Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Kajsa Ekis Ekman: I tider av absolut lojalitet blir förrädaren extra hatad av alla

Foto: Håkan Lindgren

Vem är författaren Rian Malan? Han slogs mot apartheid i Sydafrika men när kampen var vunnen bytte han sida. Kajsa Ekis Ekman skriver om de ständigt illojala som ibland kallas förrädare.

Förrädare. Finns det något språk där ordet inte har en skrämmande, otäck klang? Hör bara hur namnen Quisling och Judas Iskariot låter. Och ändå är den ena sidans förrädare per definition den andra sidans hyllade dissident. Några av de mest beundrade människorna i vår samtid är de som vågat förråda sitt land: Edward Snowden, Mordechai Vanunu, Breyten Breytenbach. Att de är just amerikaner, israeler och sydafrikaner är ingen slump – förrädaren är en central karaktär i krig och stater byggda på etnisk segregering. Då absolut lojalitet krävs blir förrädaren extra hatad, inte bara därför att hen avslöjar hemligheter, utan därför att grupptillhörigheten hotas. Någon ur den egna gruppen som talar, ser ut som och beter sig som en av oss – är på den andra sidan! Identiteten var bara ett skal!

Men då regimerna faller kan förrädaren i stället komma att bli hjälte även i sitt eget land.

Vilket är precis vad som hände den sydafrikanske författaren Rian Malan. En av de märkligaste karaktärerna som växt ur apartheids mylla. För Malan blev inte bara förrädare en, utan två gånger. Han var boern som motsatte sig apartheid – bara för att ångra sig när det föll.

Namnet Malan är bekant för alla som kan Sydafrikas historia. Apartheids grundare och förste premiärminister var en Malan, det var en Malan som ledde den första boerrevolten mot britterna 1788 och en Malan som massakrerade så många zuluer 1838 att platsen fortfarande kallas Blood River.

Trots att hans släkt bott 270 år i Afrika kallar de afrikaner för ”infödingar” och att svarta människor har efternamn har aldrig slagit Rian.

Rian Malan växer upp med alla dessa förfäder på väggarna i ett kvävande villakvarter i Johannesburg som lika gärna kunde vara en plats i sextiotalets USA eller Holland. Trots att hans släkt bott 270 år i Afrika kallar de afrikaner för ”infödingar” och att svarta människor har efternamn har aldrig slagit Rian. Men då han ser ett foto av Che Guevara i en tidning förändras hans öde. Han upptäcker att det finns ett annat sätt att vara vit än att vara förtryckare. Tonårige Rian börjar gå ut och klottra radikala slagord på natten och delta i protester. Han blir journalist och fokuserar på att avslöja det vita Sydafrikas övergrepp. Hans egna ser honom som en volksvyand – en folkfiende. Att han är en av få boer som ställer sig emot apartheid gör honom eftertraktad inom rörelsen, då de flesta vita apartheidmotståndare är engelsmän. Samtidigt är han typisk. Det är just ur elitmiljön som många av boer-dissidenterna kom – inte från ossewa-vagnarna på landet.

När armén inkallar honom går han i exil. Hans fars avskedsord är: ”Du har inte gett det här landet ett enda dugg. Du har bara tagit, och nu flyr du.”

Tiden i USA ägnar han åt att skriva artiklar under pseudonymen Nelson Mandela. Han blir känd som en sydafrikansk dissident i exil. Att inte få se sin familj är priset han betalar för att vägra tjäna mördarmaskinen. Men så krackelerar apartheid, nya vindar blåser, Mandela ska snart friges och Malan kan nu återvända. Man kan tänka sig att hans stund nu har kommit. Till skillnad från alla de som nu blivit ”résistants de la dernière heure” har han en lång historia av motstånd på sitt CV att njuta frukterna av.

Men då han sätter sin fot på sydafrikansk mark händer i stället något annat. Han känner sig inte som en hjälte, utan som en fegis. ”Jag var utan heder! Jag hade förrått mig själv, min stam vars Sak rann i mitt blod, och min far” skriver han i den tillbakablickande boken ”My traitor’s heart” (1990). Han börjar äcklas av sig själv och sin opportunism och hur han baktalat boerna inför beundrande amerikaner. Var hans radikalitet egentligen ett ytligt fadersuppror?

Med ens tvärvänder han. Han börjar avsky sina gamla kamrater i kampen mot apartheid och Nadime Gordimer i synnerhet som han menar skriver gråtfalskt om Sydafrika för en internationell publik av vita liberaler. Han börjar ägna sig åt att beskriva ANC som kryptokommunistiskt. Han blir förrädare igen, för andra gången. Hans gamla vänner tar avstånd och hans fru begär skilsmässa.

Delvis har det hela att göra med att han börjar upptäcka att Sydafrika existerar bortom apartheid. Han känner att han levt i en vit enklav hela sitt liv och att radikalismen bara var en del av det. När han sätter på en afrikansk tv-kanal förstår han inte vad de säger. I de vita radikalernas narrativ var apartheid orsaken till allt våld – saker som häxkonst och inbördes rivalitet mellan kulturer nämndes inte.

Då apartheid faller har boerna förväntat sig etniskt krig och blodbad. Många har barrikaderat sig på valdagen och beväpnat sig till tänderna. Men inget sker. ”Fienden kom till makten, men hämnades inte. De var till och med villiga att förlåta oss, bara vi gick ner på knä och bad om ursäkt. Jag upplevde detta som en total förödmjukelse. Vita män hade blivit löjliga, och vi var snart på väg att bli irrelevanta” skriver Malan i ”Resident alien” (2011).

När han nu tar upp journalistiken igen är det för att återupprätta boerns rykte.

Det underliga sker nu att Rian Malan post-apartheid är en person som passat bättre under apartheid. Just då rättvisa faktiskt inträder blir ”rättvisa” en omöjlighet hos Malan – nu ser han världen som en objektiv kamp mellan kulturer där ingen är mer moralisk än den andra och där det enda logiska är att kämpa för den egna gruppen. För när han nu tar upp journalistiken igen är det för att återupprätta boerns rykte. Han söker upp de mest illa beryktade polismännen och berättar deras versioner. Han blir en journalistikens poststrukturalist, specialiserad på ”den andra sidan” av saker.

När han gör det bra är han briljant – som när han undersöker hur omfattade AIDS-epidemin egentligen är eller vem som egentligen skrev ”The lion sleeps tonight.” Men hans favoritberättelse går alltid ut på att den vita radikalen straffas. Som den vite man som leende gick ut för att möta en kravall med öppna armar – han var ju på deras sida – bara för att stenas till döds. Demonstranterna såg bara hans hudfärg, inget annat.

Det finns en skadeglädje i Malans sätt att berätta detta om och om igen, som om han begick ett slags ritualmord på sitt tidigare jag. För även om han återvänt till rastänkandet är det inte svarta som är hans måltavla utan vita liberaler. Alla vita liberaler är i Malans ögon naiva, lever i en bubbla och är egentligen livrädda för svarta. Alla hjältar i hans journalistik är nu högljudda vita män som dricker mycket öl, tar saker i egna händer och skiter i PK-ismen. Svarta människor är fortfarande offer – inte för apartheid utan för vita liberalers fördomar. De har sällan en egen personlighet i Malans berättelser utan används för att visa vilken typ av vit som har mest rätt.

Alla hjältar i hans journalistik är nu högljudda vita män som dricker mycket öl, tar saker i egna händer och skiter i PK-ismen.

Vem är Rian Malan – är han förrädaren som ångrade sig och försent söker återvända till gruppen? Som med ens får dåligt samvete då han inser att han hjälpt till att störta sina förfäders imperium. Eller är han snarare den ständige förrädaren, som när han vunnit kampen måste förråda den också? Är han den typ av person som alltid vill vara i opposition?

Kanske spelar det också in att hans omsvängning sker vid tiden runt kommunismens fall. Tron på universell rättvisa kollapsar och i stället tyr han sig till den egna etniska gruppen på ett mycket jugoslaviskt sätt. En insikt som Malan återkommer till om och om igen var att han levt enligt devisen ”alla svarta är goda människor och är de dåliga beror det på apartheid” och när han upptäcker att detta inte stämmer, kraschar plötsligt hela idén om rättvisa. Det här låter ju jättekonstigt. Varför måste världen vara enkel för att man ska kunna tro på rättvisa? Det är ju fullt möjligt att skönja mönster även i en komplex värld! Men detta tycks inte Malan klara av, en misstanke som stärks av att han beundrar kitsch-filosofer som Bernard-Henri Lévy. Snarare verkar det vara tvärtom: han övergav inte kampen för rättvisa för att den krävde förenkling, utan för att den kom till en punkt då den krävde fördjupning, något han inte klarade av. I stället valde han en annan klyscha till ideologi: en banal idé om djungelns lag och den starkes rätt, maskerad till konstant ”invändning”. Sina gamla fördomar projicerar han nu på de som är kvar i kampen mot orättvisor.

Historien om Rian Malan är trots allt en mycket kontextuell historia om Sydafrika. Om ett land där ingen kan undgå att bli sjuk, lobotomerad, blind, förgiftad av rastänkande, som han själv uttryckt det. Han försökte slå sig fri, men hans släkthistorias tyngd graviterade honom tillbaka. När jag ser på fotografierna är det som om cynismen har ätit sig in i Malans ansikte. Han har ett bittert uttryck, men det kan också vara ålderdomen. En sak kan man dock aldrig ta ifrån honom: han kommer alltid att vara intressant.

Kajsa Ekis Ekman är journalist och författare