41 procent av kvinnliga kolumnister och ledarskribenter får ofta ta emot kommentarer riktade mot deras kön. Samma siffra för män är fem procent.
Kalla mig ”fitta”, kalla mig ”hora”. Jag bryr mig inte längre. ”Lilla tjejen” sticker fortfarande till men utöver det är det få skällsord som bekommer mig när jag får anonyma mejl till min jobbadress. Det är knappast möjligt att bara vara ett enda stort könsorgan. Men det är inte för att det är fel jag inte reagerar. Det är för att det händer hela tiden.
Jag känner inte till någon manlig journalist som har kallats för ”kuk” eller fått erbjudanden om hård penetration som bot på inkompetens. Och nej. Det är inte för att de skriver bättre. Det är för att de som uteslutande skickar de här budskapen inte uppfylls av ett sådant raseri när en annan man tar plats. De är inte sällan rasister, antifeminister och homofoba på en och samma gång – något som visats tydligt i forskning. Högerextremism och jakten på maskulinitet hänger ihop. Någonting har tagits ifrån de här männen och det måste tas tillbaka. Genom att skicka stora bilder på snoppar i ett mejl till en kvinnlig journalist till exempel.
Enligt en undersökning i tidningen Journalisten från 2005 hör kolumnister och ledarskribenter till de journalister som får flest hatmejl av alla. Men den vedertagna sanningen om att kvinnliga skribenter får den här typen av ”feedback” i högre utsträckning än män har inte undersökts. Förrän nu.
I kandidatuppsatsen ”För lite kuk?” av Linnea Andersson och Kaisa Andersson på JMG uppgår andelen män som, i rollen som krönikör, fått kränkande kommentarer till 72 procent. För kvinnor är siffran 76 procent. Synd med så hög andel men upplyftande lika mellan könen. Vad som sedan framkommer är i vilken grad män och kvinnor får ta emot olika typer av kränkningar och – hur de reagerar på dem.
41 procent bland kvinnorna i undersökningen uppger att de ”någon gång i månaden” eller oftare får kommentarer som är riktade mot deras kön. Samma siffra bland männen uppges vara 5 procent. Det mest alarmerande resultatet är hur många som faktiskt övervägt att sluta som krönikörer på grund av det här: en femtedel av de kvinnliga deltagarna. Det tyder på att det är ett arbetsmiljöproblem. Samma siffra bland männen är 3 procent.
Eftersom andelen kränkande kommentarer är jämt fördelade mellan könen är en rimlig slutsats att det är typen av kommentar som spelar roll. Det tar hårdare när man som privatperson eller kön angrips än när det riktas mot innehåll eller ståndpunkt i en text. Att bli ifrågasatt när man tycker någonting öppet ingår i paketet. Att bli hatad för att man är den man är gör det inte.
En typ av läsarmejl gör mig fortfarande ledsen. Jag vill slåss men samtidigt beamas hem till mamma och pappa och krypa ner mellan dem i deras säng som en liten boll. De ska lägga varsin hand på min rygg, så som de gjorde när jag var liten och inte kunde sova.
Mejlen kommer från personer som hatar mig, åtminstone är det vad de skriver och jag tror dem. Mejlen är ofta långa och väl genomtänkta. Det ligger tid och arbete bakom. Någon har tagit reda på var jag kommer ifrån, en annan var jag bor nu. De kallar mig inte ”hora” eller ”fitta”, de vill bara berätta att jag tar plats som jag inte förtjänar. Avsändarna är inte anonyma.
Jag funderade ett tag på att ringa upp någon av de här personerna. Fråga vad de vill. Höra hur de är. Men vet ni, jag vågade inte och det är bra. För när de inte gör mig rädd längre, då har det gått för långt.