Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Illavarslande när demokratiska krafter ger upp hoppet om samtalet

I kölvattnet av debatten kring högerextremisters deltagande på Almedalsveckan och Bokmässan har det ironiserats kring personer som vill ”ta debatten”. Det är en retoriskt överdriven figur som påminner om en halmgubbe.

I fredags publicerade Aftonbladets debattsida en text av psykiatern Stefan Krakowski. Han hade retat upp sig på kärleksmanifestationerna i kölvattnet av det senaste årets terrordåd och poängterade att terapi och blommor inte biter på jihadister. De anser inte att våra liv har ett värde, skrev han, utan förkastar våra moralbegrepp.

Så är det säkert. Frågan är bara hur många människor som verkligen har gått och trott att kärleksmanifestationer kan omvända terrorister. Lejonparten av oss som deltog gick nog snarare dit för att uttrycka vår solidaritet – och för att visa att terrorn inte gör oss rädda för varandra.

Läs mer: Johan Hilton: Varför ska jag låta fascister flytta på mig?

Krakowskis sätt att resonera brukar kallas för halmgubberesonemang. Det går ut på att man pådyvlar en föreställd meningsmotståndare en åsikt och sedan argumenterar utifrån den – trots att den inte stämmer.

Jag bara vägrar gå med på att det är här som skiljelinjen ska gå – mellan antirasist och antirasist

Det är en metod som har stått som spön i backen de senaste åren. Förra veckan publicerade dagstidningen ETC en ledartext som använder samma retoriska figur. I krönikan raljerar chefredaktören Andreas Gustavsson över ”människor som annars tänker kloka tankar” och som i vår förklarat att de ändå kommer att åka till Bokmässan och Almedalen – trots att högerextremister tänker närvara.

Läser jag Gustavsson rätt består problemet med dessa beslut i en vanföreställning om att man kan argumentera mot nazister. För att bevisa att det inte går har han ringt upp och diskuterat med ett antal högerextremister som inte tagit intryck av hans argument. Alltså är det ”helt värdelöst, oupphörligt meningslöst” att ”ta debatten”, nazisterna är ”bara sitt hat”.

Nu talar jag definitivt inte för alla som har deltagit i debatten om vare sig Almedalen eller Bokmässan. Möjligen finns där verkligen många tunga namn som under våren sagt att man åker dit för att ta debatten, själv hittar jag inte fler än högst en handfull exempel.

I stället fokuserar de flesta inläggen snarare på en demokratisk pliktkänsla, att man helt enkelt vägrar låta fascister få så stor makt över ett offentligt och halvoffentligt rum och åker dit för att bjuda motstånd.

Det är en strategi som Gustavsson väljer att ironisera över: ”Sker det en spontan omvändelse av förintelseförnekande, militanta, homofoba, islamhatande nazister när de hör dåligt mixad partyhouse från årets dj-tävling?”

Nej. Och det har ingen påstått heller. Men vi kan passa på att vända på frågan och göra det lika hårdraget: kommer någon att bli omvänd av att demokratiska krafter flyttar på sig varje gång en högerextremist gör anspråk på en plats i solen?

Antirasistiska krafter står inför en hård kamp, kanske den hårdaste på över 70 år. Jag bara vägrar gå med på att det är här som skiljelinjen ska gå – mellan antirasist och antirasist – i ett förlöjligande och misstänkliggörande av varandras avsikter, strategier och motiv.

För när demokratiska krafter sätter citationstecken kring ordet yttrandefrihet och ger upp tron på att politisk kamp också förs med samtal bådar det inte gott. I en politisk defaitism av det slaget ryms fröet till en totalitär uppfattning om motståndaren som en oförbätterlig varelse, någon som man lika gärna kan ge upp hoppet om och rensa bort.

Läs mer: Elisabeth Åsbrink om att Svenska Pen närvarar på Bokmässan: Maxad frihet skyddar mot extremism

Som en av dem som faktiskt kommer att närvara på Bokmässan – i hög grad av antifascistiska skäl – är jag på sätt och vis glad över att mässan förgrenar sig i två scener. En officiell scen där vi som har möjlighet kan markera motstånd genom vår närvaro och en alternativ där alla som av olika välmotiverade skäl – rädsla för våld och trakasserier, till exempel – kan mötas i ett tryggt rum.

En rörelse som kan formera sig på det sättet – och där man slutar misstänkliggöra varandra – är en stark rörelse. Den behövs mer än någonsin.

Läs mer: Fredrik Strage: I Almedalen lär jag tvingas spela musik som det går att heila till

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.