De senaste två decennierna har vi kunnat läsa om japanernas mentala ohälsa. De har beskrivits som tillknäppta shopaholics som inte föder några barn och som blundar för de ekonomiska problemen. De drabbas av mystiska åkommor som kramper, apati och epileptiska anfall.
Deras ungdomar klär sig som gother och lolitor och gillar att rita serier, shoppa och sälja sina trosor till affärsmän. Om de utklädda ungdomarna är exempel på subversiva subkulturer eller bara avancerade modetrender har varit svårt att avgöra.
I brist på offentlig rannsakan har, som så många gånger förr, konstnärer och författare axlat manteln som samhällets terapeuter. Två uttryck har varit framträdande. Inom konsten märks det naiva och kitschiga med en vurm för klara färger, prickar och tecknade figurer besläktade med leksakskatten Hello Kitty. Här har man, förenklat uttryckt, bearbetat det japanerna kallar kawaii - barnsligheten som ett mer eller mycket mindre medvetet ställningstagande mot vuxenvärldens strikta regler. Den kanske mest kände representanten är Takashi Murakami, "Japans Andy Warhol".
Det andra uttrycket som anses spegla landets undertryckta problem är skräck. Ibland som något som bubblar under ytan: en mörk skugga, ett okänt hot, konstiga djur, som i Haruki Murakamis böcker eller Hayao Miyazakis filmer. Ibland som ren och skär horror: demoner, död och kroppsdelar, som i skräckfilmerna "Ringu" och "Ju-on", förlagor till de amerikanska filmerna "The ring" och "The grudge". Läskigare än japansk skräckfilm blir det knappast och genren har fått smeknamnet "J-Horror".
Även hos många av Japans författare går skräck och obehag som en röd tråd genom deras författarskap - många av de japanska skräckfilmerna är baserade på böcker. Till skillnad från Sverige är genren stor och varierad och innefattar några av landets mest kända och prisbelönta författare.
En av dem är Ryu Murakami, kallad "The godfather to the dark heart of modern Japanese fiction". Konstigt nog finns bara hans debut "Almost Transparent Blue" från 1976 översatt till svenska, men ett flertal finns på engelska. Senast ut är "Piercing" (utgiven förra året på det brittiska förlaget Bloomsbury). "Piercing" handlar om en man som plågas av tvångstankar att mörda sin nyfödda dotter. För att slippa skada barnet drivs han att skada någon annan. Han väljer en prostituerad med fäbless för sadomasochism i alla dess former; ett dåligt val ska det visa sig.
I Murakamis "In the Miso Soup" får vi följa en överviktig amerikansk seriemördare som bestämt sig för att röja upp i Tokyos horkvarter. Till sin hjälp har han den japanske "nattlivsguiden" Kenji, som snart inte vet var hans uppdrag börjar eller slutar. Tidningen The Guardian ansåg att boken kunde läsas som "Amercian Psycho - på semester i utlandet".
Murakami är en uttalat politisk författare. Under hackandet, blodet och sexet finns en kritik mot det stängda, hierarkiska system han anser sig leva i. Hans karaktärer är ensamma, identitetslösa och samhället runt om dem är korrumperat på alla nivåer. I "Topaz II" beskriver han livsstilen hos unga tjejer som i utbyte mot sällskap och sexuella tjänster får pengar och dyra presenter av vuxna affärsmän, så kallad enjo kosai - "kompenserad dejting".
I "What We Could Have Bought" räknar han med ironisk ton upp vad japanerna kunde ha köpt om den ekonomiska bubblan inte hade spruckit - copyright till Beatles alla låtar till exempel.
Murakami menar att Japan befinner sig i ett slags limbo. De traditioner som har rutat in japanernas liv håller på att luckras upp. Till exempel har många män inte längre en livslång anställning på ett företag, vilket gör att de tvingas hitta egna vägar, bli mer individuella. Men än så länge finns ingen tradition av individualism, vilket gör det hela komplicerat.
En annan av Japans bästsäljande författare som ramar in sin samhällskritik med skräck är Asa Nonami. Med sin "Now You're One of Us" (på engelska 2007) belyser hon ännu en av Japans gamla tvångströjor som det nu har gått maskor i: att som kvinna bli ingift i en familj. Eller att som kvinna gifta sig över huvud taget. Om boken har det sagts att "den gör för giftermålet vad 'Hajen' gjorde för en dag på stranden".
Sist ut är Miyuki Miyabe. Liksom många andra av Japans författare kryssar hon mellan genrerna, men framför allt är hon stor inom deckargenren - vilket i Japan betyder något helt annat än whiskydrickande poliser. På den engelsktalande marknaden slog hon igenom med "All She Was Worth", en skrämmande historia om hur illa det kan gå om man spräcker sina kreditgränser i Japan. Boken är full av skam - och våldsamma indrivare.
I december förra året kom Miyabes senaste roman, "The Devil's Whisper", med vilken hon slog igenom i Japan. Här är detektiven en 16-årig pojke, Mamoru. För att uppskatta Miyabes böcker, främst hennes tidiga, skadar det inte om man gillar skräckfilm, gärna med lite paranormala inslag.
Japan är på väg att återhämta sig ekonomiskt, men samhällskroppens muskelknutar behöver antagligen mer än en stabil ekonomi för att lösas upp. Om något, menar Ryu Murakami, så var ekonomins krasch av godo. Det plockade ner japanerna från en lång framgångstripp. De mötte nya problem och den grå vardagen manade till reflexion, om än förvirrad och ångestfylld.