok.
Den glittrande älven har blivit en flod med det bibliskt klingande namnet Kadin. Bron heter… Bron. Intill dess fäste, i en kapsejsad husbil, stående i resterna av en bortschaktad kåkstad kallad Kajen, bor pojken Kappen och flickan Alka, hans storasyster. Ensamt kvarlämnade efter att de andra invånarna av någon anledning drivits bort.
Man får följa de båda barnen genom årstiderna där de lever under stora umbäranden och är beroende av konservburksmaten som den unga Ina dyker upp med då och då, efter att på något sätt, kanske som prostituerad, ha tjänat sitt uppehälle inne i den hotfulla Staden.
Då och då glider ett jättelikt lyxkryssninsfartyg förbi barnens misär, med samma surrealistiska effekt som när den vitt lysande bredsidan av Stenafärjan plötsligt tornar upp sig här.
Har hon velat skriva en politisk bok, om globaliseringen och flyktingströmmarna?
– Nej! Jag vill inte ge mina karaktärer några säkra nationaliteter, peka ut att de bortkörda skulle vara till exempel romer i dagens Europa. Då blir det för lätt för läsaren att tänka: jaha, det där gäller inte mig eller grannen minsann.
– Jag vill slänga saker i knäet på läsaren, att själv ta ställning till. Är det ens säkert att barnen är offer, att de inte valt att stanna kvar på den där platsen själva?
Det politiska blir ett slags slaggprodukt i det du skriver?
– Alltså… Jag började inte skriva den romanen som ett inlägg om världsläget, men det hindrar ju inte att den är det också. Det är klart att man kan se flickan Alka som ett traumatiserat flyktingbarn.
Hon blir tyst en stund.
– Det jag ville var att försöka urskilja livets grundläggande villkor och framför allt undersöka lekens betydelse. Hur vi förhåller oss till skillnaden mellan fantasi och verklighet. Den man också sysslar med som författare. Leken är ju den mest konkreta formen av fiktion!
Kanske är det just det Augustprisjuryn fått upp ögonen för när det gäller denna 1980-talist: hennes magiskt realistiska skildring av hur barnen vid flodstranden trots allt, åtminstone tills romanen närmar sig sitt omskakande slut, lyckas skapa en parallell tillvaro med hjälp av den egenskap vi alla en gång haft.
Kappen och Alka sätter sig helt enkelt i den uppallade husbilens förarsäte, slår på vindrutetorkarna och plötsligt kan de lyfta från strandbanken och flyga över hela denna jord, med en tummad kartbok som hjälp. Tills matleveranserna uteblir, vintern kommer, snön faller och en av dem blir ensam kvar. Med lekens motor som inte längre går i gång.
– Slutet när Alka till sist kliver upp på bron in mot staden handlar kanske om att hon är tvungen att lämna sitt barndomsland.
– Men jag vet inte, det måste få vara öppet. Jag har inte kontroll över allting som händer när jag skriver.
Är det till sist det som skiljer ett romanbygge från att rita ett hus, att det finns en dimension du inte styr över helt?
– Jag tror det.
När något distinkt tidsrelaterat väl dyker upp i den Pär Lagerkvist-karga miljö hon skapat, blir effekten stark. Som när den gamla syntdängan ”Forever young” plötsligt ljuder ur en bandspelare, och det nästan känns som när Frihetsgudinneskulpturen dyker upp i filmen ”Apornas planet”.
– Jag har en stark drift att göra saker på djävelskap. Samtidigt är förstås låtvalet djupt symboliskt.
– Förresten var det någon som påpekade att flera av namnen och platserna i min bok börjar på ”Ka”, och alltså påminde om Karon. Färjkarlen som ror över de döda till dödsriket över floden Styx, enligt den grekiska mytologin. Inte mig emot.
Det börjar bli kväll och hon pratar om ruset hon hamnar i när hon skriver. Säger att hon är ordblind och därför kanske ”känner ordens rytm så mycket starkare”, att hon hela tiden fick röda bockar i sitt gloshäfte och gav sig på att skriva en roman redan på gymnasiet.
Hennes mamma, som är specialpedagog till vardags, målar. Systern är dansare på Göteborgsoperan. Författandet var alltså ledigt, menar hon och skrattar till.
– När jag skriver upplever jag inte tid och inte rum. Jag längtar hela tiden dit. Känslorna bara flödar fram och jag upplever allting omkring mig tydligare.
Samtidigt skriver du inte med någon figur som liknar dig själv i fokus?
– Nej, jag skippar den autofiktiva trenden! Det har aldrig varit aktuellt för mig att skriva någon roman om någon arkitekturstudent.
Varför då?
– För att jag då, på något bakvänt sätt, tror att jag hela tiden skulle få syssla med att försöka ”försköna mig själv” inför läsaren.
Jag frågar henne om det kanske är stadsbyggnad hon siktat in sig på som färdig arkitekt, det vill säga grenen med de riktigt storslagna planerna?
– Det är mycket möjligt.
Vad vill hon åstadkomma då, kan man undra. Svaret kommer förbluffande snabbt.
– Jag vill bygga en bättre värld. Det är ju det allt handlar om till sist.