Inget de har åstadkommit i tv har egentligen gjort mig allvarligt bekymrad.
Någonsin. De har aldrig gjort mig särskilt glad eller ledsen, varken fått mig road eller oroad. Aldrig förtjust, eller upprörd, aldrig full i skratt.
Aldrig någonsin riktigt intresserad, faktiskt.
”Filip & Fredrik har gjort ett nytt tv-program. Jaha. Ser man på. Där är de.”
Någon enstaka gång har de blixtrat till i plötslig genialitet, något enstaka grepp, en idé – oftast har de släppt den lika snabbt som den kom. Oftast har det varit något som nästan hade kunnat tangera, eller bara hastigt uppfattas som, allvarligt, eller seriöst – de lider av en intellektuell beröringsskräck som man nog får betrakta som monumental.
Filip & Fredrik är kanske mest av allt ett kollektivt mentalt tillstånd. Jag beskrev en gång vårt medielandskap som ett slags (Peter) Settman-Sverige. Om någon i dag, som visste väldigt lite om landet vi bor och lever i, vår kultur, vår nuvarande status, skulle fråga mig hur läget var i Sverige – då skulle kanske det mest relevanta och lockande svaret vara: ”Filip & Fredrik.”
Mer typiskt otypisk kan man nästan inte bli som nation. Filip & Fredrik är svaret på all politisk nedstämdhet jag kan komma på.
I ”Nugammalt” (Kanal 5, måndagar) undersöker de 77 händelser/fenomen som förändrat vårt land, och gjort oss till dem vi är (påstår de). Allt vi svenskar har blivit präglade av. Man betar av historien i ett nafs, och visst kan man göra det, och visst kan man göra det som de, och visst kan man tänka på det sättet, och i just dessa banor – efteråt är det så tomt och innehållslöst och meningslöst att man knappat minns vad man sett på. Eller vilka.
Herman Lindqvist drar svenska historiska anekdoter för några puckade fotbollssupportrar (ibland känns det som om det har varit Lindqvists mission hela livet!), Kristian Luuk hoppar in och kanoniserar Lennart Hyland – ingen har en aning om vad de säger eller vad de gör.
”Nugammalt” slår definitivt rekord i att avverka studiogäster i allmänhet, och i synnerhet studiogäster som berövas alla möjligheter att säga något över huvud taget. Åsa Linderborg försöker säga något vettigt om att semesterreformen inte var något svenska arbetare ”fick”, snarare något man tog eller erövrade. ”Jaja, nu skall vi prata sprit eller nåt.”
Och vet ni vad det listiga är? De har exakt prickat in till exempel en sådan invändning. Hur det än är, och hur det än blir: de kastar över en hal tvål till gästerna och till tittarna, som givetvis är omöjlig att hålla i eller beskriva eller göra något av.
Men visst ser det kul ut, allt fumlande?!
Och ingen minns efteråt var den kom ifrån. Livet är en fest, bara man har den där roliga tvålen att skratta åt.
Vad de gör, och vad som kunde ha blivit intressant, är att de luftar en del fördomar, de vänder på dem, sätter fingret på dem – men oavsett vad som sägs: de bekräftar bara fördomarnas existens, kramar dem, tittar in i rutan och säger att de faktiskt gillar dem, och det gör vi alla, innerst inne: ”Det är okej, vi är likadana, det är bara intläktella som tror annorlunda.”
Problemet är ingenmanslandet de målat in sig själva i. De säger sig avsky finkultur och intellektuella, de svär på att de älskar det folkliga, det enkla, det vanliga – själva är de helt vilsna, ute i ett absolut ingenstans.
Men jädrans populära!