Kultur & Nöje

Johan Croneman: ”Agendas” och Anna Hedenmos kris var värre än Jimmie Åkessons

Jimmie Åkessons framträdande i ”Agenda” kan ha förvandlat Sverigedemokraternas kris till en framgång.

Hur gick det för Jimmie Åkesson i söndagens ”Agenda”?

Bra, skulle jag nog säga. Riktigt bra. Han är skicklig som debattör och retoriker, han är besvärande bra i tv – Anna Hedenmo var sannerligen inte rätt person att matcha honom. Det gick illa från första början, och snart låste hon sig i en rent semantisk diskussion, en språkfråga, om svenskhet:

Hur skulle man tolka en viss mening i partiprogrammet, och hur skulle man skilja mellan det skrivna och det talade – det var helt förvirrande, Anna Hedenmo spelade inte hem en enda poäng. I stället tog hon oss allt längre bort från kärnfrågan och händelsernas centrum, Jimmie Åkesson kunde enkelt glida med och gilla läget.

Han kom inte bara undan, hela partiet kom därifrån med hedern i behåll!

Man behöver inte teoretisera händelserna på Kungsgatan, man behöver inte söka eventuellt stöd i något partiprogram, man biter sig kvar där ute i natten och tragglar sig igenom allt det som sägs, ord för ord, man går igenom bildruta för bildruta ­– det är absolut nödvändigt.

Där satt han nu Jimmie Åkesson, lagom ångerfull, lagom sträng, och i lagom portioner fick han ut det viktigaste: järnrören var nog kanske trots allt mest beväpning i självförsvar, det var de värsta dagarna i hans liv, men ”den akuta krisen är över”. Och faktum är att man trodde på honom. Anna Hedenmo trodde ju uppenbarligen på honom!

”Agendas” kris var värre än Jimmie Åkessons. Man hade tagit ut något slags redaktionell seger i förskott, det skulle bli spel mot ett mål, de här bilderna och de här händelserna talade sitt tydliga språk – ”Agenda” och Anna Hedenmo var helt enkelt skitdåligt förberedda. Ulf Mattmars ”reportage” som skulle sammanfatta händelserna och läget var närmast tillbakalutat och lätt kåserande i tonen.

Anna Hedenmo försökte måla upp en djup och allvarlig spricka i partiet, men hade inget, absolut noll, på fötterna. Jimmie Åkesson konstaterade (helt riktigt uppenbarligen, SVT hade inte ringt runt själva) att han hade samtliga partidistrikt bakom sig – Anna Hedenmo och ”Agenda” pratade om distansen och avståndet och kritiken från medlemmarna. Jimmie Åkesson undrade vad hon byggde sina antaganden på och Anna Hedenmos svar fullbordade katastrofen: ”Jag har läst på nätet.”

Hon hade läst på nätet?!!

Lite bloggar, lite Twitter, lite Facebook, lite Flashback kanske.

Det tyngsta programmet SVT har i genren skickar fram sin tyngsta reporter och sin tuffaste grillmästare och allt hon har att komma med är ­ hörsägen?!! Hon har googlat runt lite.

Det var säkert många av oss som blev förbluffade – de som nu inte blev förbannade.

Här hade ”Agenda” chansen att summera, tala klarspråk, förklara, sortera, utreda. De mumlade.

En sekvens med Sverigedemokraternas ungdomsledare skulle lägga ytterligare press på Jimmie Åkesson, jag skulle gärna ha sett att man plockat isär Gustav Kasselstrands uttalanden i atomer, i stället fick han lugnt konstatera ”fakta”: hade någon annan svensk politiker, i något annat svenskt parti, hävdade han, gjort något liknande hade de på sin höjd fått en reprimand.

Sverigedemokraternas huvudbudskap, hela misstroendeförklaringen från deras sympatisörer, fick sitt tydliga uttryck: I etablissemanget skyddar man varandra. Ett fyllebråk är ett fyllebråk. Det rör inte sakfrågan i deras budskap. Jimmie Åkessons kris blev kanske en framgång?