Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Johannes Anyuru: ”Islam för mig är att veta vad jag ska säga vid min pappas grav”

Johannes Anyuru besöker sin pappas grav på det muslimska gravfältet på Hisingen i Göteborg. ”Det var i samband med att min pappa konverterade som han blev mer närvarande i mitt liv, en mer ansvarstagande människa, det var då jag lärde känna honom”, säger han.
Johannes Anyuru besöker sin pappas grav på det muslimska gravfältet på Hisingen i Göteborg. ”Det var i samband med att min pappa konverterade som han blev mer närvarande i mitt liv, en mer ansvarstagande människa, det var då jag lärde känna honom”, säger han. Foto: Peter Claesson

Fem år efter den hyllade ”En storm kom från paradiset” är Johannes Anyuru tillbaka med en ny roman, om terror och fascism i dagens Europa. Boklördags Malena Rydell möter en författare som inte skiljer det etiska från det estetiska.

För fyra år sedan upptäckte Johannes Anyuru att frihet kunde se ut på ett annat sätt än han hittills hade trott.

Han cyklade runt i New York hela sommaren. Satt uppe med schackspelarna på Union Square på nätterna. Vaknade klockan tre på eftermiddagarna och tänkte: Vad vill jag göra i dag?

– Det var liksom krönet på den individuella frihetsdrömmen. Men sedan kände jag bara tomhet. Det är den fetaste staden i världen, jag har hur mycket tid jag vill, men det som fattas är att ha riktiga relationer, riktig intimitet. Jag gick till ett poesiställe i Harlem med open mic, jag lärde känna folk, men i USA blir det ju ofta ”Hey man, you have to come by the house some time, I’d like to cook a real home cooked Southern meal for you. Yeah, sure, definitely”, sedan blir det aldrig av.

Han bästa vän var en halvhemlös sefardisk jude från Nordafrika med Nietzschemustasch.

– Vi pratade om tiden, världen, religion. Han var benhård ateist men kunde mycket om islam. Vi blev vänner för att båda kunde mycket om europeisk kultur. Wow, någon som kan prata om Heidegger!

Det hade hänt mycket i Johannes Anyurus liv under året som föregick den här sommaren. Boken om hans pappas liv, ”En storm kom från paradiset” hade kommit ut. Blivit hyllad och prisad, Augustnominerad. Nu fanns det pengar, för första gången i hans liv. Pappa låg i graven på Hisingen. Han dog innan boken skickades till tryck.

– Om man inte har pengar så är man inte fri. Den romantiska frihet vi tänker på är bara giltig om man kan betala. Men nu hade jag liksom råd att uppleva tomheten.

Han ler, vänder bort huvudet och tittar mot solen som slår in genom de stora fönstren på Göteborgs central. Nu är hans mamma också död. En ny roman är klar. Den börjar med att IS-trogna ungdomar begår ett terrordåd i en liten bokhandel i Göteborg, där det ska hållas ett samtal om yttrandefrihet.

– Min farsa hade aldrig pengar, han hade mindre än jag när jag var fattig poet. Han ville aldrig åka in till stan. ”Varför ska jag det, man kan inte ens sitta någonstans om man inte har pengar”, sa han.

Foto: Peter Claesson

Paul Anyuru var industriarbetare. I tio år bodde de grannar på Hisingen. Var sin modul-etta i var sitt hus som sitter ihop med varandra genom en pizzeria, mellan en Volvofabrik och Häckens fotbollsarena. Vi åker förbi, det börjar regna på vägen.

– Det är nästan bara ettor i de här husen, det gör ju att det blir en sorts sorgliga öden som samlas där. Ensamma män.

– Vi äter inte pizza i dag, va? Jag har ätit så mycket pizza i mitt liv. Det var så mycket mitt frihetsliv. Äta pizza varje dag. Mina smaklökar är utvecklade i fattigdom. Fortfarande så trivs jag inte riktigt på restauranger med stora menyer.

•••

Johannes Anyuru har fyra barn nu. Tre pojkar som kallar honom pappa, och Aya, som är ett halvår. Han brukar ta bussen in till centralen med Aya, och när hon har somnat i vagnen skriver han i två timmar. När hon vaknar går de runt i stan. Slentrianköper svarta polotröjor, kläder som man kan se proper ut i utan att behöva ta steget till kostym. Nu är Johannes Anyuru bara på Hisingen om han ska ta med barnen på fotboll. Och på fredagar, för fredagsbön i en gambiansk bönelokal.

– I hela mitt liv har jag jagat den där känslan – att vara så trygg så att man kan vara fri. Jag har sett på dem som är från medelklassen och har en fast punkt som de kan åka ifrån. Men jag har alltid känt att jag måste klamra mig fast vid det jag har, som en fästing. Jag tänkte att om jag blir av med det här hyreskontraktet så kommer jag aldrig att få något nytt.

Föräldrarna skilde sig när Johannes och hans bröder var små, och pappan flyttade till Göteborg. Johannes Anyuru växte upp i Araby, Växjös höghusområde, med sin mamma Gunnel, som var dagmamma. Hon var volontärarbetare i ett biståndsprojekt i Kenya när hon var ung. Där träffade hon Paul, som flytt Uganda när diktatorn Idi Amin tagit makten.

När Johannes Anyuru började läsa sig igenom världslitteraturen på det lokala biblioteket tog han, som så många tonåringar, vägen genom beatpoeterna.

– Jag har läst om så många män som åkt i väg. Bilden av frihet att sträva efter och fylla med längtan.

Småländskan hörs fortfarande i uttalet av vissa ord, som när han säger ”åckt”.

– Att bo i New York var drömmen om att vara kosmopolit, på riktigt, på en plats där man knappt kan se vilket ursprung folk har. Sedan har man drömmen i händerna. Man behöver inte längta längre.

Hemma i Göteborg fanns Sara, hans tjej, och hennes tre söner.

– Jag gick och tänkte på om jag skulle fria till Sara. Jag har haft fina relationer med kvinnor som jag har lämnat på grund av min dröm om att vara Sal Paradise. Den drömmen uttömdes den sommaren. Var finns meningen då?

Det första Johannes Anyuru gjorde när han kom hem från New York var att gifta sig, det andra var att åka på hadj, vallfärden till Mecka.

– Jag hade liksom uttömt de sekulära drömmarna.

Då hade han varit muslim i sex år, men den där ljusa känslan som han hade fått när han hade konverterat hade mattats av med tiden. Samtidigt, medan han satt och spelade schack på Union Square, hade Sara gått omkring i Göteborg och funderat på Gud.

– ”Jag har blivit muslim”, sa hon, när jag kom hem. Hennes mamma var döende den här sommaren. Det kom upp en massa frågor om livet och döden. Vi brukade gå långa promenader och prata om teologi och skrivande.

Man åker ut för att sova i öknen en natt. Det går inte att föreställa sig hur tre miljoner människor ser ut när de ska hitta någonstans att sova. 

De gifte sig i en moské i Mölndal. Bara de och några vänner som brukade träffas och göra dhikr, meditation i grupp. En kompis vigde dem.

– Jag tyckte om det för det var som om man kom till kärnan av vad det ska vara att vara tillsammans, att söka Guds välsignelse över vår samvaro. Inte visa upp vår kärlek för världen. Islam är en ganska osentimental religion. Mina bröder tänkte på det när min pappa blev begravd i moskén på Hisingen. De hade knappt varit inne i en moské innan. Men de slogs av hur enkelt allt var. Pappas bästa kompis kom i träningsoverall, för det är det han brukar ha på sig. De som bar kistan var de som råkade vara i moskén för att det var bön, säger Johannes Anyuru.

Han snurrar på ringen han har på fingret medan han pratar, den har en stor turkossten. Sara, som är från Kalifornien, har beställt den därifrån. Men den var för stor, så de fick sätta vigselringen inuti för att den skulle passa.

– När jag var på hadj var det begravningar hela tiden. Alla som dör i Mecka eller Medina blir begravda där. Man får en spade och så står man där och gräver ner någon död människa. Och jag tänker på min mammas begravning i Småland – hade det dykt upp någon som inte kände henne och skulle bära kistan skulle man blivit helt misstänksam – det här är ju mitt intima ögonblick.

Foto: Peter Claesson

Johannes Anyuru började skriva på en första version av ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” redan 2014. Sedan kom 2015: Attackerna mot Charlie Hebdo och den judiska matbutiken i januari, attentatet kopplat till Lars Vilks i Köpenhamn i februari, på hösten attackerna mot skolan i Trollhättan och Bataclan och restaurangerna i Paris. Han fortsatte att skriva, och ändra, med en känsla av att ”etiska avgrunder hela tiden öppnade sig under texten”.

I romanen är konstnären Göran Loberg tecknad som en rufsig Lars Vilks-liknande figur. Ungdomarna som attackerar bokhandeln skjuter och tar gisslan. Men en av de tre, en tjej vars uppdrag är att filma attacken, är förvirrad. Är det här rätt?

Ett par år senare möter bokens berättare – en författare – henne på en rättspsykiatrisk klinik. Hon är en science fiction-aktig gestalt, kanske befinner hon sig i en psykos, kanske kommer hon från framtiden för att stoppa en urspårad samtid? Hon skriver texter som hon ger till författaren, brev från framtiden till Sverige.

– Jag kände att boken måste kunna publiceras vad som än händer i morgon. Man ska kunna läsa den och få perspektiv, om något händer, säger Johannes Anyuru.

Han skrev en dikt om terrorattacken mot Kronans skola i Trollhättan. Men när den skulle publiceras inträffade attacken mot Bataclan.

– Då skulle den ha blivit monstruös, var min känsla. Det kanske var paranoia hos mig. Men jag var rädd att det skulle anses moraliskt suspekt om en muslim skrev om det. Det finns konstnärer som inte bryr sig om sådant, men jag ville inte vara en sådan konstnär.

Du tycker inte om den franske författaren Michel Houellebecq och hans roman ”Underkastelse”?

– Jag kan uppskatta sådana konstverk, men jag själv vill inte skriva dem. Jag har faktiskt inte läst ”Underkastelse”, även om jag känt att jag borde, att den kanske var som en spegelbild av boken jag själv skrev. Jag tänkte till och med att min bok skulle kunna heta ”Överhöghet”. För ”underkastelse” är en sådan medveten missuppfattning av islam. Det handlar inte om att västvärlden ska underkasta sig muslimer. Det handlar om att det enda man ska underkasta sig är Gud.

Det låter som om du är skrämd av det bokstavliga i vår tid? Att vissa människor är snarstuckna och snabba med att missförstå. Berättaren i din bok står för en moral, eller en etik.

– Ja. Jag lade till honom efter Bataclan. Jag ville ha en etik i boken. Någon måste fälla en dom över det här skeendet. Då kom författaren in. Länge var han jag. Ja, han är inte särskilt väl maskerad nu heller. Då märkte jag att det blev ett djupare konstverk.

– Det etiska, domen, är en del av det estetiska för mig. Göran Sonnevi är en sådan poet. Skönheten i hans verk handlar om att han tittar på samtiden och brottas med sin egen position. Hos andra är det estetiskt intressanta att verket är totalt amoraliskt. Som i Johan Jönsons poesi. Här är allt det fruktansvärda som finns i världen, i mänskligheten, i mig själv. Skönheten är att du som läsare måste förhålla dig till det på ett etiskt sätt. De två polerna finns i all kultur, tror jag. Johan Jönson kan lika gärna vara en ståuppare som vräker ur sig hemskheter för att rena människor: man kan säga de här tankarna, det gör mig inte till ett monster. Den andra polen är en film av – Terrence Malick (regissör till ”Badlands”, ”Den tunna röda linjen”, ”Tree of life”). Jag hamnar oftare i det etiska. Det är det jag tycker är vackrast.

Ja, det kan jag tänka mig, att du älskar Terrence Malicks filmer.

– Jag ser ett släktskap med mitt eget skrivande. Han är ju ofta inne i gyttjan, kriget, eller i barndomens små ögonblick, och samtidigt så finns frågorna: Var kommer ondska ifrån, varför finns vi? Och så exploderar en galax.

Det muslimska gravfältet på Hisingen. Fjolårslöv och blåst. Johannes Anyuru letar efter pappa Pauls grav, men kan inte hitta den. Graven har inte fått en sten än, men det ska finnas en skylt, fast Johannes minns inte hur den ser ut. Han kommer inte ihåg vilken månad det var när hans pappa dog heller, bara att det var göteborgskt, årstidslöst väder. Som nu. Marken är så sank att kängorna sjunker ner.

– Man har inte gravstenar i islam. Så här ser inte gravar ut. Det här är något slags blandning.

Det är bara Johannes och en kvinna som Paul umgicks med som brukar gå hit. Han stannar framför en namnlös grav. Kan det vara hon som har satt dit en vit lykta med texten ”Dröm minns lev”? Han läser en bön för den namnlösa graven.

•••

En stund senare hittar vi rätt grav. Han får be igen.

Johannes Anyuru kommer ihåg när hans pappa blev muslim. Då var han själv 13 år ungefär, och han och en bror hade åkt från Växjö till Göteborg för att hälsa på pappa. De satt i Nordstan och fikade. Plötsligt skulle pappa Paul gå i väg en sväng, och var lite hemlig.

– Han gick till en liten bönelokal i centrum men ville inte säga det, för han trodde att vi skulle tycka att det var konstigt. Men för mig då var islam liksom Malcolm X, filmen om honom hade precis kommit, så jag hade en ganska stor öppenhet för det.

– Det var i samband med att min pappa konverterade som han blev mer närvarande i mitt liv, en mer ansvarstagande människa, det var då jag lärde känna honom.

Du förknippar tron med att han skärpte ihop sig?

– Ja, och sedan tänkte jag att nu måste jag också skärpa ihop mig. Så blev jag muslim.

Han skrattar. Johannes Anyuru pratar långsamt, kanske för att han tänker medan han pratar, ibland för att han pratar som han skriver.

Hur var det att vara på hadj?

– Man sitter och väntar i femton timmar på en varm flygplats i Saudiarabien och tänker vad håller jag på med? Man äter några kex som man får av personalen på flygplatsen. Har vita lakan på sig som man inte vet hur man ska knyta, hur ska man gå på toaletten med detta? Jag började tvivla, varför åkte jag hit? Människor, inklusive mig själv, blir ganska otrevliga efter några timmars väntan. Jag trodde inte att jag skulle kunna bli arg. Jag är from, jag åker mot Gud. Men när folk fick veta att jag var konvertit såg de på mig som en byfåne som de skulle värva till sin sekt. Jag orkar inte höra på sådant.

En kompis hade beskrivit hadj som en festival där ingen är full.

– Man åker ut för att sova i öknen en natt. Det går inte att föreställa sig hur tre miljoner människor ser ut när de ska hitta någonstans att sova. Dånet som stiger från tre miljoner människor i en dal, som bara pratar och ber. Bara allt avfall de producerar. Nudelförpackningar. Alla papperskorgar är överfulla. Byggstrålkastare. Det är oändligt. Man somnar och vaknar av att någon skriker ”Rinkeby Rinkeby Rinkeby” för då ska Rinkeby åka med sin buss. Så är det. Men också: Detta är en helt annan värld, som att vara på Mars eller i en helt annan tid.

– Jag köpte jättejättemånga najsa sjalar när jag var där. Parfymer. Och mattor! Det var ju första gången jag hade pengar. Liksom: Tänk att jag kan köpa en matta för 5 000!

Johannes Anyuru har lämnat poesin för tillfället, han vill skriva breda romaner nu. När den unga poeten Yahya Hassans diktsamling kom ut i Danmark 2013 undrade Anyurus förläggare om han ville göra översättningen till svenska. Han tackade nej.

– Jag orkade inte sätta mig in i debatten. Jag trodde först att det var ett skandalkonstverk, typ någon sorts rondellhund i diktform. Jag trodde att jag skulle störa mig på den för att jag är muslim. Men jag tyckte mycket om den. Den påverkade mitt skrivande av den här boken en del. Han är så totalt orädd och totalt samtida, så att mycket annat som skrivs känns gammeldags och mossigt.

Vi har åkt från gravfältet till hans favoritkrog Jenin grill, en palestinsk restaurang. Den syns knappt från vägen för den ligger på en innergård – lagerlokaler, Kenneths MC-service och ett schaktföretag – men är nästan alltid full för att köttet är så bra. Klockan är snart halv fem och Johannes, som åt en chokladcroissant till lunch, får tillbaka ljuset i ögonen när maten kommer in.

– Det var mycket i den världen Yahya Hassan skrev om som jag kände igen: tristess, frustration, ilska. Han beskriver unga muslimska män som har den religiösa världen i huvudet, det hade jag ju inte alls när jag var ung, men jag kände ändå igen mig.

– Vissa böcker som kommer får en att inse att ah, det är bara att skriva det! Man kan skriva så här!

•••

Författaren i Johannes Anyurus nya roman läser texterna han får av tjejen på psyket – som om Aldous Huxley hade satt sig in i svensk integrationsdebatt på 2010-talet – och någonstans förstår han henne. Det är så här det kan kännas. Hon beskriver ett Sverige där förortsinvånarna måste skriva på medborgarkontrakt. De som bryter mot reglerna är Sverigefiender. Det är som att allt som politikertalen kretsade kring i Almedalen sommaren 2016 – när besvärjelsen om svenska värderingar peakade – redan blivit påbjuden, verkställd politik. I det påhittade miljonprogrammet Kaningården utbildas människorna av demokratientreprenörer i dreadlocks och yttrandefrihetscoacher som visar planscher med Göran Lobergs satirteckningar. De serveras skinkmackor oavbrutet.

Johannes Anyuru, som hållit många skrivarkurser för ungdomar, säger att tjejen i boken har mycket av hans elever i sig. När han jobbade med organisationen Pantrarna i Biskopsgården träffade han killar som i hemlighet planerade resor till Syrien. Som ”Samir”, vars livsöde sociologen Evin Ismail skrivit en lång artikel om (tidskriften Arena, 1/2015).

– Han var troende när jag kände honom men mindre praktiserande än jag. De killarna har liksom inte en praktik som är grundlagd i vardagen utifrån deras tro. Hur kan man sitta och röka en joint och ta en öl och tänka att nu ska jag åka till en plats där vi mördar folk om de dricker öl? Det är ett så konstigt språng. Det är ju som att man vill döda sig själv. De blir galna av det tvivel de själva har inom sig.

– Jag pratade med Åsne Seierstad, som har skrivit en bok om två tjejer som reser till kriget. Hon sa att om man åker till Syrien för att starta jihad blir alla andra problem små i jämförelse.

Tonåringarna i hennes bok ”Två systrar” säger också: ”Varför ska man vara andra klassens norrman när man kan vara första klassens muslim?”

– Ja. Det är klart att det är så många känner. Men jag drar mig för sådana förklaringar just för att jag är muslim. Vi kan inte gå in i ressentimentstänk. Profeten Mohammed var en andra klassens medborgare men han gick inte och sprängde sig. Det är en andlig kris för oss muslimer nu. Jag tror att man måste söka svaren i etik, i teologi, i sig själv. Bland oss själva som muslimer.

– Du kan inte döda i Guds namn. Det gör mig ursinnig, galen! Säg ”vi fick nog”, säg vad som helst, men säg inte att ni gör det för Gud! Islam för mig är att gå till min pappas grav, det är ett språk för existensen, att veta vad jag ska säga vid min pappas grav. Han drar efter andan.

– Jag har en annan ingång som konvertit. Jag tror att många muslimer förhåller sig till islam som jag förhåller mig till min svarthet. Min svarthet är belastad och nedtyngd av en massa traumatiska upplevelser i min barndom. Rasism. Känslan av att inse att jag inte är som alla andra. När jag var tio år var jag fullt på det klara med att folk tyckte att jag var mer korkad än andra.

Vi sitter i en bil på E45:an på väg från Göteborg mot Vänersborg och en författaruppläsning. Vi passerar Trollhättan.

– Kolla, nu åkte vi förbi Kronogården.

Foto: Peter Claesson

Där ligger skolan där Anton Lundin Pettersson tog livet av tre människor hösten 2015. Folk joggar i grupp längs gatorna i varselvästar som lyses upp av bilens strålkastare. Johannes Anyuru kämpar med kartan i mobilen. Han är sen till kvällens framträdande där han och poeten Katarina Frostenson ska läsa ur sina senaste böcker.

– Nu väger jag 100 kilo och är över 1,90 så det är ingen som vågar ge sig på mig längre. Men det har satt spår i min kropp som gör att om jag ser en rasistisk nidbild så reagerar jag med ilska, illamående, sorg. Men jag har inga ärr kopplade till islam. Men jag tror att många muslimer som växer upp i Sverige har sår och ärr i sig.

Han kommer att tänka på sin pappa igen.

– Det satte en så konstig prägel på dagen. Fel grav liksom. Det var så länge sedan jag var där, jag blev så matt och sorgsen. Det känns som om jag har gråtit. Den där känslan man har i kroppen efteråt.

Katarina Frostenson har börjat läsa när Johannes Anyuru smyger in och sätter sig längst bak i bibliotekets hörsal i källaren. Hon läser sviten ”Sorgens gångar”, som berör hennes mammas död.

Efteråt är Johannes Anyuru helt uppfylld av hur mycket han kan sakna poesin. Katarina Frostenson ler och säger något om Birger Sjöberg, stadens son.

– När man läser för folk så här, då är poesi något annat, säger Johannes Anyuru.

– Poesi är liksom: ”Gråt, mänsklighet!” Men när man berättar om sin nya roman låter det som att man berättar vad som var på tv i går.

Foton i text: Peter Claesson

Tredje romanen.

Johannes Anyuru (född 1979) kommer i dagarna ut med sin tredje roman, ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” (Norstedts). Hans förra roman, ”En storm kom från paradiset” (2012) nominerades till bland annat Augustpriset och Nordiska rådets litteraturpris. ­Boken har också översatts till flera språk. Han romandebuterade 2010 med ”Skulle jag dö under andra himlar”.

Han debuterade som poet, med diktsamlingen ”Det är bara gudarna som är nya” (2003). Sedan dess har han gett ut diktsamlingen ”Städerna inuti Hall” (2009). Han har också arbetat med ljudpoesi.

Har även varit verksam som lärare på skrivarkurser för unga i Göteborg.