Jaqee konkurrerar med Lars Winnerbäck. Båda intar scenen i varsin ände av festivalområdet klockan 17 på lördagseftermiddagen. Han har hunnit bli en nationell institution som karvar i den svenska folksjälen med akustisk gitarr och raspig röst. Hon vägrar bli placerad i ett fack.
- Folk brukar jämföra mig med Erykah Badu och Lauryn Hill. Det gillar jag inte. Båda är fantastiska artister, men ingen av dem är Jaqee. Jag inspireras av alla sorters musik. En gammal gubbe som plinkar på en akustisk gitarr kan ju vara hur cool som helst. Eller ett hårdrocksband med värsta riffen. Allt ryms.
DN träffar Jaqee några timmar före spelningen. Hon sitter i ett tält och berättar om sin uppväxt i Uganda, hur hon såg saker där som hon alltid kommer att bära med sig, bilder av utsatthet som aldrig bleknar. De finns där, i texterna, i musiken.
- Vi gick mycket i kyrkan och det var där jag började sjunga. Jag var väldigt tystlåten som barn. Musiken var min tillflykt. Ett sätt att få utlopp för mina känslor. Musiken förstod mig och jag förstod musiken.
Hennes familj flydde till Sverige när Jaqee var tretton år. Efter att ha flyttat runt på olika flyktingförläggningar landade familjen i Göteborg. Där lärde Jaqee känna rapparen Kiboy. Båda blev viktiga komponenter i hiphop- och soulkollektivet BlaO som hittills släppt två samlingsskivor.
För en månad sedan solodebuterade Jaqee med albumet "Blaqalixious". Det är en salig blandning av soul, hiphop, jazz, reggae, gospel och funk. Allt sammanhållet av en röst som tycks sakna begränsningar. Ta bara första singeln "Karma" som mynnar ut i regelrätt opera. Jag kan bara komma på ett liknande exempel - när en tjock Elvis Presley tolkar "Unchained Melody" i slutet av sin karriär. Orden får ett eget liv. Kraften tar över.
I DN-recensionen skrev Mattias Dahlström att "Blaqalixious" innehåller soul "av ett slag och en klass som inte har gjorts i det här landet förr".
- Jag gick in i en bubbla, berättar Jaqee. Jag lyssnade inte på någon musik. Hängde inte med folk. Kollade inte på tv. Det var viktigt för mig att hitta en egen ljudbild, en egen idé. Här är Jaqee, liksom. Det kanske funkar, det kanske inte funkar. Det får bära eller brista.
- När jag lyssnar på vissa låtar i dag fattar jag knappt hur jag lyckades genomföra det. Men det är det som är häftigt med kreativitet. Ibland händer bara saker. Man vet inte varifrån det kommer.
Berätta om titeln "Blaqalixious".
- Det är ett laddat ord, så nu gäller det att formulera sig snyggt. Först och främst har det med min svarthet att göra. Det är en ganska hård bransch och jag har fått ta ganska mycket skit på grund av hur jag ser ut. Blaqalixious handlar om att stå för den man är och göra sin grej. Ungefär som om en 500-kilos brud kom fram och sa: "Hey, fatness!"
- Jag vill säga "Blaqalixious" till alla svarta tjejer därute. Det är min slogan. Alldeles för många har mindervärdeskomplex för hur de ser ut. Det hänger ihop med det koloniala arvet som vi har. Hela skivan är full av små meddelanden.
Klockan slår fem. Jaqee kliver upp på Stora Dansbanans scen, uppbackad av ett band där punkare samsas med soul- och popmusiker. Tidigare på dagen har hon berättat att hon ser liveframträdandet som en förlängning av skivan. Det brukar alla artister säga. Men det här är verkligen något annat. Det minimalistiska beatet har ersatts av en galen karneval. Publiken strömmar till framför scenen.
- Vem är det här? frågar en ung kille sin dansande flickvän.
- Ingen aning! halvskriker hon tillbaka utan att slita blicken från scenen.
Jaqee kastar sig fram och tillbaka med ett lyckligt leende. Hon återkommer gång på gång till samma rad: "Shes a dancing queen". Det låter som ett tronskifte.