Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Det går inte en kväll utan att det sitter en polis i tv och ursäktar sig

Foto: TT

Två saker kan man vara säker på – det är alltid mest synd om polisen och de har aldrig tillräckligt med resurser. Det kanske vore på tiden att låta dem göra upp en lista över vad de klarar av och inte.

”De gnäller snart mer än bönderna”, sade man förr – frågan är väl nu om det inte är dags att byta ut bönderna mot poliserna. Varje kväll står det en polis i tv och ursäktar sina usla resultat. Och bortförklaringarna är legio. Det är polisen som är offret!

De har nästan inget betalt, de får betala för att jobba övertid, de måste jobba 27 timmar per dygn, man kastar sten på deras bilar, skär sönder däcken, ingen vill prata med dem – och säger de till grabbarna i Rosengård att sluta bråka så är det ingen som lyssnar!

De är dåligt organiserade, felorganiserade eller inte organiserade alls. De årliga omorganisationerna kostar förmodligen skjortan. Och sedan får de inga resurser alls, tårgasen luktar eau de cologne, elpistolerna bara kittlas, tjuvarnas bilar är snabbare och de hinner knappt börja en förundersökning om en skjutning innan den måste läggas åt sidan för en nyare. I bästa fall står de handfallna.

De sitter i fikarummen och läser platsannonser också. Alla vill sluta.

Kommer ni ihåg vilken följetong det blev när de köpte in nya polisradiosystemet Rakel? Måste ha varit tv-inslag om det exakt varje dag under tre års tid. Många känner nog samma sak. Världens bästa radio att prata i med varandra – det finns knappt en polis att prata med på gatorna.

De sveper förbi i piketen med tonade rutor. Sex osäkra bodybuildare hoppar ut. Det blir sushi i dag!

Kommer ni ihåg vilken följetong det blev när de köpte in nya polisradiosystemet Rakel?

Medierna får inte närma sig en polis eller ett polisbefäl – polisens talesmän tycks vara lika många som de patrullerande. Så fort de hittar en tv-kamera säger de exakt samma sak: ”Det kan vi inte tala om! Det kan vi tyvärr inte svara på. Det får utredningen visa. Någon mer fråga som ni inte kan ställa? Någon?”

Jag tror många delar känslan av att det inte enbart handlar om pengar – utan om motivation. Det finns säkert en del frustration hos våra mest seriösa poliser (mycket få tycks det), men något kall att prata om verkar det inte längre finnas.

Någon eller några måste väl känna sig kallade?

Har ni också lekt med tanken på vad som hade hänt om de 33 skjutningarna i Biskopsgården de senaste åren, eller de 30 i Bergsjön, Kortedala, Hjällbo eller Hammarkullen, i stället ägt rum i Haga, Masthugget, i Linnéområdet, Vasastan eller (gud förbjude) i Örgryte eller Särö? Hade mord efter mord, avrättning efter avrättning fått ligga och samla damm som de tycks göra nu? Vad hade hänt om morden inte skett i ”socioekonomiskt utsatta områden” och drabbat de boende i Rosengård och Lindängen i Malmö? Utan i stället skett i Limhamn, Lorensborg eller stans motsvarighet till Solsidan?

Ser det inte lite misstänkt ut som en klassfråga ändå – och att likhet inför lagen är en skröna?

I Malmö är allt dessutom gränskontrollernas fel. Och ståkkholmarnas, givetvis.

Så sent som i förra veckans utmärkta ”Uppdrag granskning”, om just gränskontrollerna, fick vi höra samma polislitania. Polisen har fått en halv miljard extra för just gränskontrollerna, i ”Uppdrag granskning” hade de liksom inte fått en spänn. ”Och hur skall vi då klara upp alla mord?”

Jag tror vi måste vända på det här också: Polisen i Malmö får till exempel göra upp en lista över vad de faktiskt kan klara av med sina noll resurser. Så får vi ta ställning till resten därefter. Ni får veckan och helgen på er att göra listan, så kan en av era tusentals talesmän läsa upp den i Rapport på måndag. Vi väntar med spänning på vad ni tror att ni kan klara av.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.