Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Jan Helin: Vi har visst varit neutrala i vår bevakning kring invandring

Journalistiken om invandringspolitiken hade kunnat vara bättre, men har inte medvetet förtigit något. Jan Helin misstänker att skälen till att svenska medier bör ägna sig åt självkritik rör någonting annat och mer svårfångat.

Jag borde enligt Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmo ”erkänna skuld” för att allmänheten har lågt förtroende för medias rapportering om invandringen (Expressen 7/6).

Min skuld består i att jag var ansvarig utgivare för Aftonbladet och då inte stoppade ledarredaktionen från att publicera kritiska artiklar om hur SVT:s Agenda formulerade sig i frågor till Sveriges partiledare.

Jag vägrar tro att Anna Hedenmo som Publicistklubbens nya ordförande på allvar menar att jag skulle försökt använda beslutskraften i mitt utgivarskap till att hindra Aftonbladets ledarredaktion från att uttrycka sin kritik och undran. I övrigt hade jag inte, och skulle inte heller ha, något inflytande över Aftonbladets ledarredaktion i min roll som ansvarig utgivare. Därför blir ivern att belägga mig med skuld för att ha hämmat den fria debatten för mig obegriplig.

Läs mer: Lasse Granestrand: SVT öppnar tyvärr inte för seriös självkritik

Att personifiera frågan om allmänhetens misstroende mot medier och invandring menar jag också är olyckligt för saken. Uppfattningar om mig och min eventuella skuld kan bara leda till en helt perifer förklaring kring de bakomliggande orsakerna.

Gravitationskraften i Anna Hedenmos resonemang är en diskussion kring en fem år gammal fråga som hon formulerade i SVT:s Agenda. Jag tror det är hög tid att bara lägga den bakom oss och gå vidare.

Det är sant att jag som utgivare försökte hålla en vallgrav mellan Aftonbladet och den vulgarisering av debatten som växte fram i forum som gillade att beskriva sig själva som alternativa sanningssägare, men som mellan sina hårt valda alternativa fakta också ägnade sig åt grova generaliseringar av folkgrupper, sexistiska tillmälen, hot och hat mot journalister. Min – och andras – publicistiska hållning gentemot detta beskrivs inte sällan som politisk korrekthet i nedsättande mening.

För mig handlade det om att försöka värna ett anständigt offentligt samtal som inte drog växlar på fördomar och etnicitet. Jag ansåg att det var särskilt viktigt för ett så kraftfullt media som Aftonbladet som under lång tid av sin 187-åriga historia byggt in en tabloid logik i sin journalistik. Det är en journalistisk genre som när den är som bäst förmår gå rakt på sak och sätta blåslampa på det väsentliga, när den är som sämst urartar i populism.

För mig handlade det om att försöka värna ett anständigt offentligt samtal som inte drog växlar på fördomar och etnicitet.

I ett försök att bidra till debatten om misstroendet mot medier och invandring har jag uppmanat till att börja med att sakligt beskriva vad som anses ha förtigits i medier om invandring och pekat på en fundamental förändring i det politiska landskapet som gjort media till del av en politisk retorik och som bör vägas in i denna diskussion (DN 1/6).

I det perspektivet är Lasse Granestrands svar på min artikel en välkommen precisering (DN 8/6). Han går igenom sex punkter där han anser att journalistiken brustit. Jag håller i allt väsentligt med om alla utom en. Det är inte min uppfattning att rasist blivit ett modeord som använts slarvigt inom journalistiken, men i övrigt hade vi kunnat göra ett bättre jobb kring såväl den ”etniska dimensionen i klassamhället”, som granskning av ökade kostnader för migration i statsbudget och partiellt ökande arbetslöshet som följd av arbetsmarknadens bristande förmåga att få utrikes födda i arbete.

Inget av detta är dock okänt. Utanförskap i förorter, att flyktingmottagandet 2015 innebar en stor belastning på samhällsekonomin och problem med hög arbetslöshet bland utrikes födda har rapporterats. Jag tror att det verkliga skälet till självkritik här rör något annat, mer svårfångat.

Läs mer: Jan Helin: Populistisk politik får inte smitta den seriösa journalistiken

Min tro är att den verkliga bristen legat i att vi media varit så upptagna av det eldfängda och känslofyllda kring invandringsfrågor att den sakliga nyhetsjournalistiken hamnat i skymundan. Debatten och åsiktsbrottning har lockat oss mer än faktagranskning och redovisning. Det sammanfaller med en stark trend inom journalistiken som handlar om ett engagerat och personligt tilltal, en trend som stärkts av den extrema tillväxten av sociala medier.

Det har vitaliserat det journalistiska berättandet, men inte varit bra för utvecklingen av själva kärnan i det publicistiska uppdraget. Kring det känner jag ett misslyckande bakåt och ett hopp framåt – att utveckla det journalistiska berättandet på saklighetens och opartiskhetens grundvalar så att den blir lika kreativ och spännande som det personliga berättandet. Det är den tanken som fört mig till public service och ett arbete jag gärna fortsatt utvecklar med Anna Hedenmo.

Lasse Granestrand och Anna Hedenmo menar att vi svek konsekvensneutraliteten – obekväma sanningar berättades inte för att det kunnat göda en främlingsfientlig opinion. Jag ifrågasätter det och efterlyser fortsatt svar på vilka obekväma sanningar det är som förtigits.

Anna Hedenmo skriver att det är en negativ opinion som förtigits. Det vill jag kort sagt påstå är en felaktig analys. Svängningarna i opinion kring invandring har rapporterats tämligen utförligt och återkommande. Att väljarna placerade invandring/integration allt högre på listan över viktiga samhällsfrågor präglade enligt min uppfattning både SVT:s och andra mediers valbevakning inför valet 2014. Kanske gjordes ett undermåligt journalistiskt jobb. Men då är det, likt det spår Granestrand är inne på, journalistiken som bör analyseras och diskuteras, inte obelagda påståenden om förtiganden eller uppfattningar om ledarskribenters formuleringar.

Journalistiken tror jag behöver utvecklas på flera viktiga punkter kring detta. Till exempel att mer pedagogiskt beskriva skillnaden mellan försvar av människors lika värde och effekterna av invandring på samhällsekonomi. Eller att bli bättre på att ta ner frågor om hur globalisering skapar vinnare och förlorare ända ner i vardagsliv utanför Sveriges storstäder och hur det påverkat människors sociala och ekonomiska villkor.

Uppfattningen om etnicitet som förklaringsvärde till brott, eller invandring som generell förklaring till en lång rad andra samhällsproblem skiljer sig åt. Just nu förefaller det finnas en iver i att söka svar på brister i journalistiken genom att diskutera journalisters olika uppfattningar kring detta. Så länge vi håller oss i saklighetens ledstång har jag aldrig sett några problem med det.

Men låt oss hålla i minnet att journalisters personliga uppfattningar inte är en bra måttstock på hur själva yrket utövas. Och se att det i denna terräng finns aktörer med en politiserad syn på medier som har helt andra intressen än en konsekvensneutral journalistik och att det just nu är de som är på den vinnande stigen om det är popularitet i opinionen som är måttet på framgång.

Det är i grunden mycket välkommet att ordföranden för Publicistklubben och rutinerade journalister deltar i denna debatt. Vi närmar oss nu frågor som kräver att blicken lyfts över en fem år gammal, oprecist formulerad fråga i Agenda och att den också förmår se förbi min person.

Jan Helin

programdirektör på Sveriges Television och tidigare chefredaktör på Aftonbladet