Jag har varit illamående de senaste veckorna. Inte för ­Camilla Henemarks skandalbok, utan för det ­journalistiska fiaskot i bevakningen av henne.

Jag har sett Camilla Henemark så fort jag satt på tv:n. För tjugo år sedan var hon popartist, sedan försvann hon långsamt ut i kändisskapets helvetiska periferi. Det gick illa.

För några år sedan släpptes hon in igen, historien om utförsbacken, helvetet med drogerna, bostadslösheten och fattigdomen, blev en bra story. ”Kom in och värm dig igen, berätta!” Det blev rubriker och soffor.

Det var en rörande historia, och grym. Man hissas, sänks, tuggas ned, spottas ut. Nu blev det till och med ”Let’s dance”.

Jag har varit illamående de senaste veckorna, det är inte hennes utvik, boken, ”skandalen” som har aktiverat kräkreflexerna, det är inte hennes avslöjanden – det är kollegerna. Lotta Bromé, Jenny Strömstedt, Malou von Sivers, Fredrik Skavlan. Jag har värjt mig mot det som skrivits (också i denna tidning), har varken känt lust eller skyldighet att även ta del av det tryckta journalistiska moraset.

Jag har läst delar av boken, men det här har egentligen inte med texten att göra, det har med bemötandet att göra. Krypandet. Dreglandet.

Den journalistiska värderingen. Det journalistiska fiaskot.

Jag har flera gånger hört till exempel Fredrik Skavlan säga, när en icke närvarande person plötsligt har attackerats, eller kritiserats: ”Nu är ju inte han här, så vi måste släppa det.” De flesta tv-journalister har lärt sig att hantera konflikten på samma sätt. En personlig attack mot någon som inte är närvarande och kan försvara sig, avbryter man alltid.

Det är inte kutym, det är en etisk regel, en självklarhet.

Det gäller alla nu levande svenskar, med ett undantag: Carl XVI Gustaf, kungen.

Jag har öppet redovisat min skepsis mot monarkin, jag blev en gång i tiden ”Årets republikan”.

Precis som alla andra i den föreningen har jag ingenting personligen emot kungen, hans fru, hans familj, tvärtom. Lite satir får de stå ut med.

Camilla Henemark slår sig ned i soffa efter soffa, och alla upphet-sade kolleger vill höra Det Stora Avslöjandet. Hon är den givna gästen. Och alla detaljer, hur och när och hur ofta?! Camilla och Kungen.

Carl XVI Gustaf är den enda människa i Sverige som inte kan försvara sig, vad Camilla Henemark än påstår, sant eller osant, det är helt ointressant.

Vad som än händer, vad som än sägs, så är tigandet det enda han har. För alltid. Det gör honom, i detta, till Sveriges absolut mest ensamma människa.

Jag kan när som helst tänka mig en liten kränkning av monarkin, men varför skulle jag vilja kränka Carl XVI Gustaf? Camilla Henemark gör det för att hon kan, för att hon antagligen förtjänar stålarna ­ men varför deltar kända svenska (före detta) respektabla journalister i spelet?

Kränkningen av privatpersonen Carl XVI Gustaf är inte samma sak som en kränkning av Kungen – men den kränkningen ser Skavlan, Strömstedt, Bromé, von Sievers som en bragd, en nödvändighet. Ett allmänintresse.

Inte en reflektion, inte en tanke, bara lite saliv som rinner ned på hakan.

”Detta är intressant, kungen har haft sex, kungen har varit otrogen.”

Har kungen gjort något olagligt? Har kungen brutit mot lagen? Har Carl XVI Gustaf gjort något olagligt, brutit mot lagen?

Börje Salming kunde i medierna få säga att Camilla Henemark ljög.

Men Carl XVI Gustaf säger inte emot. Ingen behöver riskera att stå till svars. Skönt.

Jag mår fortfarande illa.