Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Jonas Thente: Det 500 år gamla semikolonet är ett queert tecken

På fredag är det 500 år sedan det moderna semikolonets upphovsman dog, vilket gjort den 6 februari till semikolonets dag. DN:s Jonas Thente funderar på hur det kom att bli det mest kontroversiella och bespottade av alla skiljetecken.

Exakt hur man bör bära sig åt för att fira semikolonets dag vet jag inte; kanske är det möjligt att göra på detta sätt.

Den 6 februari infaller hursomhelst åminnelsedagen av detta det föraktade och älskade skiljetecken som användes redan av de gamla grekerna men då som frågetecken. Den moderna användningen etablerades av tryckaren Aldus Manutius, som dog just denna dag år 1515, alltså för jämt 500 år sedan.

500 år av kontroversialitet; semikolonet har häcklats och skällts ut av några av de största författarna. Oftast citerad brukar Kurt Vonnegut vara, då han kallar tecknen för ”transvestitiska hermafroditer som står för absolut ingenting”.
Semikolonet är i våra dagar hotat. Men brukar skylla på engelskans utbredning, underhållningslitteraturen och de snabbare tempon som skyr långa och vindlande meningar. Men förfallet började tidigare. En brittisk studie från 1995 om skiljetecknens frekvens över tid slog fast att användningen av semikolon per tusen ord föll från 68,1 procent till 17,7 mellan 1700- och 1800-talet.

Ett särskilt slag mot tecknet kom i mitten av 1800-talet. Det var alltså samtidigt med telegrafens etablering. Telegrafen, som har kallats ”det viktorianska internet” var dyr att använda och kallade på korta meningar.

Den svenska språkexperten Gösta Åberg konstaterar tidstypiskt i sin bok ”Första hjälpen i svenska” (2004) att ”i en mera vardaglig stil hör semikolonet inte hemma”. En genomgång av nyss utkommen svensk skönlitteratur ger vid handen att semikolonet knappast hör hemma där heller. I Peter Englunds nya ”1915” däremot, vimlar det av semikolon.
Semikolonets räddning ligger kanske mellan raderna i det där som Kurt Vonnegut sa. Han tar till ord som hermafrodit och transvestit. Då är vi inne på könspolitikens populära domäner. Andra har kallat semikolonet för ett ”tjejigt” och fjolligt tecken. New Yorks borgmästare Fiorello LaGuardia kallade sina mer akademiskt utbildade medhjälpare för ”semikolon-pojkar” och Vonnegut – igen – preciserade att ”det enda semikolon gör är att visa att du har gått på college”.

Det sägs att polisen under jakten på massmördaren Son of Sam profilerade frilansjournalister, eftersom mördaren i sina brev gärna använde semikolon.
Överhuvudtaget tycks avskyn mot semikolonet bubbla högst hos typiskt angloamerikanska machoförfattare, som Edgar Allan Poe, Ernest Hemingway, Raymond Chandler och George Orwell. Ett flertal kommentatorer har uttryckt sin avsky för tecknets obestämda, luddiga och godtyckliga användning; andra har pekat på att bakgrunden står att finna i en specifikt amerikansk ovilja gentemot onödig sammansatthet och svåra resonemang enligt devisen att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta och, får man förmoda, därtill europeiskt tänkta. Men frenesin mot semikolonet, och ordvalen, skvallrar om något annat.

Påminner inte allt detta om den pågående diskussionen om genus, manligt strukturförtryck och transpersoners rätt att få vara vad de är?

Semikolonet är ett queer-tecken helt enkelt; som gjort för att stå som symbol för mer komplicerade och intressanta möjligheter.