Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Jobs bok: Det andliga radarparet som formgav Apples själ

DN Kultur publicerar ett utdrag ur den nya biografin över Steve Jobs. Det handlar om Applegrundarens intensiva, och inte alltid enkla, samarbete med designchefen Jonathan Ive – som för alltid förändrat vår bild av hur teknik kan se ut.

Strax efter att han tillträtt posten som tillförordnad vd i september 1997 kallade Jobs samman högsta ledningen för ett peptalk. I publiken satt en känslig och passionerad trettioårig brittisk man – chefen för företagets formgivningsgrupp. Jonathan Ive, som alla kallade för Jony, hade bestämt sig för att sluta. Han hade tröttnat på att företaget försökte tjäna så mycket pengar som möjligt i stället för att satsa på produkternas formgivning. Men Jobs föredrag fick honom att ändra sig. ”Jag minns tydligt hur Steve förklarade att vårt mål inte bara är att tjäna pengar, utan också att skapa fantastiska produkter”, minns Ive.

”Beslut som man fattar mot bakgrund av en sådan filosofi är väsensskilda från hur det hade fungerat på Apple.” Ive och Jobs skulle snart komma att skapa en relation som ledde till ett av tidernas främsta samarbete inom den industriella formgivningen.

Ive växte upp i staden Chingford i Londons nordöstra utkant. Hans pappa var silversmed och undervisade på stadens högskola. ”Han är en fantastisk hantverkare”, sa Ive. ”Hans julklapp till mig brukade vara att ge mig en dag av hans tid i verkstaden på högskolan under jullovet, när ingen annan var där, och då hjälpte han mig att göra precis vad jag ville.” Enda villkoret var att Jony ritade det de planerade att göra för hand. ”Jag har alltid förstått det sköna i handgjorda saker. Jag förstod att det som faktiskt hade betydelse var den omsorg som lagts ner i tingen. Är det något jag verkligen föraktar, så är det när jag känner att en produkt bygger på slarv.”

Ive började på Newcastle Polytechnic och ägnade fritiden och somrarna åt att arbeta på en formgivningsbyrå. Examensarbetet blev en mikrofon och en hörsnäcka – i vitaste plast – för att kommunicera med hörselskadade barn. Hans lägenhet var fylld av modeller i skumgummi som han gjort för att produkten skulle bli perfekt. Han formgav också en bankomat och en svängd telefon, som båda fick utmärkelser av Royal Society of Arts. Till skillnad från många andra formgivare gjorde han inte bara vackra skisser, utan inriktade sig dessutom på tillverkningen och hur de inre delarna fungerade.

Efter examen var Ive med och byggde upp en formgivningsbyrå i London vid namn Tangerine, som lyckades få kontrakt med Apple för konsultarbete. År 1992 flyttade han till Cupertino och började jobba på Apples designavdelning. Han blev chef för avdelningen 1996, året innan Jobs återvände, men trivdes inte.

När Jobs tog över och höll sitt peptalk bestämde sig Ive ändå för att stanna ett tag till. Till en början sökte Jobs utanför företaget efter en formgivare av världsklass. Han pratade med Richard Sapper, som designat Ibm:s Thinkpad, och med Giorgetto Giugiaro, som designat Ferrari 250 och Maserati Ghibli i. Men sedan såg han sig omkring i Apples formgivningsateljé och fick bra kontakt med den sympatiske, ivrige och uppriktige Ive. ”Vi diskuterade olika sätt att närma sig former och material”, minns Ive. ”Vi var på samma våglängd. Plötsligt förstod jag varför jag älskade företaget.”

Hans närmaste chef var till en början Jon Rubinstein, som Jobs hade tagit dit för att leda hårdvaruavdelningen, men Ive utvecklade en omedelbar och ovanligt stark relation till Jobs. De började äta lunch med varandra regelbundet och Jobs avslutade dagarna med att stanna till i Ives formgivningsateljé för att småprata. ”Jony hade en särskild status”, sa Jobs fru Laurene Powell. ”Han brukade hälsa på hemma hos oss, och våra familjer kom varandra nära. Steve sårar honom aldrig medvetet. De flesta människor i Steves liv är utbytbara. Men inte Jony.”

Jobs beskrev senare sin respekt för Ive:

”Jonys bidrag är enormt – inte bara till Apple, utan till världen. Han är en skrämmande intelligent människa på alla möjliga sätt. Han har förståelse för affärsidéer och marknadsföring. Han förstår saker omedelbart, det säger bara klick. Han förstår kärnan i vår verksamhet bättre än någon annan. Om jag hade en andlig partner på Apple, så var det Jony. Jony och jag tänker ut de flesta produkter tillsammans och drar sen in de andra och säger: ’Kolla här, vad tror ni om den?’ Han förstår helheten lika bra som han förstår de allra minsta detaljerna i varje produkt. Och han begriper att Apple är ett produktföretag. Han är mer än bara en form­givare. Det är därför han arbetar direkt för mig. Han har större operativ makt än någon annan på Apple, bortsett från mig. Ingen kan tala om för honom vad han ska göra, eller hålla sig utanför. Det är så jag har organiserat det.”

Precis som andra formgivare tyckte Ive om att analysera filosofin bakom en viss design. Processen var mer intuitiv för Jobs. Han pekade på skisser och modeller som han tyckte om och klagade högljutt på andra. Ive följde sedan dessa ledtrådar och utvecklade de koncept som fått Jobs välsignelse.

Ive beundrade den tyske industridesignern Dieter Rams, som arbetade för elektronikföretaget Braun. Rams predikade devisen ”mindre men bättre” – weniger aber besser – och på samma sätt brottades Jobs och Ive med varje ny design för att se hur långt de kunde gå för att göra den så enkel som möjligt. Ända sedan Jobs första Apple-broschyr hade förmedlat att ”enkelhet är den yttersta förfiningen” hade han eftersträvat den enkelhet som uppstår när man lyckas besegra – inte ignorera – det komplicerade. ”Det krävs mycket hårt arbete att göra något på ett enkelt sätt”, sa han, ”att verkligen förstå de underliggande utmaningarna och komma på de eleganta lösningarna.”

I Ive hade Jobs träffat sin själsfrände i jakten på den sanna enkelheten, snarare än den ytliga. Sittande i sin ateljé beskrev Ive vid ett tillfälle sin filosofi:

”Varför utgår vi från att enkelt är bra? Därför att när det gäller fysiska produkter behöver vi känna att vi kan behärska dem. I takt med att du skapar ordning i det som är komplicerat skapar du också ett sätt att få produkten att underkasta sig dig. Enkelhet är inte bara en visuell sak. Det är inte bara minimalism eller avsaknad av krångel.

Det har att göra med att lager för lager gräva sig ner i det komplicerade.

Det är bättre att gå på djupet med enkelheten, att förstå allt som har att göra med produkten och hur den tillverkats. Man måste förstå dess essens för att kunna göra sig av med de delar som inte är väsentliga.”

Det var denna grundläggande princip som Jobs och Ive delade. Formgivningen handlar inte bara om hur en produkt ser ut på utsidan.

Den behöver återspegla produktens essens. ”För de flesta betyder formgivning fernissa”, sa Jobs till Fortune strax efter att han återtagit ledningen på Apple. ”Men enligt mig kan inget vara längre från formgivningens själva innebörd. Formgivning är den inre själen i en mänsklig skapelse, som i slutänden uttrycker sig själv i ett yttre lager.”

Resultatet var att formgivningsprocessen på Apple blev direkt integrerad med hur en produkt skulle konstrueras och tillverkas. Ive beskrev arbetet med en av Apples Power Mac-modeller. ”Vi ville göra oss av med allt annat än det som var absolut väsentligt”, sa han. ”För att göra det krävdes fullständigt samarbete mellan formgivare, produktutvecklare, ingenjörer och tillverkning. Vi började om gång på gång. Behöver vi den delen? Kan vi göra så att den utför de andra fyra delarnas funktion?”

Sambanden mellan en produkts design, dess essens och dess tillverkning illustrerades för Jobs och Ive när de reste runt i Frankrike och gick in i en butik för köksprodukter. Ive plockade upp en kniv som han beundrade, men lade sedan besviket tillbaka den. Jobs gjorde likadant. ”Vi lade båda märke till en liten bit lim mellan bladet och handtaget”, sa Ive. De pratade om hur knivens vackra design förstörts av hur den tillverkats. ”Vi tycker inte om att tänka på våra knivar som något som limmats ihop”, sa Ive. ”Steve och jag bryr oss om sånt som förstör renheten och tar uppmärksamheten från det väsentliga hos ett verktyg, och vi tänker likadant om hur produkter bör skapas för att se rena ut, som om de gjorts i ett stycke.”

På de flesta andra företag har det tekniska en tendens att driva fram designen. Ingenjörerna kommer med sina specifikationer och krav och formgivarna skapar sedan behållare och skal som möter dem. För Jobs tenderade processen att gå i omvänd riktning. I Apples ungdom hade Jobs godkänt den ursprungliga Macintosh-datorns skal och sedan var det upp till ingenjörerna att ta fram kretskort och komponenter som passade.

När Jobs tvingades bort vändes processen på Apple till att drivas av ingenjörerna. ”Innan Steve kom tillbaka sa ingenjörerna: ’Här är inälvorna’– processor, hårddisk – och sen gick de till formgivarna, så att de kunde placera dem i en låda”, sa Apples marknadschef Phil Schiller. Men när Jobs återvände och knöt sitt band med Ive försköts tyngdpunkten åter till formgivarna.

Ibland kunde det innebära bakslag, som när Jobs och Ive envisades med att använda en obruten bit borstad metall till ramen på Iphone 4, trots att ingenjörerna oroade sig för att det skulle innebära problem med antennen. Men vanligtvis var det formgivningens distinkta stil – hos Imac, Ipod, Iphone och Ipad – som gjorde Apple unikt och gav dess triumfer åren efter Jobs återkomst.

Formgivningsateljén där Ive regerar – på bottenvåningen i Infinite Loop 2 på Apples högkvarter – döljs bakom tonade fönster och en tjock, låst dörr. Direkt när man kommer in möter man en inglasad reception med två assistenter som vaktar entrén. Inte ens Apples egna anställda får komma in utan vidare. Flertalet av mina intervjuer med Jony Ive för den här boken gjordes på annat håll, men en dag 2010 ordnade han så att jag kunde tillbringa en eftermiddag i ateljén och se mig omkring medan han berättade för mig hur han och Jobs samarbetade.

Till vänster om entrén finns ett område med skrivbord åt unga formgivare. Till höger ligger det stora huvudrummet med sex långa uppvisningsbord i stål, där man kan känna på produkter som ännu inte är färdiga. Bortom huvudrummet finns en datoriserad formgivningsateljé, som är belamrad med arbetsplatser. Och bortom den finns ett rum med maskiner som gör frigolitmodeller av sådant som annars bara finns på datorernas skärmar. Därefter kommer ett rum med robotiserade sprejmaskiner, som får modellerna att se verkliga ut. Inredningen är sparsmakad och industriell, med stålgrå metalldekor.

Träden utanför skapar rörliga mönster av ljus och skuggor på de mörktonade fönstren. I bakgrunden hörs techno och jazz.

Nästan varje dag när Jobs var frisk och på kontoret åt han lunch med Ive och vandrade sedan omkring i ateljén på eftermiddagen. När han kom in kunde han skåda ut över borden och betrakta uppsättningen produkter under utveckling, få ett hum om hur de passade in i Apples strategi och med fingrarna känna hur designen växte fram hos dem. För det mesta fick de vara i fred med varandra, medan övriga formgivare sneglade upp från vad de höll på med men höll respektfull distans. Om Jobs hade något speciellt han undrade över kunde han ropa på chefen för mekanisk formgivning eller någon annan av Ives assistenter. Om något fångade hans intresse eller väckte en tanke kring företagets strategi kanske han bad den operative chefen Tim Cook eller marknadsföringschefen Phil Schiller att göra dem sällskap. Ive beskriver den vanliga processen: Det här stora rummet är den enda platsen företaget har där man kan titta sig omkring och se allt som är på gång. När Steve kommer in sätter han sig vid ett av de här borden. Om vi till exempel arbetar med en ny Iphone kanske han sätter sig på en pall och börjar känna på olika modeller, väger dem i handen, kommenterar vilken han tycker bäst om. Sen botaniserar vi bland de andra borden, bara han och jag, för att se vart alla de andra produkterna är på väg. På så vis kan han få en känsla för hela företagets riktning – Iphone och Ipad, Imac och laptop och allt annat vi funderar på. Det hjälper honom att förstå var företaget lägger sin energi och hur saker hänger ihop. Och då kan han fråga: ”Är det rimligt att vi gör detta, när det är här borta som vi växer mest?”, eller något liknande. Han kan se saker i relation till varandra, vilket annars är ganska svårt på ett stort företag. När han tittar på modellerna på de här borden kan han se tre år in i framtiden.

Just den här dagen övervakade Ive framväxten av en ny, europeisk laddningssladd för Macintosh. Dussintals frigolitmodeller med minimala variationer hade tagits fram och målats för att kunna inspekteras.

Det kanske låter märkligt att designavdelningens högste chef blandade sig i något sådant, men även Jobs deltog. Ända sedan han tog fram en särskild laddare för Apple ii hade Jobs brytt sig om inte bara tekniken hos sådana delar, utan också designen. Han stod personligen som patentinnehavare för den vita laddningsklossen som används till Macbook, liksom för den magnetiska kontakten med sitt tillfredsställande klick. Faktum är att han i början av 2011 hade del i 212 olika amerikanska patent.

Ive har en konstnärs känsliga temperament, och det har hänt att han blivit upprörd över att Jobs tagit åt sig för mycket av äran – en vana som har stört även andra kolleger genom åren. Hans personliga känslor för Jobs var ibland så ansträngda att han lätt blev sårad. ”Han har en process där han går igenom mina idéer och säger: ’Det är inte bra, det är inte särskilt bra, den tycker jag om’”, sa Ive. ”Och sen sitter jag i publiken och han pratar om det som om det vore hans idé. Jag är manisk när det gäller varifrån en idé kommer, jag har till och med anteckningsböcker fylla med mina idéer. Så det känns inte bra när han tar åt sig äran för något jag har designat.” Ive blir också mycket irriterad när folk på utsidan framställer Jobs som den person på Apple som står för idéerna. ”Det gör oss sårbart som företag”, sa han allvarligt, med mjuk röst. Men sedan gjorde han en paus och påpekade den roll Jobs faktiskt spelar. ”Det finns så många andra företag där idéer och fantastiska formgivningar försvinner i processen”, sa han. ”De idéer som kommer från mig och mitt team hade varit fullständigt irrelevanta, bortblåsta, om inte Steve hade funnits där och manat på oss, arbetat med oss och trots allt motstånd gjort produkter av våra idéer.”

På måndagen släpps, över hela världen, ”Steve Jobs – en biografi”. I Sverige är det Albert Bonniers förlag som ger ut boken. Författaren, Walter Isaacson, har tidigare skrivit biografier över bland andra Albert Einstein och Walter Benjamin.

 

Översättning: Roland Poirier Martinsson