Julklappsshopping

Det var en gång en förening för rika män och så några kvinnor som männen hade släppt in på nåder, lite med tanke på konferenser och firmafester och sånt. De älskade att äga. De ägde tillverkningsindustrier och tjänsteföretag, de importerade billiga produkter från lustiga nationer, vilkas innevånare hade besöksförbud på den europeiska kontinenten.

De sålde vidare de billiga produkterna till priser anpassade efter farbrödernas egen marknad, och du store tid vilken avans det blev! Ingenting till barnen som tillverkade varorna, men farbröderna i Kapitalistisk Front (reaktionär) blev desto rikare för varje dag som gick. Det var härliga tider, sammanfattningsvis.

Farbröderna i KF(r) såg bara ett moln på den mjölkfärgade vinterhimlen och det var de sjuka tendenser som puttrade i hjärtat på folket i landet, understödda av dagstidningarnas kommuniststyrda kultursidor. Folket hade fått för sig att det eventuellt kunde vara lite orättvist att köpstyrkan i deras del av världen var beroende av fattigdomen i andra delar av världen. Att en ohejdad produktion och konsumtion eventuellt, eventuellt hade negativa effekter på miljön. Kanske kanske så negativa att det var dags att tänka om. På Söder i Stockholm hade till exempel en kulturarbetarfamilj valt att köpa ett begagnat dockskåp på Blocket till sin lilla dotter i julklapp, i stället för att köpa ett nytt på Faetter BR.

Ryktet om dessa konsumtionskritiska varbölder på samhällskroppen nådde männen och på nåder-kvinnorna i KF(r). "Vettlöst, sanslöst, skamlöst" vrålade ordföranden i föreningen. Råbiffen sprutade ur munnen på honom och fastnade delvis i det hakskägg han anlagt i samband med Percy Barneviks storhetstid på 80-talet. Han föll ihop och grät så bittert som bara den kan göra som är orolig att julhandeln ska landa på samma nivå som föregående år, i stället för att sätta ett nytt ångestdämpande rekord. För en lönearbetare kan det möjligen vara lite svårt att förstå hur relativt oskyldiga tankar om rättvisa och miljöhänsyn kan väcka en sådan avgrundsreaktion hos någon. Men då ska man komma ihåg att ägarna av produktionsmedlen hade byggt upp en klinisk paranoia gentemot kulturjournalister alltsedan 70-talet.

När tårarna var slut vaknade vreden åter hos ordföranden. I detta lilla svenska medielandskap befolkades alltså kulturredaktionerna enbart av bekännande stalinister. Hur många konsumtionskritiska notiser och annonser eller vad fan det nu var de kallade skiten de producerade hade inte uppmanat folket att sluta köpa saker och åka mindre flygplan? Ordföranden misstänkte att det bara under det senaste året hade skrivits en miljon, kanske uppemot en miljard texter, som alla syftade till att slita brödet ur munnen på honom.

Han reste sig upp och skrek efter den papperslösa kärringen som städade hans kontor. "Hämta min rock, nuuu!" Hon backade ut ur rummet, så som hon var tillsagd att göra av respektskäl, slog bakhuvudet i dörrposten och försvann ut i korridoren. Strax var hon tillbaka, kånkande på hans kanelfärgade ullrock och korallröda basebollkeps med skinnskärm.

Nu gällde det hans liv, hans pengar, allt han trodde på. Han började med att sjösätta en annonskampanj som skulle gå på helsidor i tidningarna, en underbart sedelärande och djupt skuldbeläggande historia som han kallade "Sagan om gumman som handlade för lite". Därefter åkte han hem till familjen på Söder, de som hade köpt ett beggat dockskåp till sin lilla dotter. Han brände ner den tillväxthämmande leksaken och väste till den skräckslagna familjen: "Det här ska väl lära er en gång för alla!"

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut