Det unga paret verkar inte helt överens under själva visningen, stämningen är lättirriterad, ni vet hur stressande det kan vara. Men de är samtidigt mycket noggranna med att studera detaljerna. Golvet, väggarna, entrén. Det är en rustik, praktisk etta. Läget är utmärkt, frågan är hur barnvänligt det är. Lite trångt, och lite mörkt kanske?
De slår till, hur som helst – och börjar inreda. Fortfarande tycks de smågräla om än det ena än det andra, men snart är det inflyttat, möblerat och klart.
Mamman borrar ner sig djupt och länge – och lägger fyra ägg. Resten är kamp för överlevnad, ungarna skall snart ha mat dygnet runt tycks det som, bägge föräldrarna åker i skytteltrafik mellan omkringliggande gräsmattor och hemmet i holken. Det är reality-tv när den är som allra bäst: Ett starpar sätter bo, bildar familj, får ungar, baxar dem igenom alla uppväxtens faser, och fasor, gör dem flygfärdiga – och så i väg ut i livet.
Mikael Kristersson har gjort det igen. Jag tvekar inte att säga att han ännu en gång bevisar att han är en av landets allra främsta och förnämsta filmare genom tiderna. Alla kategorier och genrer inkluderade. Så är det.
Det finns tveklöst något genialt över hans skildringar, hans perspektivförskjutningar – vårt eget liv ständigt närvarande, men bara som bakgrund, som ljudkuliss, ibland bara ett lugnt sorl, några barnröster, ibland som en oroväckande sirén.
”Starens inre liv” (SVT 1, annandagen, 19.00) är inte hans mest kompletta, eller komplexa, verk. Många av oss har sett och älskat framgångsrika och prisbelönta filmer som ”Pica Pica” och ”Falkens öga”, för att inte tala om mästerverket ”Ljusår” (ett år i Mikael Kristerssons egen trädgård), men jag vet inte om det alltid är så lyckat med det ovanligt uppdrivna tempot i hans senaste film.
Det är svårt att veta om det är tidens krav på ett mer effektivt berättande som kortat ”Starens inre liv” till trettio minuter – i Mikael Kristerssons fall är vi annars vana vid ett drygt långfilmsformat, där just tiden haft avgörande betydelse för innehållet och vår uppfattning om densamma. Där tiden haft sin gång – och där vi åskådare fått all denna tid till skänks, som en gåva.
Här finns ingen voice over, ingen musik, inga specialeffekter – bara det där bakgrundssorlet, som sagt.
Inte minst det här minusgreppet, när det kommer till ljudet, är det som verkligen suger oss in i starens verklighet. Vi lämnar världen som vi känner den bakom oss, vi betraktar under tystnad denna nya insikt, som i andakt.
Jag tror inte att jag överdriver det minsta när jag säger att vi bokstavligen blir tagna, rörda, drabbade. Det är som om vi får syn på själva grundämnet igen, om det har någon mening eller ej är inte riktigt relevant, vi bara står där, inför ursprunget. Minns vi fortfarande? Det äkta.
Hur konstigt det än kan låta så har han också massor att lära unga (och äldre!) svenska filmare i helt andra genrer, både när det gäller dramaturgi, bilder och berättande – men framför allt när det gäller att våga återvända till ursprunget, och skala bort oväsentligheterna.
Jag känner närmast vördnad inför Mikael Kristerssons filmer och förhållningssätt. Han är oumbärlig för svensk film.