Kultur & Nöje

I väntrummet drabbades jag av känslan av att vårda själva livet

Människans bästa vän
Människans bästa vän Foto: Markus Schreiber

Det är lätt att göra sig lustig över kraven på vab för djur. Men underskatta inte kraften i relationen mellan djur och människa.

Valpen började plötsligt bete sig konstigt. Hon raglade runt på golvet och verkade inte riktigt kunna lyfta huvudet. Jag var ensam hemma med henne och sms:ade oroligt till min make. Vi kom överens om att jag genast skulle ta henne till veterinären.

På vägen dit var hon nästan som vanligt, men spydde utanför porten. I väntrummet blev hon konstig igen, låg i mitt knä och flåsade och luktade till och med annorlunda, liksom ruttet. Inte redan, snälla, snälla.

Det finns en gammal klyscha om att man med ett djur köper sig en sorg, redan när man får ta med sig hunden hem vet man att man en gång också kommer att vara med om dess död.

Det stämmer, men det är bara en sida av det hela. Ofta blottlägger hunden livets meningslöshet. Mat, promenad, lek, sömn. En räcka av rutiner staplade på varandra. Till vilken nytta? Vad är poängen? Varför håller vi på?

I mitten av förra veckan uppstod en kortlivad debatt i kölvattnet av en Metroartikel med rubriken ”Låt mig vabba med min hund”.

Det var en ganska typisk debattartikel av vår tid, normkritisk och klatschig, tillspetsad och personligt hållen. Som sådan stötte den på patrull bland professionella hånskrattare på Twitter.

”Att skattebetalare ska pröjsa för att vissa ska ha hund well that just aint right”, skrev en facklig aktivist om texten.

För en tid sedan hade jag förmodligen skrattat med. Men den här gången tyckte jag mig förstå och faktiskt känna viss sympati med resonemanget. Det förvånar mig lite.

 

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en djurmänniska. Det låg liksom inte för mig, jag är inte den som egentligen känner någonting alls inför bilder på söta valpar.

 

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en djurmänniska. Det låg liksom inte för mig, jag är inte den som egentligen känner någonting alls inför bilder på söta valpar eller skojiga apbarn. Är inte så förtjust i ungar och vill inte ha några. Fixar aldrig med krukväxter och saknar på det hela taget en vilja till omhändertagande.

Men i väntrummet fick vi plötsligt konturer, min valp och jag. Med henne sjuk i knät rann meningslösheten bort. I stället fick jag en känsla av att vårda själva livet, som om alla impulser till omhändertagande inom mig plötsligt hade vaknat.

Det var en känsla som jag inte bara kunde skaka av mig som fånig sentimentalitet. Det var existentiellt: känslan av tillhörighet till en levande varelse. Ett hjärta som bultade och det var allt som betydde något.

Undersökningen gick bra, valpen hade förmodligen bara fått i sig något konstigt under en promenad, nu behövde hon vatten och vila. Man behöll henne för säkerhets skull över natten för att hålla henne under uppsikt.

I taxin hem såg föraren min oro och berättade om sin egen schäfer som tuggat i sig både glasögon och annan bråte. Det hade blivit några vändor till samma djursjukhus där min egen hund nu skulle tillbringa natten.

”'Aldrig mer jycke', sade jag efter förra”, suckade chauffören. ”Det är inte värt sorgen. Jag var helt förstörd. Men efter ett tag glömmer man ju hur det kändes. Nu har vi två nya hundar”.

Jag nickade och tittade ut i vintermörkret genom taxifönstret. Föreställde mig livet som indelat i tio-, tolvåriga hundcykler som alla obönhörligt pekade fram även mot mitt eget slut. I husen som svischade förbi utanför fanns de små gemenskaperna, omsorgerna. Alla utmätta i tid, alla snart över och bortglömda.

Jag erkänner gärna att i just det ögonblicket kändes vab av hund som det allra mest självklara i världen.