Det första avsnittet av den brittiska tv-dokumentären om drottning Elizabeth, ”Diamantdrottningen” var suveränt – när får vi en liknande kartläggning och analys av det svenska kungahuset?
Förmodligen aldrig. SVT tycks varken ha tid eller lust, de sliter just nu mest för att få till en snygg hovnigning. När de inte helt knäfaller.
Den välkände brittiske journalisten Andrew Marr har i 18 månader skuggat, för att inte säga punktmarkerat, drottning Elizabeth, och ger oss en inblick vi aldrig tidigare fått. Han lägger inte bara drottningen under lupp, han betraktar hela det brittiska kungahuset uppifrån, nedifrån, inifrån. Han berättar kul och initierat om en institution som i dag blir allt mer svårbegriplig, men som samtidigt griper in i och påverkar hela det brittiska samhället. Britterna har ju i våra ögon ett minst sagt neurotiskt förhållande till monarkin, men det går inte att förneka att det också är en institution som på ett historiskt unikt sätt samlat landet när det stått inför nationella svåra kriser, gått i krig etc.
Jag blev inte direkt rojalist på kuppen, men tvingas nog erkänna att jag fick en lite annan, mer nyanserad syn på åtminstone det brittiska kungahuset och dess betydelse. Andrew Marr och BBC har lagt enorma resurser på den tredelade dokumentären, den ena intressanta intervjun efter den andra, experter, historiker, politiker, prinsar, prinsessor. Nej, det är ingen direkt kritisk granskning, ingen attack på monarkin, fakta får däremot tala för sig själv, Andrew Marr har stora djupa kunskaper efter ett långt framgångsrikt journalistliv som främst politisk kommentator. Det är inte många stenar som han glömt att vända på.
Man sitter snart där och är rätt imponerad av Elizabeth II, hela hennes karriär, om man nu kan prata i de termerna. I sextio år har hon låtit plikten gå före allt annat, hennes insatser har varit betydande. Jag har svårt att inte till och med hysa viss beundran. Osäkerheten var Andrew Marr skall landa efter de två återstående avsnitten gör det hela ännu mer spännande. Min beundran för honom är också stor. Han skär sig liksom in i materialet, plockar ner bit för bit, vrider runt och visar upp. Stort, svårt och skickligt jobb.
Jag vet inte riktigt vem som skall få göra den svenska tretimmarsversionen om Sveriges statschef, har vi någon av den kalibern? Tveksamt. Och synd.
Helgens näst bästa tv var föreställningen ”C Eriksson Max”, Claes Erikssons smått geniala monologföreställning . Jag har inte alltid varit så där stormförtjust i den göteborgska galenskapen, men Claes Eriksson har verkligen utvecklat en sällsynt förmåga att kombinera vass satir med en betydligt enklare buskis – och jag tycker om bra buskis! Och kombinationen går i lås utan minsta motstånd. Det var en både vacker och mycket rolig timme (det kommer en till).
Claes Eriksson kommer liksom smygande inpå oss från sidan, lite försiktigt, trevande och lågmält men det finns riktigt mycket kraft i hans texter. Det är ingen direkt ljus och munter bild av Sverige och samtiden han målar upp, men det är bra och viktigt – och väldigt roligt.