Det var en misstrogen skara som den 30 maj 1939 samlades på en kyrkogård i utkanten av Paris. Den österrikiske författaren Joseph Roth hade några dagar tidigare supit ihjäl sig och nu stod de här, gräddan av de tyskspråkiga emigranter som liksom Roth flytt till Frankrike undan nazisternas förföljelse, och tog farväl av olycksbrodern.
Dagen var ovanligt het. Kanske trodde kaplanen att några av de bohemiska gästerna redan satt i gång med gravölet. När han gick fram till graven för att inleda ceremonin stördes han i alla fall av en grupp judar från Roths galiziska hemtrakter som högljutt krävde en rabbin och därefter började be på hebreiska.
Joseph Roth hade alltid älskat att sprida legender om sig själv. Därför var det knappast någon överraskning när det efter hans död visade sig att ingen med säkerhet kunde säga om han gjort allvar av svärmerierna för katolicismen och låtit döpa sig. För säkerhets skull fick hans enda närvarande släkting, själv döpt judinna, avgöra saken. Det blev en katolsk "nödbegravning". Utan mässa och absolut inga tal.
Men som så ofta är fallet med briljanta människor var det många, inte bara judar och katoliker, som gjorde anspråk på Joseph Roth. Innan kaplanen hunnit tala till punkt svepte en delegation i det habsburgska imperiets svartgula färger in på kyrkogården, trängde sig förbi socialister och kommunister och överräckte en krans som det stod "Otto" på. Och medan en rasande Egon Erwin Kisch slängde ner sina röda nejlikor i graven hyllades Joseph Roth som "monarkins trogne förkämpe" av den österrikiske tronpretendenten Otto von Habsburgs personlige sändebud.
Så lever en poet, och så dör en notorisk lögnare.
Under några år kring 1930 firade Joseph Roth stora internationella framgångar. Med romanerna "Job" (1930) och "Radetzkymarschen" (1932) stormade han bestsellerlistorna, och medan de europeiska agenterna försökte övertrumfa varandra med förskott och lyxkontrakt lade Hollywood vantarna på filmrättigheterna. Till Roths popularitet bidrog också att Marlene Dietrich aldrig tröttnade på att kalla honom sin favoritförfattare.
När Goebbels våren 1933 arrangerade sitt beryktade bokbål utanför Berlins universitetsbibliotek lades Roths drömmar om fortsatt framgång i aska. Han miste sitt förlag och sina läsare. Han satt på caféerna i Amsterdam och Paris och drack medan han skrev (eller om det var tvärtom). Resultatet blev bara undantagsvis lyckat.
Kanske var det därför som han efter 1945 mer eller mindre glömdes bort.
Medan de andra österrikiska exilförfattarna, framför allt Musil och Broch, återupptäcktes i stor stil sänkte sig dammet över Roths verk. Att han så snabbt förvandlades till en litterär fotnot kan också ha berott på att de suggestiva skildringarna av barndomens Brody, en liten garnisonsstad i dubbelmonarkins bortersta hörn, av avlägsna kärr där grodorna kväkte oavbrutet och civilisationens utsända - det vill säga officerarna från Wien - gick ner sig i spritångorna - inte längre sade läsarna någonting. Den provins Roth skrev om hade försvunnit bakom dimman på andra sidan järnridån.
Den senaste tiden har Roth emellertid återupptäckts i stor skala, denna gång i den anglosaxiska världen. Plötsligt nämns han i samma andetag som Musil och Kafka och enligt The New Yorker - som förra året ägnade honom en hyllande och samtidigt något förvånad essä - har studiet av hans romaner och journalistik (Roth var under hela sitt liv verksam som journalist och flera av hans romaner publicerades först som följetong i "Frankfurter Zeitung") utvecklats till en "akademisk industri".
Det var när Granta på 1990-talet gav ut ett antal volymer, i flera fall översatta till engelska för första gången, som renässansen tog fart på allvar. I samma skede ägnade W G Sebald honom en uppmärksammad och beundrande essä. En sällsam utveckling: från att på toppen av sin karriär ha varit den breda publikens gunstling blev nu Roth ett fall för specialisterna och, i kanske ännu högre grad, en författare för författarna.
Förmodligen är det också detta nymornade internationella intresse vi har att tacka för att det lilla mästerverket "Den falska vikten" (1937) nu för första gången finns på svenska.
Varför ska man då läsa Joseph Roth i dag? Vurmandet för det operettliknande Habsburgimperiet med sina fanjunkare och aristokrater, alltså den värld som gick under mitt framför ögonen på honom, känns nästan perverst. Hans manliga huvudpersoner är mjältsjuka alkoholister. Hans kvinnoporträtt antyder ett minst sagt ambivalent förhållande till det motsatta könet.
Ändå finns det något hypnotiskt hos Roth som omedelbart fångar läsaren.
Efter några rappt skrivna "journalistiska" romaner utan tillstymmelse till gestaltning eller fördjupade karaktärer börjar han från och med 1930 skriva mycket långsammare, sällan mer än en sida om dagen. Medan han söker det rätta ordet uppstår, gradvis, ett speciellt Joseph Roth-sound som hädanefter ska bli hans signatur. Det är en stil som är ömsom lakonisk, ömsom lyriskt broderande, meningarna gungar fram i en halvt sorgsen, halvt parodisk valstakt.
Det är en sorts ordmusik som Roth uppfann när han i sina romaner började söka sig bakåt och inåt, mot barndomens gestalter och landskap.
Galizien var den yttersta utposten i dubbelmonarkin och den totala motsatsen till Wien, imperiets hjärta. Det var fattigt och eländigt och allra värst var det för den stora judiska befolkningen. Men, och till detta återkom Roth ständigt, till skillnad från Europas nationalstater var Österrike-Ungern en frizon där man samtidigt kunde vara "österrikare" och ha bosniska, ukrainska, slovenska, tjeckiska, rumänska eller jiddisch som modersmål.
Bland Galiziens fromt skäggiga judar och österrikiska patrioter växte Joseph Roth upp och hit återvände han så småningom alltid i sina romaner.
Medan andra författare gärna låter sin huvudperson lämna periferin för att söka lyckan i storstaden börjar Joseph Roth från 30-talet göra tvärtom. Scenariot i "Den falska vikten" påminner om "Radetzkymarschen". En representant för Donaumonarkin anländer från den tysktalande civilisationen i väst till det tröstlösa, laglösa, av stränga vintrar och febriga somrar hemsökta Galizien. Det är den sista resan. Vågmästaren Anselm Eibenschütz anar det redan då han anländer.
Hans uniform är oklanderlig men hans uppdrag är lika löjligt som hopplöst: i en skärseld enbart befolkad av smugglare, suputer och allmänna råskinn ska han kontrollera att traktens handlare inte fuskar med sina vikter.
"Vintern kom, och det blev en bister vinter. Gråsparvarna föll till marken som övermogna septemberfrukter. /.../ En sådan vinter måste vara svår för en människa utan hem."
Ja, det blir en mycket svår vinter för Anselm Eibenschütz. Som alltid hos Roth kommer denne representant för ordningen inte att överleva konfrontationen med den vilda periferin. Och precis som i "Radetzkymarschen" står en flaska nittioprocentigt brännvin och väntar på vågmästaren.
Namnen växlar men det är alltid samma gestalt, samma uppdrag. Långsam död är Roths stora tema; meningslösheten i handlingar man utför utan att förstå varför.
"Roth, du måste bli sorgsnare. Ju sorgsnare du är, desto bättre skriver du", sade en redaktör till honom en gång.
Roth instämde och drack ännu mer. Och egentligen var det först när han slutgiltigt gett upp hoppet om såväl sin egen frälsning som den politiska utvecklingen - för Joseph Roth innebar den framväxande fascismen ordningens slutgiltiga seger över kaoset - som han skrev sina mästerverk.
I romanerna måste den som bryter mot ordningen gå under. Det kan vara den penibelt plikttrogne vågmästaren Eibenschütz i "Den falska vikten". Eller den motvillige löjtnanten Carl Joseph von Trotta i "Radetzkymarschen".
Eller varför inte den resignerade emigranten i Paris, Joseph Roth?