För några år sedan fick jag, efter att (ännu en gång) ha hyllat en Tom Alandh-film, förklaringen till hans storhet. Några kolleger i branschen menade att det knappast var någon större bedrift att hålla Alandhklass, när man, som Alandh, var fast anställd på SVT och liksom kunde gå och skrota lite hur som helst. Med fast månadslön, och utan större ansträngning eller ekonomisk stress, fick han alltid sina filmer finansierade på nolltid.

Missunnsamt, sade Bull.

Jag tittar på ”Vad hände med grabbarna från kåken?” (SVT 1, i kväll, 21.00) och efteråt frågar jag mig, som vanligt: Vad är det han gör? Jag har inte riktigt koll på hur många filmer han gjort tillsammans med fotografen Björn Henriksson (de flesta, skulle jag tro), men det finns nog ingen duo i svensk film med samma förmåga att komma nära. Och när de har kommit nära, så stannar de kvar. Och när de ändå är där, så går de ytterligare lite närmare.

Och det märkligaste av allt: De går aldrig över gränsen.

Jag har aldrig sett Tom Alandh och Björn Henriksson göra minsta våld på någon medverkandes integritet, och jag har aldrig sett dem släppa på sin egen ­– och då vet alla som någonsin sett parets filmer att de så gott som uteslutande fiskar i vatten där de flesta medverkande är som rö i vinden, det är utsatta och utslagna, det är förbrytare och missbrukare och handikappade. Har man sett den imposante Björn Henriksson i verkligheten (björn, det är en rätt bra beskrivning) så förstår man liksom problemet med att i hans fall vara ”en fluga på väggen”.

Men de gör det, om och om igen.

Tom Alandh kan ibland också ställa den mest naiva fråga, man vrider på sig lite grand innan man riktigt vågar höra svaret. Som i den här senaste filmen, en uppföljare till en mer än 20 år gammal dokumentär. Rövarna och buset får till exempel beskriva sina kärlekar. Och som det kryper i oss som tittar! Och hur bra blir det inte!?

1990 åkte Alandh till Hällby-anstalten för att träffa några helt vanliga svenska fängelsekunder, det blev sex miniporträtt. Efter 20 år har han letat upp fyra av dem igen, en är försvunnen, en är död.

Det är en film om förtvivlan och uppgivenhet, det är en råbrutal bild av verkligheten, och ett system som helt kollapsat under sin egen orimlighet.

Ingen blir en bättre människa av att låsas in, så är det bara. Och här handlar det inte om mediehajpade kriminella eller demoniserade massmördare.

Det är vanliga knegarkillar som föds i fel familj, lämnas i sticket ­– och får betala med sitt liv. Tack, alla.

Det är klart att det finns lite hopp också, Alandh kan inte filma utan att hitta en gnutta hopp. Han tror på det godas möjlighet att besegra det onda.

Han vill vara den där lilla möjligheten.

När de i veckan trailade Alandh-filmen hampade det sig så att de direkt efteråt gjorde reklam för ett radioprogram på P 4, Magnus Uggla intervjuar kändisar (i det här fallet Emma Wiklund). Magnus Uggla och Emma Wiklund skulle lista dåliga barnskådisar och diskutera korv och matsex. Bland annat.

Det blev en rätt skarp linje dragen där, och jag kunde höra många säga, att detta är public service: Vilken bredd, här får allt plats, det breda och det smala, det seriösa och det ­– mindre seriösa.

Lika viktigt för helheten. Verkligen?

Om något år har Ugglas verklighet käkat upp alla andras. Snart är Alandh bara ett alibi, och allt det andra släpps bara på. Vem står upp när han faller ifrån?