Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kultur & Nöje

Jason Diakité: Jag vill in i riksdagen

Det här är en jobbannons. 39 år gammal har Timbuktu just lyckats återuppfinna sig själv som artist. Nu är han redo för nästa steg. Jason Diakité vill in i riksdagen.

Det luktar öl på Södermalms gator. Solen skiner. Trafiken står nästan stilla.

Det är eftermiddag i juni, den dag då flest gymnasister i huvudstaden slutar skolan.

Slarvigt sprejade hälsningar på lakan hängda över lastbilsflakets väggar. Ett fyrtiotal studenter, genomblöta och i mer eller mindre bar överkropp, studsar i takt med technomusiken. Nästan alla håller i något att dricka men det mesta av innehållet missar munnen.

Så byter de låt. En akustisk gitarr börjar plocka i ganska högt tempo. Ett avlägset skrik. Efter tio sekunder kommer trummor in, en skånsk falsettröst ropar ”Alla vill dit!” och studentflaket viker gungande av. De flesta av årets studenter var bara åtta, nio år när låten släpptes, men reaktionen är likafullt omedelbar.

Det luktar öl även två kvarter österut, på stans mest kända uteservering Mosebacke. Inomhus, i restauranglokalen, hänger en bild på Timbuktu. För snart tio år sedan spelade han in en live-dvd här, iklädd en sunkig lila träningsoverall han hittade på vägen till första spelningen. Eftersom konserterna filmades och skulle klippas ihop hade han samma kläder tre kvällar i rad (fast i ärlighetens namn tillbringade han den mesta tiden på scenen genomblöt i bar överkropp).

Nu sitter han på en träbänk på uteserveringen, fingrar på en portionssnus och funderar på livet efter rapkarriären när han plötsligt säger:

– Politiken skulle vara en naturlig väg för mig. Riksdagsledamot vore inte helt fel.

Jason Diakité är 39 år och har just släppt sitt sjunde och mest hyllade album i karriären. Det är ironiskt, eller logiskt, att det också är den mest klassiskt hiphopiga skiva han gett ut sedan första plattan ”T2: Kontrakultur” år 2000. I samband med det intervjuade jag honom första gången och sedan dess har jag följt honom, från tiden när svensk hiphop knappt fanns, genom den första boomen kring millennieskiftet. Karriären höll sig stark även när all annan rapmusik dog ut. Jason Diakité och producenten Måns Asplund hade hittat formeln. Beväpnade med melodisk rap och en akustisk gitarr – inspirationen kom från den amerikanska komedifilmen ”Blue in the face” – bröt de ny hiphopmark. Snabbt efter debuten kom framgångar med låtarna ”Jag drar” och ”Gott folk”. Det ledde fram till det stora genombrottet, albumet ”The botten is nådd”, 2003. Och det nådde sin klimax, såväl musikaliskt som publikmässigt, med ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö” året därpå, låten de spelade på studentflaket för en halvtimme sedan och som tolkats av såväl Laleh som dansbandet Wizex. Måns Zelmerlöw har aldrig sett så plågad ut som när han försökte hänga med i första versen under allsången för tre år sedan.

Det var på andra sidan Saltsjön men också på andra sidan brytpunkten. När Jason Diakité hösten 2012 bestämde sig för att göra en ny skiva som Timbuktu – ”det var verkligen inte självklart då” – bestämde han sig också för att det skulle vara en ren hiphopskiva. Ut med gitarren, in med trummaskiner och syntar.

– Det skulle bli min hyllning till hiphopen.

Han berättar att skivan skulle heta ”Den enfaldige rapparen”, med bärande tema att hiphopmusiken alltid funnits där som hans räddningsplanka. Några rester av idén finns kvar på skivan, som till slut fick heta ”För livet till döden”: ”Pennan hjälpte mig att komma ifrån / när det var sju resor värre än the botten is nådd /En underdrift att bara kalla detta ett jobb /Du var en mentor, en livboj, en källa av hopp”.

Men det blev inte en temaskiva om hiphop. Jimmie Åkesson kom emellan. Och vreden, ”en ilska över att det sitter rasister i Sveriges riksdag”.

Det räckte inte ens med att försöka göra skivan mer politisk, han fick ta en paus från arbetet med den. Dagen efter att förstasingeln ”Spring” hade spelats in meddelade han sina producenter att han behövde göra en kort avstickare.

Något behövde komma ut. Det handlade om de pågående upploppen i Husby och resultatet blev ”Budskapet”, en arg politisk låt på klassiskt hiphopbeat: Grandmaster Flashs ”The message” från 1982, känd som världens första politiska raplåt.

Han lade upp resultatet på nätet och fick snabbt spinn. En vecka efter att låten hade släppts fick Fredrik Reinfeldt svara på frågor om den i TV 4:s ”Nyhetsmorgon”. Det var på nationaldagen 2013, för nästan exakt ett år sedan, och statsministern svarade: ”Mycket av det Timbuktu säger är vanlig vänsterkritik. Landet styrs av en moderat regering. Då tenderar de som ligger nära mig att vara mer nöjda och de på vänsterkanten att vara mer missnöjda. I många val jag har varit med och förlorat har det sett ut tvärtom. Då tycker vänsterfolk att det är mer rätt och så blir man mer kritisk om man är borgerligt lagd.”

Måhända ett icke-svar, men Jason Diakité såg det som en framgång. Han kallar det ”direktverkande rapmusik”.

– Den nådde den avsedda mottagaren på en vecka! Likadant med ”Svarta duvor & vissna liljor”. Och det är då samma hiphop som du, jag, Chords, Mohammed Ali, Salla, som vi har hållit på med ända sedan ingen brydde sig. Och nu plötsligt är det ett sätt för någon att nå hela vägen till Rosenbad! Som med Fatta!-kampanjen, där Cleo använder sin musik för att försöka ändra lagarna. Jag tycker att svensk hiphop är på en väldigt vacker plats just nu.

När Kartellen-samarbetet ”Svarta duvor & vissna liljor” släpptes i slutet av november blåste det upp till storm. ”Dunka Jimmie gul och blå, hissa i en flaggstång”, rappade Timbuktu och mottog skarp kritik. ”Det är beklagligt att man kommer med sådana här hot”, sa SD:s Linus Bylund. En vecka senare vände allt då Jason Diakité stod med passet i hand och höll ett känslofyllt tal i riksdagen. Snålblåsten försvann, medvinden ville aldrig ta slut.

I tio år gav Timbuktu ut sin musik på egna bolaget Juju Records. Till en början var det en nödlösning – han satt fast i ett långt kontrakt med ett storbolag som inte ville satsa på honom men heller inte släppa honom gratis till någon konkurrent – men det blev ett enormt framgångsrikt decennium.

– Juju-tiden var fantastisk men i slutändan rann det ut i sanden. Alla ville olika, men vi fick vår utbildning under de där tio åren.

Skivbolaget gick i graven 2009. Han bytte ut nästan alla människor runt honom.

– Det var en vattendelarhöst. Vi lade ned Juju, det krisade sig med mitt bokningsbolag och med min revisor på Tambourine Studios. Då tänkte jag att nu kanske allt detta är över. Men ändå: Fan vad kul vi har haft, vad mycket bra musik vi har fått ut och vi har rest över hela världen. Den kanske är här, dagen jag hela tiden har befarat. Så har det varit i alla år, att jag har tänkt att det här blir sista plattan, sista turnén.

I samma veva slutade han också samarbeta med Måns Asplund, producenten som varit med och format framgångssagan Timbuktu. När ljudbilden skulle uppdateras var det naturligt att byta musikalisk partner efter ett monogamt decennium. Den nya vapendragaren blev Jens ”Chords” Resch Thomason, en annan mångårig samarbetspartner som framför allt har gjort sig ett namn som rappare. Den nya stilen har flyttat Timbuktusoundet från det proggigt akustiska till en modern, elektronisk hiphopskrud.

I telefon från Skåne funderar Måns Asplund över vad som gjorde att de fick ett sådant genomslag i mitten av 00-talet.

– I dag ter det sig nästan osannolikt att man kunde få vara så egen men att det ändå funkade. Klimatet är inte sådant längre. Vi kom när inget av det gamla funkade, alla skivbolagsstrukturer hade kraschat, med en udda grej. I dag låter allt likadant, alla har samma 808-trummaskin och samma ”pluggar” i datorn.

Måns Asplund deltog inledningsvis även i arbetet ”För livet till döden”, men ingen av låtarna kom med på den slutgiltiga versionen av skivan. Av innehållsskäl, säger Jason Diakité.

– De blev jävligt feta men lite för blajiga textmässigt.

Men han ingår fortfarande i gänget?

– Ja, men han har mest intresserat sig för att göra reggae och organisk musik. Jens har varit mer inne på syntar och 808, och jag känner mig mer lockad av den världen.

Innan dess uttryckte du ju ofta att Timbuktu var …

– … jag och Måns. Vilket det var i många år. Vi är fortfarande goda vänner, men Timbuktu är mer jag och Jens i dag. Ja, det är ju en svår grej, faktiskt. Men lite var det geografi också. Nu är jag och Jens här i Stockholm och Måns nere i Skåne. Och det var i takt med att han bildade familj, hans liv tog ett annat spår. Medan jag och Jens fortfarande lyssnade på ny musik lyssnade Måns mer på reggae, funk och soul. Den musik som ledde oss in på den här musikaliska resan med ”The botten is nådd” och ”Alla vill till himmelen”.

Är du en bra arbetsgivare?

– Det var ju en jävligt bra fråga. Det vet jag faktiskt inte. Jag är inte sådan som säger till folk vad de ska göra. Jag hänger på där det är som mest stimulerande för mig. Man får gå på energin.

Om man tittar i inlagan till skivan och räknar efter hur många som är inblandade i bara själva musiken landar det kring 20 – plus en stråkorkester på 26 personer. Räknar man in management, skivbolag och livebandet Damn! blir det många munnar att mätta på en enda artists framgångar.

– Det blir någon sorts tyst överenskommelse: Vi gör detta för att vi älskar musik. Det är klart att jag betalar lön, det avgör ju hur mycket tid de kan lägga på projektet. Men jag tänker inte så mycket på det. Jag är bara tacksam att ha kunnat jobba med detta så länge. Och till och med kunnat ge arbetstillfällen åt andra talangfulla.

Om man tittar på alla du arbetar med – det är väldigt mycket snubbar.

– Ja.

Hur blir det så?

– Kort och gott … Mapei [rapparen Jacqueline Cummings] var med oss och turnerade länge. Hon var den första man hittade som var så här: ”Shit, du är grym, vill du med?”

Även det åtta man starka livebandet Damn!, som turnerat med Timbuktu i över ett decennium, är just det – män.

– Ja. Det är ju sedan början av 90-talet, när de var ett gäng polare som spelade musik ihop. Då var det väl bara så att ingen av deras tjejpolare spelade instrument eller ville göra sådan musik.

Det finns ju en överrepresentation i branschen …

– Men samtidigt, den svenska musikbranschen hör nog till de mest jämlika i världen. Inte bara alla nya kvinnliga rappare utan jag vet inte hur många av de senaste vinnarna i Melodifestivalen, våra största musikexporter är tjejer, Robyn och Lykke Li …

… Avicii, Swedish house mafia …

– Jag tänker på artister i den traditionella bemärkelsen: Man har skrivit något. Man har sjungit något. Det är mycket mer jämlikt på den punkten än på många andra. Jag tänker mer att det är för få producenter, för få basister.

Och det är kanske lite för lätt att välja som man alltid har valt?

– Ja, precis. Men det är definitivt något jag tänkt på. Det måste vi få bukt på, få in mer tjejer.

Tre dagar innan vi träffas har Jason Diakité presenterats som först ut i radions ”Sommar”. Då hade han knappt skrivit en rad på de uppåt 20 A4-sidor han ska läsa upp inför en miljonpublik på midsommardagen. Om han är nervös märks det inte.

– Önskemålet, så att säga, från Sveriges Radio är att jag ska prata utifrån mitt tal i riksdagen. Så jag tänker väl bara reflektera över vad som har gjort mig till den jag är. Jag har levt ett fint liv. Jag har haft mycket sorg och mycket glädje, ett helt vanligt liv. Jag är inte sprungen ur ett krigsdrabbat område, har inte levt i något trauma. Jag är uppvuxen i Lund. Visst, det fanns problem men det var också väldigt bra på många sätt. Men ändå har normerna i detta land format min egen självkänsla, självbild, under så många år att det har varit svårt att få rötter i detta landet.

Trivs du med rollen du har i svensk offentlighet?

– Nej, inte alltid. Det är väl klart. Men det kan jag ju inte styra så mycket, 99 procent av allt jag säger är i affekt. När jag skriver upprörda brev till recensenter eller kommer med något utspel … Det är inte så genomtänkt alltid. Samtidigt: Jag har inget problem med att säga vad jag tycker. Det var det jag ville säga med talet i riksdagen: Jag är här. Jag är också svensk. Ja, jag har påbrå, rötter, i något annat land men nu är jag här och det är här jag är uppvuxen. Det är verkligen inga konstigheter. Det är ett otroligt slöseri med energi och tid att vi ska behöva bråka om vem som har privilegiet att säga vem som är svensk och inte.

På den här skivan är du ju bitvis otroligt personlig. Ångestkänslan du beskriver på ”Rum 323” skulle jag nog tycka var jobbig att höra om jag var din flickvän.

– Ja, det var ju inte hennes favoritlåt från början, men nu gillar hon den.

Hur funkar det, allt måste ut?

– Exakt. Allt måste ut. När ”Resten av ditt liv” kom ringde tre personer upp och sa ”fan, handlar denna låt om mig?”. Någon sa ”Den här låten har förstört mitt liv”. De som ringde var typ de som den var avsedd för.

”Resten av ditt liv”, hitlåten från 2011, är stenhård: ”Jag hoppas att ditt vin blir till vatten / Blixtar prickar dig / Hälsa till satan, vi hörs / Jag hoppas att olika olyckor händer”.

Vad sa du när de ringde?

– Den handlade ju inte bara om en person. Och det är mitt liv och jag har levt det. Då tar jag mig också rätten att få uttrycka det jag känner kring mina erfarenheter. Sedan skulle jag ju inte någonsin vilja känna att jag har hängt ut någon.

– Det beror ju också på vad jag upplever att personen i fråga har gjort. Men ja, det blev ganska uppenbart med både ”Resten av ditt liv” och faktiskt också ”Svarta duvor & vissna liljor”. Jag känner ju inte Jimmie Åkesson personligen. Men att jämföra känslan av att vara hotad i en rad i en rap­låt, i en ganska fantasifull och, tycker jag, snygg metafor, med hur någon med en icke-vit hudfärg känner sig hotad av vad Kent Ekeroth, Björn Söder, Erik Almqvist eller Jimmie Åkesson har sagt eller gjort? Eller höra om vad som händer i Kärrtorp eller Malmö, det som utförs av folk som uppenbart följer i kölvattnet av vad hans parti har plöjt upp? Det går inte ens att jämföra känslan av att känna sig hotad.

After work-sällskapen avlöser varandra på Mosebacke. En grupp unga män slår sig ned vid långbordet. En av dem pekar diskret med huvudet och säger till sin kompis att ”ta det lugnt nu”. Förutom några turister är det troligen inte någon på hela uteserveringen som inte känner igen rapstjärnan där han dricker en mellanöl och äter chilinötter under sin blå fiskehatt.

Nya skivan ”För livet till döden” uppmärksammades stort när den släpptes i slutet av maj. ”Ett skrämmande angeläget album i Sverige år 2014. Mycket för att det skildrar läget både skarpt och inkännande, allra mest för att dess upphovsman vill så mycket mer än bara det”, skrev DN:s Mattias Dahlström (28/5). Flera recensenter menade att det är Timbuktus bästa skiva i karriären.

– Och så var det ändå nästan bara fyror. Jag har alltid bara fått några få femmor för varje platta. Denna är den som fått bäst recensioner av alla skivor.

Men har du ditt bästa arbete framför dig?

– Ja. Det är jag övertygad om. Men frågan är om det arbetet ligger i att rappa. Det var lite det jag kände med det där talet, har jag gått vidare från rappen nu? Ska jag egentligen syssla med något annat?

Som? Ska du utbilda dig?

– Nä, men kanske politik.

Vadå, vill du in i riksdagen?

– Ja, absolut. Även om jag kanske skulle ångra mig bittert för att det inte alls är lika kul som att sitta i studion eller uppträda på Bråvalla.

Du är ju onekligen en skarp retoriker.

– Ja. Eller, det tackar jag för att du säger. Jag har ju jobbat med text länge.

Vilka politiker lyssnar du på?

– Jag gillar Gustav (Fridolin, MP), jag gillar Fi, Soraya Post och Margaret Gärding. Jag gillar Jonas Sjöstedt (V), Rosanna Dinamarca (V), Margot Wallström (S). Mona Sahlin (S) har jag alltid gillat. Det finns flera på den kanten. Vi rör oss mer mot ett tvåpartisystem med höger och vänster. I och med att alla måste täcka allt – alla måste ha en klimatlösning, en ekonomisk lösning, en utbildningsplattform och hälsa … Det som skiljer partierna är mer vilka av frågorna de lyfter fram och hur de gör det.

– När jag säger att jag gärna vill tro att mitt bästa arbete ligger framför mig så är det kanske inom politiken. Det skulle vara något som inte kändes helt onaturligt med tanke på hur mycket åsikterna har varit en del av min musik.

Är det här en 40-årskris?

– Vadå, känns det som det?

Hur länge har du känt att din tid som musiker är utmätt?

– Det har jag egentligen sagt sedan jag var 28. Varje gång har jag tänkt att det kanske blir sista plattan, jag kan inte stå här och köra … Men det kan jag säkert, egentligen. Och det kommer jag säkert göra på ett eller annat sätt. Men det kanske finns mer, det kanske finns andra sätt liksom? Och då tror jag att politiken vore en naturlig väg för mig. Att tala om det som är viktigt för oss i dag är något jag brinner för. Det är därför som mycket av det läcker in i musiken.

Så om Stefan Löfven ringer i mitten av september och säger ”kulturminister”?

– Mm. Ja. Det finns tankar där, vi får se vilka vägar som öppnar sig och vilka jag är villig att gå. Men det kan mycket möjligt vara så att där jag är i dag, där jag utifrån kan agera med min megafon, är mest effektivt. Men jag känner att det är något jag skulle vilja prova på. Riksdagsledamot skulle inte vara helt fel.

Jag blir lite ställd av det här.

– Ja, jag har aldrig sagt detta till någon annan. Det är kanske lite sent påkommet till höstens val men jag vill vara öppen med hur jag tänker.

Vi har snuddat vid partipolitik vid någon tidigare intervju, då har Miljöpartiet känts närmast.

– Ja, det hade kanske känts mest naturligt. Eller jag vet inte. Något av de fyra partierna. För helt ärligt är det hårfina ideologiska gränser mellan de fyra. Jag är mer ideologiskt bunden till hiphop från den amerikanska östkusten än till något politiskt parti. Om vi säger så. Så det kan du absolut skriva.

Det här är en jobbannons?

– Precis, om det är någon som erbjuder en plats på en valsedel så kan jag definitivt vara öppen för att prata om det. Jag har bott i detta landet länge nog för att veta vad jag känner. Och fördelen med mitt jobb är att jag har träffat så enormt mycket människor i så många vitt skilda klasser att jag tror att jag har ganska mycket mer kött på benen än många av dem som sitter i riksdagen nu om hur verkligheten ser ut.

Fakta. Timbuktu

Namn: Jason Michael Robinson Bosak Diakité. Rapnamnet Timbuktu är en blinkning till att släkten har rötter i staden Timbuktu i Mali.

Född: I Lund 1975.

Familj: Mamma Elaine är språklärare. Pappa Madubuko har bland annat forskat kring mänskliga rättigheter. En äldre och en yngre syster.

Bor: På Södermalm i Stockholm tillsammans med sin flickvän.

Studioalbum: ”T2: Kontrakultur” (2000), ”Wått’s dö madderfakking diil” (2002), ”The botten is nådd” (2003), ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö” (2005), ”En high 5 & 1 falafel” (2008), ”Sagolandet” (2011), ”För livet till döden” (2014).

Den 21 juni inleder Jason Diakité

Den 21 juni inleder Jason Diakité årets ”Sommar” i P1.