Kultur & Nöje

Judith Kiros: Städer rasar, båtar lämnar Libyens kust. Jag skriver för att jag har ett ansvar

Judith Kiros är skribent och en av grundarna til den antirasistiska plattformen ”Rummet”.
Judith Kiros är skribent och en av grundarna til den antirasistiska plattformen ”Rummet”. Foto: jonas lindkvist

I en personlig och politisk text skriver Judith Kiros om tvånget att vara dubbelt så bra och ännu prydligare, om energin som går åt till att förklara för vita svenskar hur rasism känns och fungerar. DN Kultur publicerar här ett utdrag ur antologin ”Rasismen i Sverige”, som ges ut imorgon.

I’ve had enough

I’m sick of seeing and touching

Both sides of things

Sick of being the damn

bridge for everybody

”The bridge poem”, Donna Kate Rushin

1

Det är midnatt. Jag ligger vaken, balanserar datorn på magen. Cherríe Moraga och ­Gloria Anzaldúas ”This Bridge Called My Back: Writings by Radical Women of Color” (1981) blinkar mot mig i halvmörkret. Jag läser ”The Bridge Poem” för tredje gången: ”Trött på att vara allas jävla bro.” Jag läser. Jag är arg. Om dagarna gäller andra böcker, jag går till klassrummet med den trasiga väskan under armen, gör mitt yttersta för att inlemmas i den institutionella vitheten.

Jag kokar. Jag översätter mig själv till min omvärld. Jag lär dem att förstå mig. ”I do more translating”, säger Rushin, ”than the Gawdamn U.N.” Dikten är en svidande, ­rolig uppgörelse med rollen som medlare och ­lärare man tvingas in i som svart kvinna och aktivist, både i de egna rummen och i ­självmedvetet progressiva politiska rörelser. ”Forget it. I’m sick of it.” Lätt att säga, svårare att praktisera. Människorna jag omger mig med säger fel saker, lyssnar med ett halvt öra när jag förklarar vari felet (rasismen) består. Jag måste pitcha det (mig) rätt. Annars kan de närsomhelst välja bort det (mig).

Jag älskar dem, men någonstans föraktar jag dem också: så mjuka, mjölkvita, som ­någonting alldeles nykläckt. En dag kommer jag att kräva tillbaka all energi jag har lagt på deras antirasistiska utveckling. Jag vill att det ska kosta dem lika mycket som det kostar mig.

Jag studerar litteratur, vilket innebär att jag även studerar berättelserna om min kropp i världen. Studerar och träder in i (den vita) diskursen om svarthet. Städer rasar, båtar lämnar Libyens kust, svarta kroppar krossas mot Europas skarpladdade gränser. Jag ­skriver för att jag måste vara dubbelt så bra, för att jag har ett ansvar – mot mina föräldrar, min släkt, min morfars hemsnickrade hus, min mormors outtröttliga spöke.

Jag lär mig språket. Ler, protesterar (milt), byter ut hoops till pärlörhängen, försöker bli sinnebilden av den Goda Blatten. Försöker passa in i – vad? Sara Ahmed skriver: ”Att känna sig bekväm är att trivas så bra i sin miljö att det är svårt att avgöra var den egna kroppen slutar och världen börjar.” Hon ­skriver: ”Vita kroppar är bekväma, eftersom de besitter rum som förlänger deras egna former.” Att passa in blir ett försök att stiga ner i vad Ahmed kallar för vithetshavet utan att orsaka vågor. Det blir att välja sina allianser, att navigera kring sin (malplacerade) kropp. Det blir att bevara och legitimera strukturen. Det blir att svika sina egna.

Efter ett tag inser jag: jag har rätt till min ilska.

2

Långt borta överlåter sig någon till en smugglares händer. Det orsakar vågor.

3

Om ilskan skriver Audre Lorde: ”Allt är ­användbart, förutom det som är över­flödigt.” Ilskan kan vara en energikälla, ett vapen ­riktat mot strukturerna som har orsakat ­ilskan till att börja med. Klass, ras, heteronormativitet, cisnormativitet. Makt- och resursfördelningen mellan det globala nord och det globala syd, reflektionen av det förhållandet bara i Stockholm stad. (Sätt dig på tunnel­banan, vilken linje som helst. Notera vilka kroppar som stiger av och på, när, varför.)

Ilska, menar Lorde, kan leda till handling. Att möta rasism med ilska avnaturaliserar systemet, säger: detta är inte något evigt, detta är inte oföränderligt, det är resultatet av ett historiskt och ideologiskt projekt. Den mörka kontinenten. Mörkrets hjärta. De kallar mig neger och jag pekar fuck you.

Vita svenskar förvånas ofta av svart ilska. De förväntar sig inte att vi ska vara arga. Inte vi, vi migranter, vi flyktingar eller barn till flyktingar. De förväntar sig vår tacksamhet, vår tacksamma underordning. De beklagar sig över utanförskapet – som om det inte var resultatet av en politik som bedrivs, ett ­system som är beroende av att vissa stängs ute. (Som om allt handlar om att ha en positiv attityd. Som om det enda vi får drömma om är att klättra uppåt utan att vända oss om, utan att se oss över axeln på de vi lämnar bakom oss, de på vars ryggar vi står.) De ­beklagar sig över att skuldbeläggas för allt ont i världen. Det är jobbigt och tjatigt. Kan vi inte gå vidare nu?

Alla våra försök att gå vidare blockeras, igen och igen. Vi släpas bakåt i håret. ­Någon knyter sin näve. Tintin, Lilla Hjärtat, de ­(tusentals) kommentarerna på nätet, i tunnelbanan, Sverigedemokraterna, Reva, den öppna antiziganismen, nazisters och rasisters framfart i den europeiska politiken, Fort Europa, utförsäljningen, diskrimineringen på arbets- och bostadsmarknaden, vitheten som norm, som institution, som maktposition, som neutral.

Om ilskan skriver Lorde: ”Det är inte ­[ilskan] som kommer att förgöra oss, utan vår vägran att stå stilla, att lyssna på dess rytmer, att lära med den.”

4

Sedan år 2000 har omkring 23 000 personer dött på vägen till Europa. Är de saknade? (De är saknade.) Är de sörjbara? (De är inte ­sörjbara.) Är de tystade? (De talar oavbrutet.)

(Lyssna. Lyssna.)

5

November. Ett barn har dött. Hazen har ­pågått i sex dagar; kvinnorna har tystnat, täcker sina ansikten i svart tyg. Utanför ­lokalen i en anonym Stockholmsförort ­böjer frosten ­buskarna mot marken. Vi står där med händerna i fickorna, den drabbade ­vänder blicken inåt. Vi är tysta. Plötsligt: ”Hallå!” En (vit, svensk) man med en bricka grillspett i händerna. Vi väntar. ”Vad håller ni på med, egentligen? Ni har ju tagit över helt!”

Jag väntar. Känner min puls bli kvick, kvick. Inuti ett mörker.

”Det är personligt”, säger någon till slut. Den drabbade säger ingenting, har inga ord. Jag har inga ord, inte på något av språken. ”Ni kan ju inte hålla på att ta all parkering”, säger mannen irriterat. ”Vad handlar det om?” Han är inte nöjd med svaret. ”En hel massa på samma gång. Vi grannar har ju ­snokat. Massa av er. När tar det slut?”

I morgon, säger någon annan. ”All parkering”, muttrar grannen. ”Tagit över hela ­gatan.”

Jag undrar om han kan se sorg i ett svart ansikte. Jag undrar om han kan höra sorg i en röst som talar med brytning. Jag undrar vem som har ansvaret att översätta allt nu, till det universella språket, till hans språk. Jag vägrar.

Att gå igenom vissa rum eller stadsdelar som svart är att inte passa in. Det är att ­förkroppsliga en fråga: ”Vad gör du/ni här? Varför är ni inte därborta? Vad ger er ­tillgång till den här platsen?” Det är att, genom ­minspel, kropp och språk försöka signalera: ”Jag har rätt till den här platsen för att jag är som er; jag är inte en annan.”

I sin krönika om Jonas Hassen Khemiris pjäs ”Jag ringer mina bröder” skriver aktivisten Nabila Abdul Fattah om att ”gå som en oskyldig”, att hon känner igen sig i behovet av att ”vilja passa in så mycket att man ­raderar sig själv”. Le. Passera genom tunnelbane­spärrarna. Gå som en oskyldig i en kropp som är illegal.

6

Afrika är civilisationens vagga. Afrika gav oss våra kroppar. Men Europa gav oss demokratin. Europa gav oss tanken, förnuftet, upplysningen. Afrika gav oss billig (gratis) arbetskraft. Men Europa gav oss uppfinningarna, ambitionen, nationen. Afrika ger oss dåligt samvete, outsinliga naturresurser och väl­görenhetsgalor på TV4. Men Europa ger oss utveckling. (Vi nämner inte på vems bekostnad den utvecklingen sker.)

(”Varför är du så arg? Hur ska jag kunna lyssna på någon som är så arg?”)

7

En annan midnatt. Ett annat år. Jag läser Afrofobirapporten, framtagen av Mångkulturellt Centrum på integrationsministerns begäran. Den väckte ingen större debatt. Några medier lyfte att hatbrotten mot afrosvenskar har ökat; den resterande statistiken sjönk utan att sprida några större ringar på vattenytan.

I Sverige pratar vi främst om rasism i termer av uttalat hat: enskilda rasister, enstaka slagsmål. Arga, osäkra vita män vars handlingar sker – om inte i ett vakuum, så utan stöd av en samhällelig kontext. Därför ­diskuterar vi (ibland) hatbrott. ”Varför agerar de såhär? Varför nu?” Därför diskuterar vi nästan aldrig fattigdomsstatistiken1; därför diskuterar vi inte arbetslösheten2; därför diskuterar vi inte klass och ras; därför pratar vi inte om hur människovärdet villkoras beroende på vilka papper folk har.

Den diskussionen skulle innebära att placera ansvar. Den skulle innebära en uppgörelse med kapitalistiska och rasistiska system. Och folk är för bekväma, så nykläckta. (Varför är ni inte rasande, varför manas ni inte till handling?)

8

Jag åker till London för att hälsa på min ­moster. Vid Brixton Station har en svart ­tunnelbanevakt fastnat bakom spärrarna och rycker i dem medan hans kollegor, också svarta, tittar på, ler, hojtar uppmuntrande.

”Du kommer inte ut, ropar den ena. ”You’re stuck, man!”

”Det är inte som att jag är i fängelse”, ­svarar mannen och rycker igen, hårdare, så att ­spärren skakar.

”Vi är i Europa!” svarar kollegan. ”Vi är alla i ett fängelse.” De skrattar igen, högre den här gången. Mannen lutar sina korsade armar mot spärren och ler. Jag ler också. Jag har lyssnat på JaQes ”Malcolm” hela ­dagen: ”Skiter i, har aldrig gjort det här för fiendens respekt.” Precis som The Bridge Poem väcker låten frågan i mig: vem arbetar du för? Vem vänder du dig till? Vem är ­Malcolm, vem är fucking CIA? Vem orienterar du dig efter nu, i din politik, i ditt varande?

”Jag skickar mig in i döden, jag gjorde allt för mitt lag.”

9

bell hooks talar om vikten att röra sig från ”a politics of blame” (skuldbeläggandets politik) till ”a politics of accountability” (en ansvarskyldighetens politik). Det, menar hooks, skulle leda oss från en enkel, dualistisk tankemodell – i vilken människor delas upp i antingen offer eller förövare – till en syn på världen och politiken i vilken vi både är offer och förövare. Först då tvingas vi möta förtrycket vi reproducerar och gynnas av – hur vi både utnyttjas av makten och upprätthåller den.

Istället för att kontra samtal om strukturell rasism med, ”Men jag har aldrig ­diskriminerat någon!”, skriver hooks, tvingar ansvarskyldighetens politik vita att erkänna ”att vita personer tjänar på rasistisk exploatering i det förflutna och i samtiden” – och därför har de en skyldighet att omvandla ­systemet. Samtidigt konfronteras vi som ­utsätts för rasistiskt förtryck och rasdiskriminering med vår egen, ibland grovt begränsade, makt inom systemet. Hur utnyttjar vi de privilegier vi själva har för att hjälpa varandra? Hur omvandlar vi det till en solidarisk politik – en politik som inte heller upphör vid nationens gränser, utan sträcker sig bakåt (i historien, i familjen, till resan som tog oss hit) och framåt (in i framtiden, i hållbarheten, i resursfördelningen)?

Det är en typ av antirasistisk debatt och ­politik jag vill se i Sverige och Europa. En som börjar i ansvar, i respekt för den andres (o)likhet, som lyssnar på vad som sägs. En politik som inte går ut på att vi lär oss att leva med och acceptera våldet, med förklaringen och ursäkten på våra läppar, i våra kroppar.

Men jag vill också ha en antirasistisk politik som lär oss bruna och svarta antirasister att vi har ett ansvar gentemot varandra, att klass, kön, könsidentitet, legal status, ursprung, närheten till vithet – allt detta ger oss makt i relation till varandra. lucille clifton skriver: ”jag säger att vid/mästarens bord är bara en tallrik framdukad inför middagen.”

Jag vill ha en antirasistisk politik vars mål är enkelt: att välta mästarens bord, skrattandes.

10

”Vad gör du här?”

Lever.

11

När båten lämnar den nordafrikanska kusten vänder vi oss mot fönstret i söder. Vi väntar. (Förr eller senare.)

1 ”År 2007 hade 38,7 % av alla invånare födda i Afrika söder om Sahara en mycket begränsad ekonomi att jämföra med 10,5 % bland inrikes födda (Socialstyrelsen 2010:100). 19,9 % var fattiga att jämföra med 3,7 % bland inrikes födda” (Afrofobi­rapporten, Mångkulturellt Centrum, 2014).

2 ”År 2011 förvärvsarbetade 48 % av alla män födda i Afrika i åldrarna 20–64 år och 39 % av alla kvinnor födda i Afrika i samma ålderskategori ... Dessa siffror kan jämföras med en förvärvsfrekvens på 85–92% och en arbetslöshet på 3,5–4% bland inrikes födda.” (Ibid.)

”Rasismen i Sverige”

Judith Kiros är född 1989. Hon har en examen i engelsk litteratur och går på Biskops-Arnös författarskola. Hon är en av initiativtagarna till antirasistiska nätplattformen rummet.se.

Judith Kiros text är ett av de nyskrivna bidragen till antologin ”Rasismen i Sverige. Nyckeltexter 2010-2014” (red. Lawen Mohtadi och Devrim Mavi, Natur & Kultur).

Antologin blandar nyskrivna texter med tidigare publicerade, om olika aspekter av rasism: SD i riksdagen, Reva, antiziganism, med fler exempel.

En lång rad kända forskare, journalister och författare medverkar i antologin. Bland annat publiceras Niklas Orrenius avslöjande i DN från 2013, om Skånepolisens olagliga kartläggning av romer, Jonas Hassen Khemiris ”Bästa Betarice Ask” och Ola Larsmos artikel om hur språket kan bana väg för rasistiska mord, de båda sistnämnda från DN Kultur.