Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Joris Luyendijk: Storbritanniens stora steg rätt ut i mörkret

Foto: Justin Tallis/AFP och Melinda Nagy/IBL

I dag väntas Storbritanniens premiärminister Theresa May aktivera artikel 50 i Lissabonfördraget och inleda landets utträde ur EU. Det är naturligtvis en historisk dag, skriver Joris Luyendijk, men också en historisk blåsning.

I många år har en slogan, ”Keep calm and carry on” (”Behåll lugnet och fortsätt som vanligt”) varit populär i Europa. Man kan se den på affischer, T-shirtar och muggar, både i dess originalform som trycktes upp 1939 för att stålsätta britterna inför kommande bombanfall, och i otaliga skämtsamma varianter.

Läs mer: EU-parlamentet hotar stoppa Brexit-deal

Populariteten är förståelig: frasen cementerade bilden av britterna som ett envist, tolerant och frisinnat folk från den enda europeiska stormakt som gick segrande ur andra världskriget. Ett öfolk som alltid har varit relativt immunt mot de romantiska och totalitära fantasier som orsakat sådan förödelse på det europeiska fastlandet – från franska revolutionen till fascism och kommunism.

Det är så britterna ser på sig själva och tack vare skicklig pr är det också så många européer fortfarande ser dem. Men när Storbritannien nu formaliserar sitt utträde från EU genom att aktivera artikel 50 blottas raka motsatsen till denna positiva stereotyp.

Problemet är inte Brexit i sig, det finns goda skäl att vilja lämna EU. Problemet är att alla dessa goda skäl knappt spelade någon roll alls inför folkomröstningen. Utträdet bygger i stället på en grundval av lögner, självbedrägeri, falska löften, manipulation och illa dold rasism. Och vad värre är: Brexitlägret har ingen aning om vad de håller på med. De är inte lugna utan improviserar sig fram.

Ögonblicket är historiskt. I den här skepnaden innebär Brexit att Storbritannien tar ett kliv ut i mörkret. Resten av EU tar inte bara farväl av en medlemsstat, man måste också vänja sig vid att grannarna på andra sidan Nordsjön och Engelska kanalen inte längre agerar rationellt och förutsägbart.

Den brittiske författaren Martin Amis skrev en gång att hans land hanterade förlusten av imperiet genom att ”odla lättsinnet”. Det är en ljuvlig underdrift som fångar hur beslutet om en folkomröstning växte fram, hur valkampanjen bedrevs och hur man har hanterat resultatet. Den som ser nyktert på det hela kan bara dra en smärtsam slutsats: det här är inte längre ett seriöst land.

Och vad värre är: Brexitlägret har ingen aning om vad de håller på med.

Lättsinnets första utfall var löftet om att hålla en folkomröstning. Mycket tyder på att den dåvarande premiärministern David Cameron inte väntade sig att den skulle bli av. I stället räknade han med att fortsätta regera tillsammans med Liberaldemokraterna efter valet 2015. ”LibDem” motsatte sig dock starkt en folkomröstning och därför ville Cameron slå två flugor i en smäll. Genom att utlova en folkomröstning skulle han lugna EU-hatarna i sitt parti. Under förhandlingarna inför nästa koalition skulle han därefter backa från det löftet mot att Liberaldemokraterna i sin tur gjorde eftergifter. Då kändes det som ett typexempel på genial brittisk taktik.

Men Cameron underskattade sin egen popularitet. De konservativa fick egen majoritet och nu gick det inte att ta tillbaka löftet. Nästa blunder av Cameron var att han alldeles för sent insåg att han kunde förlora folkomröstningen. Kanske förstod han helt enkelt inte hur viktigt EU är. Efteråt skrev hans nära rådgivare Daniel Korski att Cameron ”ursprungligen såg EU som en i raden av udda organisationer som Storbritannien var medlem i”. Det kan hända att det bidrog till premiärministerns håglösa valkampanj som hellre fokuserade på överdrifter och skräckscenarier än på en positiv vision. Hur som helst fintades Cameronsidan hela tiden bort av motståndarnas fräcka lögner och tomma löften.

Brexitsidan fick det att verka som om ett EU-medlemskap kostar landet 350 miljoner pund i veckan netto. Man spred ett Facebook-klipp: ”Borde vi inte lägga pengarna på sjukvården i stället?” Samma budskap spreds via flygblad på sjukhusen och på den buss som turnerade runt i landet före omröstningen.

Ett annat klipp på Facebook hävdade – även det felaktigt – att Turkiet, Albanien, Makedonien, Montenegro och Serbien snart skulle bli EU-medlemmar, ”vilket kommer att belasta vår sjukvård ytterligare”. Storbritanniens främste EU-hatare Nigel Farage och Ukip satte upp affischer med bilder på flyktingar och texten: ”Bristningsgränsen. Så har EU svikit oss alla”.

Läs mer: Theresa May gör slut med EU i åttasidigt brev

Det var först under Donald Trumps valkampanj som termerna ”falska nyheter” och ”alternativa fakta” blev allmängods. Men Brexitlägret använde sig av samma metoder. Skillnaden är att man backade från sina löften ett dygn efter att ha vunnit omröstningen. De där 350 miljonerna till sjukvården? Det var bara ”ett mål att sträva efter”. Inte heller hade man en plan för hur utträdet skulle gå till, för det var regeringens jobb.

David Cameron avgick och Lämna-kampanjen föll samman. In i det tomrummet trädde därefter Theresa May, vilket innebär att en premiärminister som röstade mot utträdet nu också är den som ska lotsa Storbritannien ut ur EU.

Samtidigt lovade Brexitsidan att Storbritannien naturligtvis skulle fortsätta att ingå i den gemensamma marknaden, och avfärdade de allt högre varningarna från Bryssel och de europeiska huvudstäderna om att detta inte skulle vara möjligt. Nio månader senare är Storbritannien på väg att kasta sig ur denna gemensamma marknad.

Hur framtiden kommer att se ut för tre miljoner EU-medborgare i Storbritannien och landets en miljon medborgare i EU vet ingen. Flygplanstillverkare och kärnkraftsbolag går en osäker framtid till mötes, liksom finanssektorn. Sjukvårdsmyndigheten NHS varnar för akut personalbrist eftersom tiotusentals läkare och sjuksköterskor är EU-medborgare.

Under tiden höjer den brittiska regeringen insatserna och hävdar att ”inget handelsavtal med EU är bättre än ett dåligt avtal”. Brexitministern David Davis tillfrågades nyligen i parlamentet om regeringen har analyserat följderna av att lämna EU på detta oordnade vis. Svaret var nej. Inte heller finns det någon beredskap för hur Brexit kommer att påverka Gibraltar, Skottland eller fredsavtalet i Nordirland.

Brexit handlade inte bara om invandring och handel, utan även om att återställa parlamentets självständighet. Men när en grupp jurister gick till High Court och krävde att parlamentet skulle få vara med och avgöra vilken form utträdet skulle ha, blev Brexitsidan rasande. EU-hataren Nigel Farage hotade med revolt och på den mäktiga tabloiden Daily Mails förstasida publicerades bilder av de tre domarna med bildtexten ”Folkets fiender”. Landets största tidning, The Sun, påminde sina läsare om att en av de tre domarna var ”öppet homosexuell” och att en annan ”talade flera främmande språk flytande”.

Så här lågt har alltså landet som mer eller mindre uppfann rättsstaten sjunkit, och premiärminister Theresa May gör ingenting för att dämpa polemiken. I stället höll hon ett tal på de konservativas konferens där hon sa att ”världsmedborgare” egentligen betyder ”medborgare av ett ingenstans”. När hon nu tillfrågas om sin handlingsplan eller vad hon prioriterar upprepar hon bara sitt mantra: ”Brexit betyder Brexit”.

Hon förmår inte erkänna att britternas krav på EU helt enkelt är irrationellt: Storbritannien vill stanna i den gemensamma marknaden, men accepterar inte att EU-domstolen ska få råda över samma marknad.

Och det som är ännu viktigare: denna gemensamma marknad har utvecklats till ett tätt sammanflätat ekonomiskt nätverk där företag över hela kontinenten har ett nära samarbete. Bildelar, till exempel, kan slussas fram och tillbaka över den gemensamma marknaden innan de till sist kombineras till en färdig bil i en fabrik någonstans i EU.

EU handlar nämligen inte längre enbart om frihet från handelshinder. Det handlar också om leveranskedjor, och för att de ska fungera krävs fri rörlighet för tjänster och varor. Britterna vill sätta stopp för rörligheten och samtidigt ingå i dessa kedjor. Det är kort och gott ett orealistiskt krav och logiskt omöjligt att tillmötesgå. Det är också att blunda för det orimliga i att EU-länderna skulle låta Storbritannien gå ur klubben och samtidigt dra fördel av dess tjänster.

Brexitanhängarna är alltså verklighetsfrämmande. De tillbringar all tid med att antingen försöka överrösta sina motståndare eller prata med sig själva om sig själva. Samtidigt befinner sig Labour i inbördeskrig medan premiärministern aldrig har vunnit ett val, vare sig inom partiet eller i ett parlamentsval. Vidare har allierade i Europa som vädjat till Storbritannien de senaste månaderna antingen blivit tillrättavisade eller ignorerade, och erfarna brittiska diplomater som varnade för en kommande katastrof har avskedats eller omplacerats för att de varit ”så pessimistiska”.

Så ser läget i Storbritannien ut i denna avgörande stund och många har dragit paralleller mellan Brexit och invasionen i Irak 2003. Båda ”såldes in” med lögner och manipulation samt genom att kalla kritiska eller skeptiska röster för ”opatriotiska” och ”uppgivna”. Det är en relevant analogi, men inte bara det. Om Irak hade förvandlats till en stabil och blomstrande demokrati hade lögnerna varit förlåtna för länge sedan. Men amerikanerna och britterna invaderade Irak utan någon riktig plan, vilket resulterade i att inbördeskriget kostade hundratusentals livet och gav upphov till terroristgruppen IS.

Fjorton år senare färdas Storbritannien åter i blindo, den här gången från EU mot en framtid som man varken sig brytt sig om att analysera eller reflektera över. I Irak var det landets befolkning som fick betala priset. Nu faller bördan på EU-medborgare i Storbritannien, britter i EU och framför allt på de stackare runtom i riket som trodde att de gjorde sig själva och sitt land en tjänst genom att rösta för ett utträde. Den stora frågan inför framtiden är vilket ”lugn” man kommer att ”bevara” när man upptäcker att man har blivit blåsta.

 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.