Det här är inte en krönika. Det är ett avskedsbrev. Om en vecka lämnar jag Gamla stan, där jag bott i två somrar.
Lördag eftermiddag. Jag leder cykeln längs Österlånggatan. Ett sexåring kommer i vägen, trasslar liksom in sig mellan några turister och cykeln.
Jag hör mig själv utstöta ett läte. ”Äärrrzzsscch”. Min kompis som var med refererar till händelsen som: ”Julia väste åt ett barn.”
Det finns en del oangelägenheter med att bo i staden mellan broarna, som den kallades fram till 1980. Det finns ingen vettig mataffär. Jag vaknar varje dag till ljudet av tysk guidad tur. När det är mörkt blixtrar det i vardagsrummet, inte av åska utan av kraftfulla kameror. Varje lördagseftermiddag störs min power nap av en blåsorkester på Stortorget. Och i augusti är det så trångt på gatorna att jag frestas till betydligt värre saker än att väsa.
Men å andra sidan finns här oändliga möjligheter att känna historiens vingslag. Bara en sån sak som att Stockholms blodbad 1520 skedde hundra meter från min port. Samt en kulturtäthet och arkitekturskatt som saknar motsvarighet i Sverige. Och en kvinnlig skomakare.
När jag först kom hit var det svårt att föreställa sig att det bor 3 000 personer här. Mitt bland alla turister är det som om det skulle bo folk året runt på Kiviks marknad.
Men det gör det.
Mer än hälften av bostäderna är hyreslägenheter. Det finns samhällsfunktioner, som dagis och skolor (Tyska skolan fyllde 400 år i våras). Barn växer upp här och leker på Brända tomten. 35 procent röstar på Moderaterna.
Karaktären av turistmecka gör att man alltid känner sig inkluderad. Det är den enda platsen i Stockholms innerstad där man på riktigt kan se ut hur som helst och ändå passa in. Eftersom ingen hör hit, i alla fall inte vid en första anblick.
Men det gör ont att Sveriges kanske intressantaste plats älskats sönder. De stockholmare som inte bor här har sällan ärenden hit, med undantag för ett och annat krogbesök på Bar Rouge. Arkitekten Ola Andersson beskriver i boken ”Vykort från Utopia” bristen på traditionell urban stadsbebyggelse i Stockholm. Han nämner inte Gamla stan men hans analys av resten av innerstaden gäller här också. Det ekonomiska intresset i den medeltida stadsbebyggelsen har gjort att ön nu bara är en förlängning av Drottninggatans mindre charmiga delar. Nästan bara kommersen har överlevt.
Gamla stan nämns aldrig i diskussioner om Stockholms utveckling. Det finns visserligen ett lokalt missnöje med att det ska öppnas ännu ett krogetablissemang med uteservering på Brända tomten, vilket krymper det offentliga rummet. Men i övrigt är det som om det räcker för den här stadsdelen att bara locka turister. Att vara själlös, fastän det egentligen finns så mycket själ.
Frågan är om den nuvarande befolkningstätheten skulle räcka för att hålla ett ”riktigt” stadsliv levande. Att skapa en plats där både stockholmarna och turisterna trivs; det finns exempel på att detta inte måste vara en motsättning. Men att uppnå detta skulle kräva kraftiga regleringar; fler boende, lägre hyror och medveten styrning av affärsverksamheten. Så, farväl Gamla stan. Jag kommer alltid att minnas somrarna här. Synd bara att jag så sällan kommer att ha vägarna förbi.