Första stycket i Tomas Bannerheds ”Korparna” inleds med att huvudpersonens far skumpar omkring på sin Fergusontraktor, en så kallad gråsugga. På dagens lantbruk bevaras dessa gråsuggor endast som nostalgisk relik från farföräldrarnas gårdar (jag minns till exempel att grannarna hade en när jag var barn). Men i ”Korparna” är det 70-tal och gråsuggan är lika autentisk som småbonden.

Tomas Bannerhed nämns i senaste numret av Ordfronts litterära magasin, där Anneli Jordahl konstaterar att chansen att slå igenom som författare i Sverige är större för den som skildrar natur och glesbygd än den som skriver om stadsmiljö. Vilket man kan se hos nästan hela den svenska författareliten.

Den yngre generationen skildrar också glesbygden, men här står den för andlig fattigdom, misär, och är en plats man likt Bannerheds huvudperson helst vill lämna.
Glesbygd noir-litteraturen, ett uttryck hämtat från den amerikanska filmgenren country noir, går helt i linje med att unga författare precis som halva världens övriga befolkning har övergett landsorten för storstaden. Men medan tv-succéer som ”Vänner”, ”Sex and the city” och ”Mad men” odlar bilden av stadens konsumtionssamhälle som idealet, förorten som normativt fängelse och landsbygden som weekendresort skildrar litteraturen fortfarande bönder och skog. Fast på ett råare sätt.

Liksom litteraturen är städer och arkitektur en bra samhällsspegel. Det kan därför sägas att den kände holländske arkitekten Rem Koolhaas var en förändring på spåren då han 1978 skrev den kultförklarade essäboken ”Delirious New York”. Boken är en egensinnig hyllning till både storstaden och Manhattans struktur, såsom den växte fram på slutet av 1800-talet. Dessutom är den en kritik mot modernismen – vars mål var något helt annat än ett myllrande stadsliv.

I dag, drygt trettio år efter ”Delirious New york”, har storstäderna blivit motorer i en allt hårdare global kapitalism. Varje arkitektkontor med självaktning har en avdelning som sysslar med stadsbyggnad. Nyurbanismen, som utgör modell i de flesta växande städer, vurmar för den traditionella stenstaden och kaféliv på gator och torg.

I stället för modernismens funktionsseparerade förorter vill man ”bygga stad” – som i Stockholms Hammarby sjöstad eller Malmös Bo01.
Vi befinner oss just nu i en brytpunkt. Storstäderna beräknas fortsätta växa. Men storstadens triumftåg, och globaliseringen, gör att landsbygden utarmas. Och den unga litteraturens landsbygdsdystopi – kulturskymning, missbruk och våld – handlar i själva verket mer om socioekonomi än om motsättningen mellan stad och land.
P 1:s högintressanta serie ”Kluvet land”, som sände ännu ett avsnitt i januari, belyser avfolkningsproblematiken. Vill vi ha en välmående landsbygd måste vi satsa på den, liksom vi måste satsa på fattiga områden i städer.

På sikt kan landsbygden komma till nytta igen. Miljörörelse och urbankritiker ifrågasätter den växande storstaden – när oljan tar slut, ekonomin krisar och logistiken försvåras, hur ska storstaden få allt den behöver från sitt närområde? Stadsodling, som är på modet i det ödelagda Detroit, lär knappast räcka. Vinnaren i sammanhanget spås vara det självförsörjande mindre samhället.

Även Rem Koolhaas har börjat blicka utanför stadsmurarna. Nyligen deklarerade han att han numera bara ägnar sig åt landsbygden i sin forskning. Staden är död, säger han, det är det övergivna landet som är intressant för arkitekter.
Vem vet, kanske kommer Tomas Bannerheds lilla grå Ferguson snabbare än vi anar att skumpa sin väg ut ur litteraturen, tillbaka in i det moderna samhället.