På Österlen berättar man fortfarande om hur maoisterna kom från Stockholm för att medvetandegöra bönderna och få dem att resa sig mot förtrycket. Det var i 1970-talets början och resultatet blev en total kulturkrock. Storbönderna stegade bredbenta ur sina Mercor och undrade vad i hundan stockholmarna hade i deras rapsfält att göra. De engagerade akademikerna förklarade att bönderna var förtryckta och att rorsman Mao hade en plan för deras frigörelse från tyranniet.

Man blir starkt påverkad av de ämnen man läser, den teoretiska inriktning man går upp i. Trots alla deviser om kritiskt tänkande och systemkritik så befäster teorierna dogmer. Handelshögskolan, socionomutbildningen, historiska institutionen, Livets ords bibelskola ... i grund och botten är de lika renliga hjärntvättare allesamman. Det är så lätt att trampa fast i teori, och så svårt att ta ett steg utan den.

”De stora berättelserna”, som postmodernismen reste gravstenar över på 1970-talet, är fortfarande i hög grad livaktiga, fast fler och mindre. Ihärdigare än någonsin klänger vi fast vid övertygelser för att de ger sken av att vara orubbliga.

En av dessa övertygelser är att konst- och kulturyttringar bör vara vapen i den dagspolitiska kampen. Det är en uppfattning som brukar hänföras till de mer extrema på den politiska skalans bägge ändar, men den blir allt vanligare hos svenska kulturskribenter. Främst i skottgluggen står kultur som inte omedelbart och otvetydigt försvär sig till en eller annan politisk kampenhet, vilket naturligtvis innebär merparten.

På försommaren såg jag till exempel att Aftonbladets kultursida förkastade den tyske kompositören Beethoven och dem som intresserade sig för honom. Han brukar användas som exempel på irrelevant, patriarkalisk, degenererad, entartete, konservativ kultur.

Det kanske är något i namnet som ligger bra i munnen för den som vill smäda. Beeeeethooooven liksom.

Få tongivande röster i socialismens historia har yrkat på nolltolerans gentemot kultur-kanon. Tvärtom har den klassiska litteraturen, musiken, konsten etc på intressanta och mycket lyckosamma sätt omtolkats av marxistiska och andra skolor, som därmed funnit vägar att kasta uppfattningen om historien över ända utifrån exempel som man räknat med varit kända av alla.

Man kan utan tvekan tycka att Beethoven är irrelevant så länge de ekonomiska och sociala klyftorna är absurda: finanspappersvändare som drar sig tillbaka till villan i Malibu vid femtio och hårt arbetande vårdpersonal som till äventyrs får en gratis rollator när de förtids-pensioneras vid sextiofem.

Å andra sidan kan man se ett egenvärde i att demokratisera de kulturella, historiska, politiska, och vetenskapliga arven, för att öppna samtalet och jämna ut de sociokulturella skillnader som bara är skillnader så länge somliga grupper anser att de bör bibehållas som just skillnader.

Mycket i kulturhistorien kan vi i dag se som förkastligt. Platon tyckte det var ok med slaveri, Shakespeare var kolonialistisk och Dostojevskij var inte kvinna. Somliga har svårt att acceptera sådant.

Men konsten är olika uttryck för det unikt mänskliga, med brister och brott på köpet. Vill man välja bort det mänskliga och tidigare generationers erfarenheter ur sina teoretiska ekvationer så är man inne på farliga vägar. Farligare än grusvägarna på Österlen.