I sin replik till Bror Perjus pekar Attac-medlemmarna Johan Rönnblom och Olav Unsgaard (DN 23/11) på den nyhetsvärdering som lade det europeiska socialforumet i Florens 6-10 november i medieskugga. Helt tyst var det nu inte. Rapporter och kommentarer har influtit på en del kultursidor. Men på nyhetsplats begränsades rapporteringen till notiser om att italienarna fruktade våld och bildnotiser om att det fruktade våldet uteblev. Vad som faktiskt sades och diskuterades vid de hundratals seminarierna som lockade mer än 60.000 delegater berördes inte med ett ord.

I stora drag tycks bilden i de etablerade medierna vara densamma över hela kontinenten. Det finns undantag. Ett är brittiska Guardian, som skickade sin miljöredaktör, John Vidal, att bevaka Florensmötet. Hans rapporter går att läsa på nätet tillsammans med artiklar i angränsande ämnen och relevanta länkar (www.guardian.co. uk).

Intressant nog gör man en annan nyhetsvärdering på ledarredaktioner och andra opinionsbildande sidor. Sedan den globala rättviserörelsen trädde ut i strålkastarljuset i samband med WTO-mötet i Seattle hösten 1999, och i synnerhet efter händelserna i Göteborg under EU-toppmötet och terrorattackerna i USA den 11 september 2001, har mången ledarskribent försökt vederlägga globaliseringskritiker som Noam Chomsky och Naomi Klein. Två aktuella exempel är Niklas Ekdals ledarartikel, "Demokratins dissidenter" (DN 17/11), och tidskriften The Economists (9/11) helsida, "Why Naomi Klein needs to grow up", vars gubbiga nedlåtenhet den förre kritiserar.

Hur kan det komma sig att samma sociala rörelse som är intressant för ledarsidan är ointressant för nyhetssidorna?

Ett möjligt svar är att politik inte är intressanta nyheter. Det är i så fall en regel med många undantag. Men kanske är det svårare att känna igen "politiken som nyhet" när den tar sig den oöverskådliga och motsägelsefulla form som i Florens. Det fattas inga beslut, det finns inget tydligt maktcentrum och ingen självklar dagordning. Den enda uppenbara, för alla begripliga, förväntningen på en sådan tillställning är huruvida det ska bli bråk eller ej.

Därmed kastar den i stort sett uteblivna nyhetsrapporteringen från det europeiska socialforumet ett besvärande ljus över journalistikens konventionalism.

För det är naturligtvis inte så att det saknar allmänintresse när tiotusentals medborgare från hela Europa och alla delar av dess civila samhälle kommer samman för att diskutera mänsklighetens ödesfrågor: krig och fred, tillgången på rent vatten och brukbar jord, regleringen av den världshandel som i dagsläget berikar de rikaste och utarmar de fattigaste, demokratin som styrelseform och livsform. Det är ju egentligen en större nyhet än när EU:s regeringschefer möts eller Världsbankens tjänstemän presenterar en ny rapport.

Men uppenbarligen saknas nyfikenhet, kunskap eller mod att pröva nya arbetsformer och skrivsätt. Mediernas fortskridande industrialisering - i sig en konsekvens av ägarnas absurda och kortsiktiga vinstkrav - ökar inte vaksamheten för och förmågan att berätta om en föränderlig verklighet.

Här finns en politisk dimension. Sedan länge är journalistkåren en del av etablissemanget. Inte bara socialt, utan också ideologiskt. Man har gjort dess verklighetsbild till sin. Nyhetsrapporteringen vad gäller "fredsprocessen" i Mellanöstern, den europeiska integrationen, amerikansk utrikespolitik, följer den sanktionerade dagordningen. Namnet "Agenda" är ingen tillfällighet. De avvikande rösterna är få.

Parallellt med denna ideologiska rättning i ledet har journalisterna proletariserats. De är inte längre privilegierade ordhantverkare med någorlunda kontroll över sin arbetstid och arbetsprodukt. De är fabriksarbetare som jobbar under ständigt ökande styrning och produktivitetskrav.

Märkligt nog har ägarna lyckats genomföra denna urholkning av det journalistiska arbetet i stort sett utan några protester. Piskan har naturligtvis varit tidningsnedläggningar och avskedanden, moroten att bli någon av de stjärnor vilkas varumärken lyser starkare än de medier de för närvarande uppträder i.

Så sett kanske den uteblivna nyhetsrapporteringen från det europeiska socialforumet i Florens också berättar något om svenska journalisters arbetsvillkor. Och att de borde göra något åt dem.