Till att börja med vill jag uppmana er som fortfarande ser fram emot att se filmen ”En dag” eller läsa David Nicholls bästsäljande roman med samma namn, att lägga ifrån er den här krönikan genast. Snart kommer jag nämligen att avslöja slutet. Men, ska jag tillägga: ni som ändå fortsätter kommer antagligen att tacka mig.

Själv hade jag längtat hela hösten efter denna romantiska karamell, som det aldrig blev av att jag såg på bio. Nu finns den på dvd, och häromkvällen befann jag mig i passande stämning. Ensam, trött, lite låg, hade laddat upp med lösgodis och yllefilt.

Storyn går ut på att Emma (Anne Hathaway) och Dexter (Jim Sturgess) möts under en blöt examensnatt i Edinburgh den 15 juli 1988. Detta datum får vi sedan träffa dem varje år, genom livets olika vindlingar. Emma är en ful ankunge som blir en snygg romanförfattare. Dexter är en snygg och rik svanunge som sabbar för sig själv. Med andra ord ett par av klassisk Carrie Bradshaw och Mr Big-modell: ett par smärtsamma separationer och en massa strul senare blir de som väntat ihop. Då är de dryga 40.

Så långt allt bra, men filmen är inte slut, än finns tid för nya förvecklingar. Och mycket riktigt. Den 15 juli 2006 upptäcker Emma, ännu en gång att hon inte blivit gravid. Besvikelsen följs av en lång scen där hon cyklar på Londons gator, för att möta sin älskling. Anne Hathaway (som uppenbarligen är för snygg för att använda cykelhjälm) saxar olycksbådande mellan bussar och bilar. När hon cyklar in i en gränd pustar jag ut, hon klarade sig. Men då. Smack. En gigantisk lastbil drämmer in i ekipaget.

Emma zoomas uppifrån, liggandes i helfigur på asfalten. Hon är blek, vacker och har knappt en skråma. Men likväl. Död.

Vid det här laget gråter jag och hyperventilerar samtidigt. Hur gick det här till?

Filmen innehåller flera typiska romcom-scener, exempelvis åker Emma och Dexter på semester lika nedcabbat som Bridget och Daniel Cleaver (Hugh Grant som karismatisk bad boy) i briljanta ”Bridget Jones’ dagbok”. Eller klippet där Dex säger till sin mamma: ”Hon är inte min typ”. Och mamman svarar: ”Och det är just därför som jag gillar henne”.

Det är som upplagt för ett romcom-slut, att Emma och Dexter får en fnurra på tråden, men sedan kanske adopterar ett barn och blir lyckliga ändå. Nej då. Emma förtjänar tydligen den där lastbilen i stället.

När jag beklagar mig över min förstörda filmkväll berättar en vän att hon gjorde misstaget att köpa ”En dag”-boken när hon var deppig, eftersom förlaget tryckt ”Må bra-läsning i högsta ligan” på omslaget. Jag får medhåll: hajpen kring denna saga är lurendrejeri.

I recensionsutdragen på Bokus står det: ”Denna charmiga, varma och humoristiska berättelse går rakt in i hjärtat ”. Och en kompis rekommenderade boken som en härlig historia, en sådan ”man kan behöva ibland”.

Även i trailern till ”En dag” läggs det upp för en kul kärlekshistoria med många dramatiska vändningar. Skratt och nakenbad i gryningen, inte ett spår av ond bråd död.

Det sägs ibland att filmmusik är underordnad som konstart. Inte här inte. Här borde jag verkligen ha lyssnat till de ödesmättade stråkarna i bakgrunden.