Förlagets marknadsavdelning ler numera från öra till öra:
Arton tusen inbundna exemplar sålda. Pressrosor i bukett. Intervjuad i de blanka magasinen. Pocketutgåva på väg.
Lapidus debutroman beskriver drömmen om hastig rikedom och evig lyx- och kokainsmuggling som medlet för att förverkliga den. Tre känslostörda män - unge brats-wannabe:n JW från Robertsfors, chilenske fängelserymligen Jorge Salinas Barrio och den proteinstinne psykopatserben Mrado, Arkantränad yrkeskriminell - jagar samma lycka, med samma medel. Stureplan är historiens epicenter, James Ellroy, Dennis Lehane och Edward Bunker romanens språkliga skräddare: "Det var något i trasan de höll över hennes mun. Hon krängde med kroppen, drog i deras starka armar. Det hjälpte inte. De var för stora. Snabba. Starka. Männen slet in henne i skåpbilen. Det sista hon tänkte var att hon ångrade att hon någonsin flyttat till Stockholm. En skitstad".
För att vara ett förstlingverk av en 32-årig affärsjurist från ett välordnat medelklasshem i Gröndal - pappa presschef och före detta journalist, mamma socialarbetare - är inte minst slangomfånget imponerande.
- Jag har lagt mycket jobb på det. Fast alla som berömmer språket vet ju egentligen inte om det verkligen är autentiskt, ler han. Det är väldigt svårt att få veta hur man till exempel pratar i fängelserna. Men när jag gjorde min tingstjänstgöring i Sollentuna tingsrätt kunde jag snappa upp uttryck, hur de kriminella talar, deras livssyn, vad de gör på fritiden och så vidare. Det gav mycket, säger han över sin lunchfisk.
Bratsvärldens koder var lättare att ringa in. Han har kompisar i sådana cirklar. Till manuset fördes dessutom hans egen jargong, fantasier, Latin Kings-citat liksom detaljer från polisens lexikon över knarkslang och Jonas Hassen Khemiris böcker.
Att den brottsliga världen var "så spännande" kom som en överraskning när han började sitta ting. Han började att skriva på boken på pendeltåget hem. När han ett och ett halvt år senare lämnade tingsrätten hade han - med god hjälp av en deckarkurs på Folkuniversitetet - fått ihop ett råmanus. En bok med ambitionen att blanda samtidskritik och underhållning.
- Jag ville inte moralisera över de här killarna - eller föra fram något slags budskap, det kan lätt bli löjligt. Ellroys huvudpersoner är riktiga as och sådana ville jag också skriva om, fast samtidigt se om jag kunde få läsarna att sympatisera och identifiera med dem litegrann.
Alla huvudpersoner i boken är fixerade vid snabba stålar.
- Jo, men hyllandet av lyxkulturen ju är generell i dag - och den kostar pengar. För tio år sedan fanns inte ett enda av de här varumärkena, som Gucci, i Stockholm. I dag har de egna butiker runt Stureplan. Bratskulturen är en ny yttring - trots att det alltid funnits brackor på Östermalm. Den är förstås i grunden en provokation mot jantekulturen. När jag varit ledare för sommarkollo har jag träffat sjuttonåringar med t-tröjor som det står "Pappa betalar" på. Bratsstilen kan anammas av alla som skaffar sig attributen, fast det är en dyrt.
- Det finns killar i förorterna i dag som inte platsar finansiellt, men som sparar länge för att kunna åka in till Stureplan och bjuda på champagne. Stureplan har blivit ett nav för hela Sverige, det finns spår av den kulturen i hela landet i dag, säger Söderbon Lapidus och beskriver hur nittiotalets svettiga grunge och technorejvande i skogsgläntor under 00-talet övergått till ett nytt 1980-talistiskt glassande:
- I viss mån kanske det beror på globaliseringen; vi kan varje dag läsa om Paris Hilton och om hur det riktiga jetsetet partajar i Saint Tropez. Livsstilen är mycket mer påtaglig och inflytelserik än förr och medvetenheten om varumärkena är spridd bland alla i dag. Att vara överklass var förr ingen subkultur, som att vara en skejtare eller hårdrockare. I dag är den här gruppen mycket mer självmedveten.
Jens Lapidus arbetar med processrätt vid ett av landets mest namnkunniga advokatkontor, företrädesvis tvistemål mellan företag i öst- och västeuropa. Han visade manuset för sina chefer som gav honom klartecken att ge ut boken. Nu finns den i firmans juridiska bibliotek. Han hoppas att 2007 hitta tid till att skriva mer, men jobbkraven är svåra att förena med nya romanplaner.
- Jag fnurar förstås på nya idéer, men på byrån säger de: "Att tiden ofta inte räcker till för något annat än arbetet och familjen" och det är viktigt för mig att inte bli betraktad som "den där författaren som också är jurist". Jag tror ändå att det kan bli en story som inte blir en direkt uppföljning, men i samma sfär och med samma språk. Hade jag haft tid skulle jag göra en trilogi, en "Stockholm noir". Kanske om Palmemordet och konspirationerna runt det - eller egentligen lika gärna om Skandia, Bofors nationella traumatiska händelser.
Hur kommer det sig att en skötsam karriärjurist som du är så intresserad av ultravåld? Beväpnade gymbiffar som bryter näsben på ackord.
- Bra fråga - varför är de bästa filmerna som gjorts "Gudfadern" och Scorseses? (Tystnad) Man kan ju svara att vi lever i en slags förpackad civilisation. Civilisationen är någon form av undertryckande av en massa drifter som förpackar oss i skötsamhet och vi förväntas leva som hederliga medborgare - fast det kanske ändå finns en längtan till urdrifter. Och det gör oss fascinerade av de som ställt sig utanför systemet, de blir frihetssymboler, en cowboytillvaro, säger han och fortsätter på temat fysisk styrka.
- Man kan säga vad man vill men det finns alltid en pondus i storväxta män. I juridiska sammanhang är det intellektet som styr; du ska vara knivskarp, kunna formulera dig, men också ha pondus i rättssalen - vem lyssnar man på - vem tar rummet i besittning? Jag har noterat att det är väldigt få av de bästa processadvokaterna som är småväxta (leende.) Till och med i rättssalen - ett av de mest civiliserade och reglerade sammanhangen man kan tänka sig - styr sådana primitiva faktorer.