Fråga: Om du bara kunde rädda endast ett av följande objekt ur en brinnande byggnad, vilket hade du valt – Edward Munchs ”Skriet” eller en okänd person vilken som helst?

Det finns inget korrekt svar, bara ytterligare frågor om vilken sorts människa du är och varifrån dina övertygelser kommer. Allting blir mycket metafysiskt när man ställer den enskilda människan mot mänskligheten och frågar sig vad eller vem som bör omhuldas.

En artikel i majnumret av The New Criterion lämnar mig ingen ro. Den är författad av Charles Murray – en mycket konservativ enmanstankesmedja och mest känd som ideologisk explosionsmotor i samarbetet med psykologen Richard J Herrnstein om boken ”The bell curve”. Boken publicerades 1994 och väckte mest uppseende på grund av kopplingarna mellan intelligens och ras.

I den nya artikeln ställer sig Murray frågan om vilka samhälleliga betingelser som krävs för att stor konst skall kunna produceras. Det är en komplicerad fråga – så komplicerad att till och med den styvnackade Murray medger att en del av hans tankegångar inte empiriskt kan bekräftas.

Hans poäng är – i sammanfattning – att vi inte kan räkna med att några stora konstverk skall kunna skapas i vår epok. Vi har i och för sig infrastrukturen som krävs – kapitalstarka mecenater, demokrati, individualism och storstäder som verkar som kraftfält – men vi plågas av att leva i en kultur som saknar existentiella drivkrafter att skapa något bestående.

Murray försöker i det längsta att undvika det, men till slut måste han ändå klämma fram att det är religiositeten vi saknar. Genast backar han och menar att han inte menar religiositet som gudstro, utan mer en tro på att vi, var och en, har en begränsad tid på jorden och att vi är satta här att skapa ett avtryck innan vi försvinner för evigt.

Det är väl där jag börjar tycka att han kanske har en poäng, fastän det är en ganska vansinnig poäng. Bland annat säger han att den högre livslängd som västeuropéer i dag åtnjuter leder till att vi inte längre känner att det är så akut att skapa något bestående av våra liv. Han skjuter också skarpt mot Europa och i synnerhet norra delars välfärdsstater, som garanterar överlevnad och bekvämlighet till den milda grad att ingen orkar skapa banbrytande konstverk.

Man kan sammanfatta Charles Murrays tes som att det krävs svältande, gudfruktiga amerikaner för att skapa vår tids stora konstverk.

Personligen har jag svårt att tro att Charles Murray hade känt igen ett nutida stort konstverk om det så hade körts ned i truten på honom. Murray är en ideolog, och ideologer är varken mer eller mindre pålitliga som konstkritiker än papegojor eller laxöringar.

Murrays största problem är att han utgår ifrån att man korrekt kan bedöma ett konstverks egentliga värde i dess egen tid. Det kan man inte. Shakespeare, Vincent van Gogh och Bach är exempel på det. Konstverk existerar inte under samma villkor som människor, inte ens de människor som skapar dem. Murray dömer inte helt oväntat ut hela 1900-talets konstproduktion och drömmer sig tillbaka till en tid då man skapade konstverk som han själv så småningom har lärt sig att förstå sig på och uppskatta.

Mest liknar han den diaboliske Harry Lime i filmen ”Den tredje mannen”, han som håller den självrättfärdiga monologen om hur den blodiga italienska renässansen strålade av geniala verk, medan det alltid fredliga Schweiz bestående bidrag till världshistorien är: gökuret.