Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Kajsa Ekis Ekman: I min generation finns ingen samhörighet, bara starka egon och vassa armbågar

Omslag till ”Broilers. De nya makthavarna och det samhälle som formade dem”.
Omslag till ”Broilers. De nya makthavarna och det samhälle som formade dem”.

Vad beror det på att vår generation, åttio- och nittiotalisterna, är den som fått flest epitet och ändå har inget av dem fastnat? Jag läser en ny bok och ser det som i blixtbelysning: Svaret är att vår generation inte finns. För att det ska finnas något som man kan benämna ”generation” måste gemensamma förutsättningar existera. Det gör de inte i dag.

Även om man naturligtvis kan tala om kulturella och teknologiska nämnare, är villkoren i övrigt så olika. Vissa får bostadsrätt av föräldrarna vid arton års ålder och praktik på UD, andra bor fortfarande i tredje hand vid trettiofem och har aldrig haft ett fast jobb. Det som skapade legendariska generationer var just att det fanns tillräckligt många som hade samma erfarenheter, samma drömmar, samma ilska. Utan samhörighet – ingen generation.

Journalisterna Michaela Möller och Anders Rydell försöker i boken ”Broilers. De nya makthavarna och det samhälle som formade dem” (Norstedts) att ringa in denna splittring.

Å ena sidan tecknar de porträtt av unga politiker: drivna till den grad att de går över lik för att komma dit de vill.

Nästan alla är höger. Kristdemokraten Ebba Busch som vid 22 års ålder skickar kommunalrådet på rehab, tar över budgetförhandlingarna och personkryssar sig förbi sin gamla chef. Annie Lööf som får MVG i alla ämnen på gymnasiet, sätter upp valaffischer med ett enda ord: ”Annie” och blir partiledare vid 28 års ålder. Moderaten Anton Abele som drar ihop en manifestation mot våld med Facebook som enda organisationsverktyg. Hanif Bali som växt upp i ett antal fosterhem och som ser ordet ”rasifierad” hota hans kamp för att vara en individ. SDU-ledaren Gustav Kasselstrand som pratar om nationalstatens gemenskap och tar strid mot Åkesson. Och så Gustav Fridolin naturligtvis.

Å andra sidan beskriver de, om än hastigt, ”förlorarna” – de som lever i prekariat, arbetslöshet, ställer sig i kö för en jobbaudition på Wayne’s Coffee bland hundratals andra. Politiska rörelser vars slogan är: Ingen framtid, inget hopp.

”Dagens unga politiker är barn av vittrande gemenskaper”, skriver Möller och Rydell. Undantag snarare än symboler för en generation. I ett samhälle där klassklyftorna ökar, osäkerheten breder ut sig och partierna tappar medlemmar, behöver man inte längre gå den långa vägen till en politisk post. Tålamod och många år i ungdomsförbundet är mindre viktigt, i stället behöver man lysa starkt och ha vassa armbågar.

Finns det ens någon koppling mellan dessa ambitiösa broilers och resten av de unga? Det verkar inte så vid första anblicken. Snarare som att de tar sig fram genom att trampa ned resten.

Men låt oss säga att vi ändå är en generation, och att det vi faktiskt delar är denna splittring. Att vi alla bär inom oss rädslan för att inte bli något, drivkraften att göra något av livet, samt sorgen över en förlorad gemenskap. Att vi kanske söker samma sak. Låt oss beakta deras politiska budskap, som skiljer sig från äldre politikers, i ljuset av detta raster.

Då blir med ens Ebba Buschs kitschiga familjekonservatism, Kasselstrands nationalstat och Balis individualism begripliga. Alla står i folkhemmets spillror och svarar på frågan: Vem är jag? Vilka är vi? Då moderater säger: ”Jag skiter i vi – här är jag!” säger kristdemokrater ”Låt oss gå ihop i familjer” och sverigedemokrater ”Låt oss gå ihop i nationer!” Och Fi säger ”Låt alla de som inte får vara med någonstans gå ihop!”

Den här boken har många svagheter. Den fastnar i partistrider, faktarabblande, glömmer helt bort vänstern och saknar intellektuell analys. Dessutom är författarna så livrädda för att skriva någon på näsan att de inte ens vågar knyta ihop sina lösa trådar. Men de rör vid något otroligt viktigt.