Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Jag vet inte när jag såg ett så magiskt och vackert skådespeleri senast

Nicola Walker.
Nicola Walker.

Sommaren i SVT måste vara den sämsta på mycket länge. Tur att de ändå sänder kriminalserien ”Saknad, aldrig glömd” med Nicola Walker. Hon är helt fantastisk.

Dåligt väder och dålig tv är den sämsta kombon. Jag kan inte minnas en sämre tv-sommar än denna. Har det varit annat än simning och fotboll? Kanske, kanske inte. Man minns knappt.

SVT har tryfferat tablån med ultramedioker tv från Finland, Norge och Danmark. Man undrar vilket egenproducerat skräp de har bedrivit byteshandel med.

När brittiskan Nicola Walker i slutet av juli kliver in i handlingen är det som om solen går upp för första gången på hela sommaren.

Fyrtiofem minuter in i första avsnittet av ”Saknad, aldrig glömd” (säsong 2, SVT, tisdagar 21.00) har hennes Cassie Stuart och kollegan Sunny Khan äntligen fått en tåt att dra i, de utreder ”historiska” mord – den här gången hamnar ett tjugo år gammalt koffertmord på deras bord.

Cassie och Sunny sitter i bilen, om kvällen, och diskuterar en möjlig misstänkt när de nås av ett besked från en av sina utredare: De kan ha fått ett genombrott i den komplexa utredningen.

Cassie startar bilen, de kör iväg i natten, och man hör Cassie säga helt lugnt, men också helt glädjelöst – eftersom hon vet att det bara är tragik som väntar:

”And so it begins…”

Jag fick gåshud. Jag blev rörd.

Och jag hade nästan gett vad som helst för att få se Nicola Walker leverera den repliken. Hon ger den nollställda uttryckslösheten ett nytt ansikte – hon kan frysa mellanrummen på ett sätt som mycket få andra kan.

Nicola Walker är världens bästa skådespelare.

Jag minns inte om hon nådde dit redan i långköraren ”Spooks”, men hon var definitivt där i fantastiska ”The River”, där hon spelade mot Stellan Skarsgård, och man kan också se det i finfina ”Vår stora kärlek”, just nu i SVT2.

Med det inte sagt att hon är uttryckslös. Allt annat än uttryckslös. Själv sade hon för en tid sedan i en intervju för The Telegraph: ”I think I’m finally growing into my face. I’ve always had a resting expression that either makes me look deep in thought or as though I’m about to fight you”.

Exakt så. Men det är inte antingen eller, det är bådadera. Samtidigt. När man tror att hon tänker på något annat, befinner sig till synes långt borta, blir hon som allra giftigast.

Chris Langs stillsamma, nästan snustorra manus, passar henne som hand i handske. Skulle förvåna mig storligen om han inte haft henne i tankarna när han skrev dialogen.

När Cassie, tillsammans med Sunny, förhör en kvinna som kan vara inblandad blir kameran flera gånger kvar på Cassie när svaren kommer, det är inget unikt tekniskt genidrag, men när det handlar om Nicola Walkers närvaro, och med allt ljus på hennes vackra tystnad, blir det förvandlat till högklassiskt skådespeleri – och som hon förvaltar dessa ögonblick!

Hon tror inte nämnvärt på det som sägs i förhöret, hon är djupt skeptisk, men hon låter både oss och den misstänkte tro att hon lyssnar. Sunny ställer frågorna, kameran växlar mellan en väldigt avslappnad misstänkt och Cassies nu inställsamma, till synes lätt korkade, sätt att låtsas – med ett snett leende på läpparna.

Samtidigt ger man sig fan på att hennes intellekt går på högvarv!

Jag vet inte när jag såg ett sådant vackert skådespeleri, såg en skådespelerska så begåvat, så lugnt, vänta in världen.

Ett annat magiskt ögonblick i första avsnittet är när hon och Sunny sitter mitt emot varandra, kroppen i kofferten har precis identifierats efter tjugo år på havets botten, och Cassie läser sakligt högt ur personakten. Namn, ålder, yrke, civilstånd etc. Resterna av ett liv. Så sorgligt.

Och detta är definitivt genialt. Och Nicola Walker är världens bästa skådespelare.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.