När man minst anar det kommer det alltid en till. Den här gången i fredags, och det kommer märkligt nog alltid lite smygande, mitt i allt annat, mitt i en mycket mindre katastrof (”vi har fått in uppgifter som tyder på att det skett en skolskjutning i den lilla staden, många rapporteras döda, vi återkommer lite senare i sändningen, när vi vet mer”). Och det slår givetvis alltid ned som den bomb det är.
En mänsklig splitterbomb, dödar, mördar – men trasar framför allt sönder det som överlever. Och så står där reportrarna igen och stirrar in i kamerorna och evigheten, som fågelholkar, undrande och frågande, som alltid: Hur kunde det hända, och varför hände det just här? Man vill stå upp i soffan och skrika rakt ut: ”Jamen svara då!!”
Visst är det en smula märkligt, om än ingen djupt allvarligt riktad kritik (bara lite), att ingen svensk reporter, journalist, korre, tycks vara expert på just skolskjutningar? Det har hänt så många gånger och vi står alltid exakt så frågande. Och så kommer frågan om hur sjuk snubben var (det är alltid en man), satt han mycket framför datorn, var han mycket ensam? Jaha, ja, det kunde man tro, sitta där och skjuta. Och så då de gamla vanliga svängarna med vapenlobbyn och tillgång på vapen i Amerika – och så vidare, och så vidare.
Är det en repris? Världens sorgligaste, hemskaste återutsändning?
Jag hade svårt att ens professionellt ta till mig de här bilderna. Jag stängde av tv:n när de första rapporterna kom, ”Inte nu, inte nu igen”, tänkte jag, ”inte i dag, inte här”. ”Men sätt på, pappa, jag vill se.” ”Det är bara någon galning som gått in på en skola i USA och dödat allt han sett”, sade jag, ”vi spelar lite Fifa 13 i stället.” ”Varför har han gjort det?”
”Jag vet inte”, sade jag, ”jag vill inte veta heller.” ”Jag vill se, pappa!”
Ibland är det som om våra bägare har fyllts till brädden, en enda ynka liten droppe till och det rinner över. Vi fick under helgen givetvis titta på bilderna från dådet, ur varje tänkbar vinkel, och bilder på barnen, ljusen, nallarna, grannar, föräldrar, sörjande – och alla som sade att de inget förstod.
Det måste finnas någon som förstår! Det måste väl finnas någon, en enda, som förstår?
På söndagskvällen visade SVT Daniel Alfredsons tv-drama ”Odjuret”, om en liten flickas död, de anhörigas outsägliga, desperata, chockartade sorg – poliser som stod handfallna, också de drabbade av sorg tung som sten.
Framför allt fanns här en pappa som fått nog, som själv bestämmer sig för att sätta stopp för ”Odjuret”, som samhället inte tycks kunna stoppa, som rättsväsendet inte kunnat hindra – nu tar pappan lagen i egna händer.
Hur hade du gjort? Vad hade Jag gjort? Jag är närmast skräckslagen vid blotta tanken på vad jag hade gjort.
Har man inte förverkat sin egen rätt att leva vid sådana brott, ärligt talat?! Ett öga för ett öga, en tand för en tand. Kan vi se någon ände på det? Kan vi höra några som säger nej? Ett riktigt nej?! Nu räcker det. Nej.
Våldet, i alla dess former, sköljer dagligen över oss, i alla riktningar, i alla medier, i alla sammanhang – och en del (det mesta faktiskt) betraktas som legitimt, nödvändigt, tyvärr, men ett måste.
Vi är impregnerade av våld, bröstfödda på det. Hur kan vi tro att vi skall stoppa det när vi ägnar halva vår vakna tid åt att bli underhållna av det.
Tidningar, tv, film, böcker, allt! Våld. Ingen som fått nog? På riktigt?