Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Johan Hilton om Gullan Bornemark ”Sommar i P1”: Det är sudda, sudda för nästan hela slanten. Och varför inte?

Lördagens sommarvärd: musikern Gullan Bornemark.
Lördagens sommarvärd: musikern Gullan Bornemark. Foto: SR

En kort liten pianotrudelutt och sen ett ”Hej! Här har du mig! En riktigt gammal tjej!”

Så inleder snart 90-åriga musikern Gullan Bornemark sitt sommarprogram. Det låter kanske töntigt, men är faktiskt genialt i sin ogenerade käckhet.

För om det är någon som inte skäms över att vara glad, så är det Gullan Bornemark. Få människor har heller smittat så många folkhemsbarn med sin entusiasm inför noter och fiffiga rim. Hennes inflytande under de gyllene folkhemsår som både vårdade och aktivt skapade utrymme för barnkulturen kan nog egentligen bara jämföras med Astrid Lindgrens.

Hon hade gärna fått fördjupa sig i det. Om hur det faktiskt var att ensam driva en musikskola för barn under dryga 30 år och om hon själv aldrig tröttnar på sin offentliga persona: trevligheten, tralligheten, hurtigheten.

Men här är det sudda, sudda för nästan hela slanten. Livet är för det mesta skoj, musik är det bästa som finns, somliga av hennes låtar är till och med ”riktigt coola”. Och varför inte? Det är härligt att gå i solen.

Först när hon nämner sin syster som i barndomen dog i hjärnfeber och hur hon själv som äldre stod inför sin vuxne sons döda kropp på bårhuset – för att verkligen förstå att han hade gått bort – börjar programmet så smått närma sig ett existentiellt bråddjup.

Men Gullan Bornemark lämnar snabbt sorgerna. Möjligen för att minnena är för smärtsamma, men möjligen också för att den kristna tron och dess hopp om ett återseende bortom det jordiska faktiskt har burit henne genom livet.

Det finns säkert en och annan surpuppa som upplever programmets bubbliga munterhet och liksom smågnolande approach till livet i det glättigaste laget.

Men de får väl sitta och tjura då. Gullan Bornemark är inte den som klagar i onödan och det gör även hennes sommarprogram så genomtrevligt och godhjärtat att det lägger sig som bomull över en eskalerande oro över samtiden.

Vårt behov av både henne och hennes ljusa visor kan mycket väl vara större än vi tror, även i dag.