Efter en ståupptävling där Aron Flam gjorde succé och Jonatan Unge floppade, vågade sig Jonatan så småningom tillbaka till ståuppscenen och fick medverka i SVT:s ”Grillad” förra året. Senare blev han erbjuden sommarjobb som programledare för ”Morgonpasset” i P3.
Hur skulle du beskriva din humor?
– Absurd och vulgär. Jag drar inte så många skämt. Andra har sagt att min stand up påminner mer om teater.
Vad skrattar du åt själv?
– South Park är kul, det är barnsligt men innehåller också briljanta samhällsanalyser och moralism. Min egen humor är mer tom, jag har inget budskap, allt handlar om mig.
På sitt första företagsgig, en personalmiddag på Sveriges Radio, framförde Jonatan Unge sin monolog om hur han kissar på ett barn. Han gör det ibland. Drar monologen alltså. Det nedkissade barnet och Jonatan Unges funderingar kring scenariot, hör till hans ståupprutin. Men det gick inte hem hos P4 och P2:s personal. Bara P3:s personal skrattade.
– En nyhetschef såg verkligen ut att vilja spöa mig, han sa att jag äcklade honom. Samma sak hände i Norge under en turné med bland andra Özz Nûjen och Aron Flam.
– Så fort jag drog det där om att kissa på barnet slutade alla skratta, och en kvinna sprang fram i mittgången, vevandes med armarna, och ville slå mig. Totalt var det 13 personer som blev utslängda från föreställningen den kvällen.
Hur känns det när du får sådana reaktioner?
– Jag förstår att viss humor kan uppfattas som korkat och billigt effektsökeri, men folk som blir så arga är betydligt läskigare än en plump idiot på scenen.
Blir du aldrig ledsen av publikens reaktioner?
– Oftast skrattar publiken. När de inte gör det föredrar jag att de i alla fall reagerar – i Norge blev jag utbuad. Men en gång när jag uppträdde på en klubb i Stockholm skrattade ingen, det var helt knäpptyst. Då kände jag mig äcklig, klev av scenen och gick till en lekpark bakom Handelshögskolan, satte mig på en gunga och grät.
Om reaktionen kan vara så stark, varför fortsätter du?
– För att jag är en uppmärksamhetshora. Två tre gånger har mitt uppträdande varit fantastiskt bra, då har jag känt mig som en lejontämjare som kan få publiken att skratta åt vad som helst. Första gången det hände tog det två veckor innan jag kunde somna. Jag är väl som en knarkare, som fortsätter jaga den där första kicken på nytt.