Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Joris Luyendijk. ”Läget i finansvärlden är mycket värre än vad folk tror”

– Jag som outsider visste ingenting om finansmarknaden och blev chockad när jag upptäckte hur nära vi var en katastrof 2008, säger Joris Luyendijk. Han har intervjuat över tvåhundra personer i London inför boken ”Simma med hajar.”
– Jag som outsider visste ingenting om finansmarknaden och blev chockad när jag upptäckte hur nära vi var en katastrof 2008, säger Joris Luyendijk. Han har intervjuat över tvåhundra personer i London inför boken ”Simma med hajar.” Foto: Eva Tedesjö

Frågan är inte om – utan när – en krasch i det finansiella systemet slår till igen. Joris Luyendijk, författare till boken ”Simma med hajar”, målar efter två års granskning av Londons bankvärld upp en mörk bild av framtiden.

Han drar ofta på munnen, holländaren Joris Luyendijk, som numera bor i London och jobbar för tidningen The Guardian. Men det är ett återhållet och ofta lite uppgivet leende.

Efter en djupdykning in Europas finanscentrum, London city, har han inga som helst förhoppningar om att läxan efter Lehman Brothers krasch 2008 och finanskrisen den utlöste är lärd.

Riskerna är lika stora som då och de nya skyddsvallar som har byggts av politikerna är bara ett tunt garnityr som finansbolagen kan kringgå när som helst, är hans dystopiska slutsats efter intervjuer med runt 200 anställda i sektorn.

– Jag tror det är för sent att förhindra. Bankerna har redan vunnit. Om, när, de kollapsar igen måste vi kasta skattepengar på dem återigen. Så kan det pågå tills det inte finns några pengar kvar och vi kan bygga ett nytt system.

Den före detta Mellanösternkorrespondentens möte med finansmarknaden blev en chock.

– Jag lämnade Mellanöstern och tänkte, situationen där är dålig, men inte alls så dålig som människor säger. I finanssektorn är det tvärtom, den är mycket värre än vad folk har en aning om.

Rustad med penna och block har han träffat handlare, analytiker och andra anställda på finansmarknaden på barer och caféer i London. Här har funnits alltifrån de liknöjt neutrala till de som tror att de är universums härskare. Gemensamt för dem alla har varit målet att tjäna så mycket pengar som möjligt, åt banken och sig själva.

Han är noga med att avfärda myten att det handlar om hjärtlösa psykopater som sniffar kokain ur hundradollar-sedlar.

– Det är inte problemet. Jag träffade ingen sådan, de är bara tråkiga och hårt arbetande.

Problemet, menar han, är systemet de arbetar i. Han målar upp en värld av jättelika banker med en rad olika avdelningar och specialister som är beroende av varandra men som var för sig arbetar ganska isolerat, med nästa bonus som mål. De är som ”soldater i en dimhöljd arkipelag”, skriver han i boken.

När soldaterna klär på sig kostymuniformen på morgonen slänger de samtidigt av sig de moraliska värderingar de har hemma, menar Luyendijk. De blir amoraliska och är redo att göra allt de kan för att tjäna pengar inom lagens gränser, oavsett om någon känner sig lurad.

–  Man kan likna det vid att de kör på en väg där hastighetsbegränsningen är 90 kilometer i timmen. Då kör de 90 kilometer i timmen även om de kör en lastbil lastad med kemikalier genom ett bostadsområde med lekande barn.

Det var det som hände när finanskrisen utbröt. De så komplicerade produkter av lån som såldes var inte olagliga. Men få begrep sig på dem och distansen mellan kunderna och handlarna på golvet var avgrundsdjup. Inte ens ledningen i bankerna hade full kunskap om dess innehåll och risker, som skulle visa sig långt större än vad som var hållbart, hävdar Luyendijk. Allt gick ut på att tjäna pengar, åt banken och aktieägarna som annars hotade att dra sig ur.

Här ser han också ett demokratiskt problem.

– Jag som outsider visste ingenting om finansmarknaden och blev chockad när jag upptäckte hur nära vi var en katastrof 2008. Varför kände inte jag till det, varför handlade inte förra valet om det och varför är riskerna fortfarande där. Vårt demokratiska system fungerar inte här.

 

Om vi ska bli finansiellt hälsosamma igen så kommer fastighetspriserna halveras, för det är en bubbla som bankerna har hjälpt till att skapa. Vi måste spräcka den. Då flyger stödet för ett nytt finansiellt system ut genom fönstret direkt. 

 

Luyendijk får i sina efterforskningar reda på att de insatta i branschen förberedde sig för evakuering ut på landet när läget var som värst. De bunkrade mat och ringde hem till familjen för att förbereda en flytt. Att det var så illa har allmänheten ingen aning om, menar han.

Sektorn räddades med skattepengar, sedelpressarna drog igång och räntorna sänktes. Bankerna och finansinstituten var för stora för att gå under, som det brukar heta.

Just där i storleken och bristen på konkurrens, ligger ett av huvudproblemen, menar Luyendijk. Att bankerna är så viktiga för hela systemet att samhället inte har råd att låta dem kollapsa gör att de kan ta vilka risker som helst, utan att utsätta sig själv för särskilt stor risk.

En ironi här, menar han, är att i hjärtat av det kapitalistiska systemet, finansmarknaden, råder i själv verket inte kapitalism.

– Jämför med taxibranschen. När Uber kommer in och konkurrerar blir priset lägre. Men i bankvärlden kan ett företag tjäna 20 miljoner pund utan att behöva konkurrera eftersom det bara finns ett fåtal banker. Och om något går fel får de fortfarande pengarna.

Här måste en förändring ske, menar Luyendijk, och förespråkar mindre, mer specialiserade banker.

Ett annat problem är att de högst upp i ledningen inte ställs personligt ansvariga. De vet att banken till syvende och sist kommer att räddas och tar därför ganska lätt på de kontrollfunktioner som finns.

– Om de visste att de måste sälja sitt hus, sin bil eller smycken om allt går fel, då skulle den interna kontrollen fungera. Men som det är nu är det värsta som kan hända att de förlorar jobbet och vi betalar räkningen.

Luyendijks bok kommer samtidigt som filmen ”The big short” – som berör samma tema – gått upp på biodukarna. Men trots att ”Simma med hajar” har blivit en storsäljare i Nederländerna hyser han inga större förhoppningar om en intensifierad diskussion. Varken banker eller politiker ser tillräckligt stora fördelar att göra något. Inte allmänheten heller, för den delen.

– När jag har varit ute och talat i Holland har jag sagt, okey om vi ska bli finansiellt hälsosamma igen så kommer fastighetspriserna halveras, för det är en bubbla som bankerna har hjälpt till att skapa. Vi måste spräcka den. Då flyger stödet för ett nytt finansiellt system ut genom fönstret direkt, säger han och skakar på huvudet.

Hade han velat bli rik säger han att han borde ha avslutat boken med försäkringar om att bankerna nu ser allvaret och är redo att ändra systemet.

– Men jag har läst så många böcker om andra skandaler i finansbranschen. Alla skriver att det var hemskt, men nu har bankerna lovat att bli bättre. Jag tror inte på det där längre.

Till och med de insiders jag pratat med vill varna och säger att inget har förändrats. Jag menar, hur starka bevis behöver vi.

Medveten om att människor tycker om att se en gnutta hopp har han fått gräva djupt i sig själv för att gå dem till mötes. Det han till sist hittat är att en förändring av den finansiella sektorn egentligen inte borde vara omöjlig med tanke på de enorma förändringar som vårt samhälle har gått igenom på ganska kort tid.

– Min morfar var homofobisk, antisemitisk och misogyn. Det var helt normalt under hans ungdom. Alla färgade och homosexuella var dumma och kvinnor skulle stanna hemma. 70 år senare är det otänkbart.

Införandet av kvinnlig rösträtt var en större grundläggande förändring, som gick ända in i sovrummen, än vad en ny struktur för det finansiella systemet skulle innebära, resonerar han och kämpar med att låta hoppfull.

Men så konstaterar han att det just nu inte finns några krafter som trycker på för en förändring. Occupyrörelsen, som var ett svar på finanskrisen, har tystnat och några efterföljare tycks den inte ha.

Därför kan inte Luyendijk vara annat än pessimistisk.

– Till och med de insiders jag pratat med vill varna och säger att inget har förändrats. Jag menar, hur starka bevis behöver vi.

Fakta. ”Simma med hajar”

Boken ”Simma med hajar – en resa mot finansvärldens innersta” har sålts i 300.000 exemplar i Nederländerna och lanseras nu i 14 andra länder. Den ges ut på svenska av Natur & Kultur i översättning av Per Holmer. Läs Jan Eklunds recension av boken på dn.se

Joris Luyendijk är född 1971 i Amsterdam. De senaste fem åren har han varit baserad i London där han bland annat skriver för The Guardian.

Tidigare har han arbetat som Mellanösternkorrespondent för olika nederländska tidningar. Han har varit baserad i Egypten, Libanon och Palestina.

Luyendijk har skrivit sju andra böcker, varav de flesta har handlat om Mellanöstern.

Adam McKays film om den amerikanska finansbranschen, ”The big short”, går just nu på svenska biografer. Filmen bygger på en bok av författaren Michael Lewis. Hans nya bok ”Flash boys – uppror på Wall street” ges ut av Modernista i mars.

På HBO Nordic kan man också se dramaserien”Billions” som kretsar kring ekonomisk makt.

Fakta. Mer om finanskraschen

• Kapplöpning mot kraschen
Finansvärldens mekanismer blir alltmer obegripliga för vanligt folk. Joris Luyendijks bok om börshajarnas amoraliska kultur är samhällskritik på hög nivå, skriver Jan Eklund.

• ”Finansmannen vill överskrida alla gränser – därför är han så lockande
Krönika. I kulturen kopplas finansmannen ihop med åtråvärda egenskaper som djärvhet och potens. Är det därför vi ägnar debatten åt mesiga kulturmän?

• ”The big short”
Finanshajar som hajar. ”The big short” lyckas på ett smart, roligt och energiskt sätt skildra finanskrisen 2008. DN:s Mårten Blomkvist njuter av en stjärnspäckad rollista och excentriska karaktärer.