Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

SVT:s ”Fallet Kevin” är vasst och viktigt men väcker frågor som gnager i mig

Foto: Fredrik Sandberg / TT

Journalisten Dan Josefsson har gjort ett envetet och strålande grundjobb i ”Fallet Kevin”. Men det finns skäl att fundera över det dokumentära formatet och berättelsens form.

Det finns en förment sanning om att allt i en dokumentärfilm har hänt på riktigt. Att allt dokumentärt per definition också är sant.

Det är inte bara vanliga svenssons som har besvär med att reda ut var fiktionen upphör och icke-fiktionen tar vid – det är något som många dokumentärfilmare funderar över varje dag. Eller kanske borde. Amerikanen Errol Morris, en av dokumentärfilmens superstjärnor, skrev för något år sedan att den bästa icke-fiktionen får oss att reflektera över var just gränsen går mellan film och verklighet.

Jag minns när Stefan Jarls film ”Ett anständigt liv” slog ner som en bomb – och hur upprörda några blev när de förstod att Stefan Jarl hade rekonstruerat vissa händelser, bland annat en magisk scen mot slutet när Kenta och Stoffe blir ovänner på en bowlinghall. Den hade man återskapat, och ”spelat”. Så då var det inte riktigt sant..?

Det flyter fritt, det är spännande – det kan bli förvirrande.

Ingenting kunde väl kännas mer sant än just den scenen. En dokumentärfilmare organiserar ofta sina bilder på samma sätt som en spelfilmregissör.

I dag har gränserna blivit än mer flytande, dokumentärfilmen söker sig mot fiktionens bildspråk och berättande, spelfilmen letar sig fram mot en mer dokumentär känsla.

Det flyter fritt, det är spännande – det kan bli förvirrande.

I Dan Josefssons och SVT:s Dokument inifrån, ”Fallet Kevin”, har man (givetvis) sneglat på hur det moderna berättandet ser ut i andra framgångsrika dokumentärer från senare år, som ”The staircase” och ”Making a murderer”, och det är riktigt vasst gjort. Det är långa åkningar, fågelperspektiv, bilder som står stilla och vibrerar. Vacker natur, slitna småstadskvarter, övergivna skolgårdar. Bilder som långsamt söker sig in mot offren, utredarna. Tystnad som talar, tystnad som glider undan.

Det finns anledning att fundera över varför man väljer att berätta på det ena eller andra sättet, i ”Fallet Kevin” vill man uppenbarligen ha estetiken på sin sida, bilderna och berättandet skall stärka filmarnas teorier (Lars Granstrands foto är utsökt). Sanningen skall avtäckas långsamt, rafflande, musiken skall ge oss den sista knuffen in i historien.

Jag är nog ändå inte den ende som funderat över varför man valt ett tretimmarsformat, när det faktamässigt räcker med max två, kanske hade en timme räckt för att övertyga om att det mesta gått åt helvete i den här utredningen. Men en bra film, ett viktigt reportage, bör kanske vara lite spännande också..?

Mellan oss och berättandet har man placerat Dan Josefsson själv – och ibland skymmer han faktiskt sikten. Han ger röst åt, och berättar historien, med egna ord. Ständigt upprepar han hur än det ena än det andra gnager i honom, och plågar honom, hur han mödosamt stretar på i motvinden och uppförsbacken och sakta viger veckor och månader och år av sitt liv åt sanningen. Som tur var hägrar kanske också ett stort journalistpris vid horisonten. Hur skulle man annars orka?

Nej, jag vill inte ta något som helst ifrån dem, ett strålande, envetet, noggrant journalistiskt grundjobb – men det finns som sagt också några frågor som gnager i mig kring motiv och estetik och berättande. Och yrkesetik kanske: Har Dan Josefsson och SVT också ordnat en advokat till offren, Thomas Olsson? Är det ett undersökande journalistik-kit, all inclusive?

Läs även: Efter Kevinmordet: Polisen vill granska ytterligare barnamord

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.