Den svenska podcastfloran är rik. Tack vare enkel teknik kan vem som helst i dag göra ett radioprogram. Och det gör de. Men trots mångfalden finns det tre program som ständigt dominerar listan över mest nedladdade. Och de tre är i sig förvirrande lika varandra: de som pratar är till antalet två; de är kända mediepersonligheter sedan tidigare; de har inget tydligt tema utan diskuterar lite allt möjligt.

Alla dessa egenskaper bidrar, men den viktigaste delen i framgångskonceptet är ålder och livssituation.

Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, 37 respektive 39 år, bör ses som pionjärerna. De pratar snabbt och i mun på varandra, de namndroppar kändisar och har talang. Efter stora framgångar med tv-program som ”High Chaparall” och ”Hundra höjdare” släpptes deras första podcast 2010. Ibland blir det lite många höhö:n och könsord för min smak och Filip kan ibland låta full, alternativt hög när han aldrig kommer till sak, men då är Fredrik där och leder honom tillbaka till resonemang som är både smarta och roliga.

I februari i år startade programledaren Kristian Luuk, 46, och musikjournalisten Andres Lokko, 45, en betydligt mer uppstyrd podcast. Tyvärr lyckas de inte, trots sin erfarenhet, få så bra flyt. Luuk backar ofta och tar rollen som intervjuare och Lokko försöker ta den som intervjuobjekt men är som sådant inte så intressant. Däremot kan han mycket om musik och det gillar lyssnarna. ”Luuk och Lokko” är de första jag har sett putta ner ”Filip och Fredrik” från Itunestronen, om än bara tillfälligt.

För drygt en månad sedan kom så det tredje och bästa paret. Alexander Schulman och Sigge Eklund. Schulman är mest känd för sin tid som bloggare men profilerar sig numera som författare med enorm dödsångest, far till Charlie och make till Amanda. Eklund är författare och webbstrateg. Han grundade svenska ”bloggportalen.se” och bokförlaget Vulkan.se och verkar mycket intelligent.

Vad de tre programmen alla har lyckats med är att i podcastens begynnelse pricka in den egentligen enda målgrupp som lyssnar på podcasts: de unga vuxna. På så sätt irriterar de ovanligt få samtidigt som en ovanligt hög andel kommer att gilla vad de hör. Det blir intressantare att lyssna på någon om man samtidigt imponeras. Det förutsätter i sin tur att personen är äldre och tänker tankar som man själv ännu inte konfronterats med.

I ”Alex och Sigges podcast” pratas det till exempel mycket om barn. Alexander har en redan nämnd dotter och frun är gravid, Sigge har tre barn i åldrarna spädbarn till nio. I ett program nämner de ”becket” – den blandning av slem och fostervatten som en bebis bajsar under sina första dagar. Sigge pratar om hur han nästan ville äta det klistriga kletet, för att han var så förälskad i sin förstfödda.

För mig, i en ålder där alla runt omkring föder barn, blir det här mycket intressant. Jag visste inte att detta ”beck” fanns. Jag visste inte att man nästan ville äta det heller. En 50-åring gäspar antagligen och tycker att det är old news. Men 50-åringen lyssnar inte på podcasts. Inte heller 10-åringen som hade äcklats. De knappt fem procent av Sveriges befolkning som lyssnar på podcast är nästan uteslutande i 20–35-årsåldern. En majoritet av oss tilltalas.

Men hur bra de två gånger tre männen än är så vore det roligare med en lite mer diversifierad tio i topp på Itunes och så kommer det säkert att bli. Till dess får vi försöka pressa fram lite utveckling.

Eller varför inte Anitha Schulmans och Carolina Gynnings, Amanda Schulmans, och Hannah Widells, och Jenny Strömstedts och Carina Bergs podcast? Vad som gör att de inte är riktigt lika lyssnade går bara att spekulera i. Men det är inte ålder och livssituation.