Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Skådespelare med utomnordiska rötter dansade en sommar

Foto: TT

För elva år sedan utfärdade regeringen Persson ett mångkulturår för att kulturinstitutionerna bättre skulle förvalta en etnisk mångfald. Men på Dramaten är det fortfarande blekt så det förslår.

Det var en gång en tid då inte en strävan efter mångfald förklenades med ord som ”identitetspolitik”. När inte försöken att mobilisera kring frågor om etnicitet och hudfärg reflexmässigt avfärdades som någon sorts krypterad tvärtomrasism framhallucinerad av postmoderna babbelmajor med sociala medier-konton.

Eller minns jag det bara så?

För elva år sedan utfärdade åtminstone den dåvarande regeringen ett mångkulturår. Det var säkert ett lite beskäftigt initiativ och dessutom ett inte helt oproblematiskt ingrepp i det fria kulturlivet. Men trots att goda föresatser nu för tiden ständigt påstås kanta vägen till helvetet var tanken den här gången i grund och botten god. Och skapade bevisligen heller inte några kvoteringsinfernon. Man ville bara få in lite fler perspektiv än det linluggat svenska på de statliga kulturinstitutionerna. Kort och gott.

Med det gick det som det brukar göra. Skådespelare med utomnordiska rötter dansade en sommar och förpassades sedan ut genom institutionsdörrarna igen. Mycket av det som spelades och visades var dessutom både pliktskyldigt och dåligt, men det är det ju i ärlighetens namn annars också. Ändå: ambitionen att få institutioner att själva (eller, ja, de facto nödda därtill via kulturpolitiska påtryckningar) förstå hur mycket de gick miste om genom att stänga ute både en stor del av publiken och kulturutövare med rötter utanför Europas gränser känns nästan folkhemssossig i dag. Snudd på auktoritär.

Detta stod jag och tänkte på häromdagen, när jag var på Dramaten. Fram till alldeles nyligen fanns en stor väggmålning i foajén. Numera täcks den av en sorts träplank där teatern har hängt upp inramade fotografier av säsongens skådespelare.

Porträttestetiken är den sedvanliga i den här sortens sammanhang: aktörer med allvarliga och mycket konstnärliga ansiktsuttryck. På rad efter rad tornade de fram, det ena kritvita ansiktet efter det andra. Mångkulturårets monumentala misslyckande omsatt i en statlig nationalscens personalstyrka.

Så visst. Där i foajén kände jag mig trots allt lite som den sortens inverterade rasbiolog som ledarskribenter på SvD och GP brukar utmåla normkritiker på vänsterkanten som. Jag räknade ansikten och bedömde dem utifrån pigmenthalt och hittade för all del tre, fyra, möjligen fem, ansikten som bar något som helst spår om att i generationer tillbaka ha påbrå från andra ställen än, säg, Skellefteå, Lerum eller Mörbylånga.

Skådespelare med utomnordiska rötter dansade en sommar.

Redan nu kan jag höra valda delar i kommentariatet dra efter andan och som en enda (vit) man resa sig samt hosta fram ord som ”meritokrati” och ”kompetens framför hudfärg”. Et cetera. Och nej. Jag menar inte att konstnärlig begåvning går hand i hand med pigmenthalt.

Men en nationalscen. Ärligt talat. Nog måste man ställa sig frågan? Vad är det för nation som man gör anspråk på att spegla eller ens rikta sig till med denna homogena församling? Hur är det möjligt att vi fortfarande står och trampar på samma gamla fläck så här ett decennium senare? (För tro mig, det här är inte en problematik exklusivt förbehållen Dramaten.)

I en intervju i tidskriften Fokus från 2015 bedyrar den då nyutnämnde Dramatenchefen Eirik Stubø att representation är jätteviktig för teatern. ”Om det finns en mångfald i de röster du släpper in som chef uppstår det helt organiskt en polyfon teater”, säger han. Well, Stubø. Gack till foajén och titta på planket. Polyfont är det inte, för att uttrycka det milt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.