Underlig är emellertid det sista Pål Hollender framstår som när jag träffar honom på ett fik i Vasastan i Stockholm. Han dråsar in, obetydligt försenad, efter en hel arbetsdag på tevehuset. Kulturteveprogrammet "Kobras" redaktion har bett honom ansvara för konstbevakningen under våren - och det tänker han göra. På sitt eget vis.
- Fast inslagen i "Kobra" kommer inte att bli så kontroversiella som en del av min egen konst, säger han och flinar tvetydigt.
Han ger ett samlat intryck, vaksamt. Vilken identitet tänker han välja? Den som journalist, "Robinson"-Pål eller bara den gamle vanlige gossen Ruda?
Det visar sig att den Hollender jag får träffa just den här dagen är reporter. En reporter skicklig i att beskriva och analysera konstnären Pål Hollenders komplicerade verk - som inte bara inkluderar hans filmer och installationer utan också, i allt högre grad, hans egen person. Näst efter Ernst Billgren finns ingen konstnär som är så folkkär som Hollender.
Men, varnar han med rynkade ögonbryn, för en konstnär finns det inget givet samband mellan att vara känd och att vara framgångsrik.
- Jag känner många konstnärer ur min egen generation som är mycket mer framgångsrika än vad jag är, både internationellt och i Sverige, men som inte alls är några kändisar. Det beror ofta på att deras sätt att arbeta på inte passar våra stora medier.
Det är alltså inte bara äregirighet som drivit Hollender att medverka i "Robinson" och exponera sin penis i den samhällskritiska filmen "Buy bye beauty".
Själv säger han att han vägrar se sig som vanlig dokusåpakändis. När han gick från halvt etablerad konstnär till den sorts allmänna kändis som kan lägga av en fjärt på stan och bli omskriven bara för det, sysslade han redan med offentliga avbildningar och representationer. De konstkritiker som skrev om honom tyckte också att medverkan i "Robinson" var helt i linje med hans övriga konstnärskap.
Att han själv blivit en del av sina verk är inget han strävat efter, men däremot hamnat i, kanske därför att han alltid använt sig själv och lekt med sin egen avbild.
- Mycket banalt uttryckt: man kan inte svika folk om man inte först fått ett förtroende. En ännu banalare förklaring skulle vara att jag alltid har sökt mig till den största och mest spektakulära spelplanen. Jag har alltid varit en person som folk vet vem det är. På dagis var jag ett av de mest dominerande barnen, hemma var det alltid mig allt handlade om. Jag har aldrig rört mig i någon miljö utan att kräva stor plats.
Han undviker ordet exhibitionism. Extrovert krishantering låter snyggare.
- Skillnaden för mig att vara känd av flera miljoner människor eller tio kompisar på dagis är väldigt liten.
Ett spel med identiteter, en lek med publikens förväntningar. Finns det inte en risk att den som leker på det sättet tappar kontrollen över processen? Går kändisskap att kontrollera? Använder inte folk en lite som de vill om man signalerar att man går med på det? Pål Hollender kanske går till eftervärlden som "Robinson"-Pål, och inget mer, ifall tittarna inte uppfattar att alltihop utgör en del av ett komplicerat konstverk.
Pål Hollender ser nästan förvånad ut när jag säger det. Tanken tycks aldrig ha slagit honom.
Identiteten som konstnär är så etablerad att han inte verkar begripa hur någon skulle kunna se honom som något annat. Men är det verkligen, nu för tiden, en identitet i sig att vara konstnär?
- Jo, men det är det väl. Jag kommer alltid att tänka på första gången jag gifte mig. Det var helt fel sorts människor som sa grattis till giftermålet. Förstår du hur jag menar? Jag har väldigt svårt att relatera till dem som tycker det är kul att jag är konstnär. Folk i allmänhet har nog en ganska romantisk bild av det där. I verkligheten är vi mångsysslare. Jag får mina pengar från olika håll. Filmvärlden, journalistiken och undervisningsvärlden, till exempel.
Vad många inte vet är att Pål Hollender har en utbildning från journalisthögskolan. Den banan övergav han - precis som karriären som expressionistisk målare. Penslarna höll på att ta över hans liv, säger han lakoniskt. Sin nuvarande tillvaro som filmare och världssamvete betraktar han, hör och häpna, mer som ett "vanligt" jobb. Och journalistiken har han aldrig riktigt lämnat, han gör det bara mer på sitt eget sätt, ett mer moraliskt försvarbart sätt.
- Jag har svårt att titta på andra människor som individer och samtidigt påstå att jag ser helheten. Så i stället utnyttjar jag mig själv. Jag insåg att jag aldrig kunde bli en riktig journalist för jag stod inte ut med slappheten i yrket, att man aldrig satte något på spel. När jag skrev övningsreportage om riktiga människor tyckte jag aldrig att jag kunde göra dem rättvisa.
Att sätta något på spel, oftast sig själv, har blivit Hollenders arbetsmetod. Han kommer att använda sig av den, säger han hotfullt, även i ett så pass journalistiskt sammanhang som SVT:s "Kobra".
Ändå väljer han inte vad han vill jobba med. Ämnena kommer till honom, ibland mot hans intentioner. - Jag måste ofta avbryta något annat jag håller på med för att börja något vansinnigt projekt.
Det låter som en modern omtolkning av romantikens överdrivna konstnärsmyt, geniet som får sina ingivelser genom högre diktat och följer impulser som han inte själv kan kontrollera. Men Hollender låter mycket övertygande - det handlar inte alls alltid om vad man vill göra. Ibland gör man saker för att man måste.
I fickan har jag en text från Pål Hollenders genombrottsfilm "Journal". Filmen handlar om hans egen barndom, han ger sin version av uppväxten genom att läsa upp behandlingsjournaler, intervjua psykologer och recitera polisprotokoll. I en utdragen monolog berättar han också om den våldtäkt han var utsatt för när han var tretton år.
Där finns dessutom en scen där den vuxne konstnären Pål Hollender reflekterar över sina egna drivkrafter. "När jag ser andra som gör liknande konst som jag gör, tycker jag ofta att det ser tragiskt ut. De försöker belysa saker för att de ska kunna må bättre, hantera någonting som varit jobbigt. Men man kan se att de i stället cementerar det som är jobbigt, håller ner sig i den världen på något sätt."
Han skrattar lite nervöst när han hör sig själv citeras. Lite för snabbt säger han att det kommer från en period innan han förstod vilken som skulle bli hans lott i livet. Innan han hade lärt sig vad "hans individ hade blivit känslig för i världen" eller varför hans behov av att berätta vissa historier var så starkt.
- Jag var bara intresserad av att ha det bra. Jag ville inte göra den här filmen om Pelle Polis, att ägna två år av sitt liv åt en pedofil, vem fan vill göra det? Men tydligen fanns det inte tillräckligt med förnuft i mig för att jag skulle avstå.
Det ena följer liksom av det andra. Filmen "Pelle Polis" kom till genom att en polis - som dömts för pedofili - tog kontakt med Pål Hollender efter att ha sett "Journal". Polisen bad om att få bli intervjuad och samtalen mellan honom och Hollender blev sedan den färdiga filmen "Pelle Polis".
"Robinson"-projektet startade som en stark impuls att sälla sig till den "normala" världen när kontakten med Pelle och andra pedofiler blev för stark.
- Under det projektet kände jag mig alienerad. Jag blev hotad av pedofila nätverk och hamnade utanför mina vänners vanliga liv. "Robinson" blev en länk tillbaka. Det var inte alls så att jag åkte till en öde ö och var bisarr - tvärtom åkte jag dit för att få kontakt med den normala världen.
När han varit med i "Robinson" ett tag - det här är i alla fall så som han själv beskriver det - blev han mer och mer fångad av och insatt i hur medierna producerar idealbilder av människor; ett slags offentliga lögner. Folk gråter ut ibland men dyker alltid upp leende och med nya frisyrer i nästa avsnitt.
Av en slump blev han inbjuden till en filmfestival i Riga. Där slog det honom att skillnaden mellan verklighetens Lettland och svenskarnas bild av landet var kriminellt stor. Också det en offentlig lögn.
- Vi tror att vi gör så ofantligt mycket för de stackars balterna, hjälper deras industrier på traven, skänker rullbrädor åt barnhemmen och bananer åt fångarna, men i själva verket exploaterar vi dem bara, deras billiga arbetskraft, deras billiga horor.
Sexscenerna i slutet av "Buy bye, beauty", Hollenders filmade samlag med prostituerade, var ett sätt att berätta om detta på ett handgripligt sätt. En tanke han hade var att han till varje pris ville svika publiken. I den första "Robinson"-omgången framstod han som en rätt hygglig kille. Efter äventyret i Riga skulle alla se honom som en genuin skurk. Och förhoppningsvis upptäcka skurken inom dem själva.
- Jag ville väcka den rätta sortens irritation.
Tvärtemot Pål Hollenders övertygelse att han som konstnär har en viss identitet, menar många kritiker att konstnärens roll i dag är att göra fel saker på fel platser. Samhället i övrigt är upptaget av att indela människor efter deras funktioner; en dataprogrammerare är ingen tavelmålare, en biokemist ingen hobbybotaniker. Det gäller att bli specialist på något, universalisterna är ett utdöende släkte.
I den sortens samhälle tilldelas konstnären uppgiften att vara ingen särskild alls, en mänsklig betraktare bara. En sorts ihopknytare av lösa trådar. En nedrivare av sociala tabun.
Det där sista tror Pål Hollender inte alls på. Om det är något han försöker så är det att upprätta tabun som han tycker har gått förlorade. Och när jag inflikar att hans verk ofta inger mig en stark - men obestämbar - känsla av skam och skuld så nickar han instämmande.
- Kanske handlar det om att jag inte erbjuder någon trygg berättarfunktion, du vet så där som i Hollywoodfilmen där man avlämnas vid utgången när filmen är slut. I mina filmer lotsas man in men får klara sig därifrån bäst man kan. Ibland kan jag tycka att det är osympatiskt att jag gör så, men andra gånger, på vissa typer av fester, så tycker jag att folk förtjänar det.
- Då återfår jag tron på att det är rätt att förolämpa svenskar, eller i alla fall kräva saker av dem.