Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Johan Hilton: Varför ska jag låta fascister flytta på mig?

Foto: Jonas Lindstedt

Det finns en principfråga som surrar allt oftare i mitt huvud: vad har kampen varit värd om man låter sig påverkas av de krafter som vill motarbeta, rentav utplåna, oss?

Under debatten om bokmässan – senast efter Svenska Pens ordförande Elisabeth Åsbrinks inlägg (DN 9/6) – har jag intellektuellt vägt för- och nackdelarna med att delta på samma torgmark som Nya Tider och dess bruna svans. Och har till slut landat i en hållning som snarare är känslomässigt förankrad än ideologiskt: varför skulle jag flytta på mig för att högerextremister kräver utrymme? Vad vinner man som tillhörig ett hbtq-kollektiv på att fly fältet till förmån för hatmånglare?

Läs mer: Elisabeth Åsbrink om att Svenska Pen närvarar på Bokmässan: Maxad frihet skyddar mot extremism

Det är inte så märkligt att beslutet utgår ifrån just känslolivet. Så länge jag kan minnas har mitt liv som homosexuell man kringgärdats av beskärningar. Om det inte varit varningar för väntande nazistgäng utanför bögklubben eller skenande hatbrottsstatistik har det varit gliringar, hatmejl och äggkonton på sociala medier. Och ibland rena hot.

Jag verkligen inte ensam om det. Delar av tillvaron som hbtq-person präglas ofrånkomligen av en medvetenhet om faror, om att det finns krafter som de facto är beredda att gå till handgripligheter för att röja sådana som oss ur vägen.

Läs mer: Författare i upprop mot Bokmässan

För bara två år sedan stormade det – mitt under ett författarsamtal om en bok jag just skrivit – in en hotfull man som ville dra ut mig på gatan för att ”snacka allvar”. Ironiskt nog skedde samtalet i direkt anslutning till bokmässan.

I sådana stunder har det ändå alltid gått att hämta stöd i historien. Det saknas inte exempel på aktivister i den moderna hbtq-rörelsens skapelseberättelse som envist trotsat hot och hat genom att fortsätta att göra anspråk på fullt medborgarskap, på rätten att röra sig i offentliga miljöer, som vem som helst.

Faktum är att hbtq-rörelsens triumfer till och med skulle kunna härledas till en ständig vägran att flytta på sig och samtidigt envist göra anspråk på mer utrymme. Att inte bara gå i polemik med mörkerkrafterna på plats, utan också aktivt uppsöka dem och bekämpa dem.

När vi i efterdyningarna av Stonewallrevolten 1969 väl började formulera vårt förtryck som strukturellt tog vi så småningom klivet ut ur garderoberna och visade att vi fanns överallt. När psykologförbund vägrade häva sjukdomsstämpeln på homosexualitet, åkte vi till kongresserna och sköt ner det skenbart vetenskapliga bigotteriet med fakta. När homohatande kristna demonstrerade på begravningar för hatbrottsoffer anordnade vi motdemonstrationer.

Att inte ansluta sig till en sådan tradition skulle, på ett personligt och alltså emotionellt plan, kännas som ett svek mot en frihetskamp som inte bara bygger på konfrontation och argumentation, utan också på det ständiga anspråket på det offentliga rummet.

Läs mer: Bokförlag kritiserar Bokmässan för Nya tiders medverkan

Jag har full respekt för att andra, med andra erfarenheter, landar i ett helt annat beslut. Själv är jag privilegierad nog att ingå i det jämförelsevis resursstarka sammanhang som en stor morgontidning utgör och jag uppbär heller inte mitt annorlundaskap rent fysiskt, genom hudfärg, funktionsvariationer eller religiös klädsel. Samtidigt beklagar jag att Bokmässan inte på ett tidigt stadium avvisade Nya Tiders ansökan om att ställa ut. (Men jublar å andra sidan över att debatten framkallat födseln av en alternativ bokmässa som kommer att hållas i Göteborg under samma period.)

Ändå har jag svårt att förlika mig med något annat än att jag både vill och måste medverka på Bokmässan i år. Och det helt enkelt för att mässan som torg är värt det, därför att det fria, demokratiska åsiktsutbytet är värt det och därför att hbtq-rörelsens kamp mot förtryckande krafter är värd det.

Aldrig i livet att jag tänker anpassa min plats i det offentliga rummet efter ett gäng hatpredikanter och deras bruna tillskyndare. Det är inte jag som ska flytta på mig, det är de.