Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Kamp mot porrmotstånd

Jag delar inte upp kvinnor i "vi" och "dom". Tvärtom kritiserar jag ett samhälle som stigmatiserar de prostituerade, svarar författaren Petra Östergren.

Utgångspunkten för min bok "Porr, horor och feminister" är att förstå det svenska porr- och prostitutionsmotståndet. Genom egna studier av pornografi, mångåriga samtal med kvinnor som säljer sex och modern, internationell forskning visar jag att argumenten inte håller. I stället menar jag att det tre decennier långa motståndet styrs av kulturella tankemönster om sex. Det har också andra budskap och funktioner än vad som först ligger för handen. Som normativa (en viss sexualitet är bättre än annan), symboliska (trygghets- och identitetsskapande) och avledande (det är lättare att fokusera på porr och prostitution än mer närliggande och svårhanterliga problem).

Utgångspunkten för boken är alltså inte, som Kajsa Ekis Ekman hävdar i DN 10/11, varför sexsäljares röster inte hörs. Jag anser inte heller att prostitution är "sex som handlar om pengar", ignorerar inte diskussioner om pengars betydelse och betraktar mig inte som kulturrelativist i Ekmans tappning.

Inte heller delar jag upp kvinnor i "vi och dom". Tvärtom kritiserar jag ett samhälle som gör det - ett samhälle som lyckas stigmatisera en grupp kvinnor till den grad att inga protester hörs när dessa så uppenbart är undantagna rätten att bestämma över sina kroppar och sexualitet, utesluts från demokratiska politiska processer, inte omfattas av sociala skyddsnät eller arbetsrättslagstiftning och vars situation ytterligare försämrats av den policy som sägs finnas där för att hjälpa dem.

Det finns dock en sak Ekman har rätt i. I boken lyfter jag fram sexsäljares röster och tillskriver dessa högt värde. Det är också här vår skiljelinje går. Hon jämställer kvinnor som säljer sex med slavar som försvarar sin situation och sina herrar och menar att det därför inte går att tillskriva dessa röster någon tillförlitlighet. Jag menar att det bland annat är genom sexsäljares egna analyser och erfarenheter som det går att förstå prostitutionen och prostitutionsmotståndet. Jag anser också att det i en maktanalys är fundamentalt att fråga sig vilka röster som hörs och vilka som tystas. Vad säger det att senast sexsäljare själva kom till tals på DN:s kultursidor var 1977? Och att det då uppstod ett makalöst rabalder?

I Ekmans resonemang finns en intressant paradox. Samtidigt som hon tillskriver sexsäljares röster låg tillförlitlighet ifrågasätter hon min rätt att skriva om prostitution (liksom bärigheten i mina argument). Detta genom att förutsätta att jag aldrig själv funderat på att sälja sex eller gjort det.

Det finns ingen annan forskare eller skribent som ställs inför detta krav. Att sälja sex i studiesyfte stöter också på en rad etiska och metodologiska problem. Det finns inte heller något som antyder att detta grepp skulle föranleda ett "sannare" resultat.

Jag misstänker att om de kvinnor vars röster kommer till tals i min bok bekräftade prostitutionsmotståndarnas teser skulle invändningar som dessa aldrig resas. Ur detta perspektiv förstår jag också vantolkningarna och misstänkliggörandet av mitt arbete.

I Sverige finns bara plats för en enda hållning och för att se till att hegemonin upprätthålls gäller det att på olika sätt kväsa opposition. Och då mycket står på spel, inte bara saker som social gemenskap och samhällspositioner, utan även symboliska kamper om trygghet för kvinnor (där prostitution felaktigt definieras som mäns våld mot kvinnor), är alla medel tillåtna.

Prostitution är ett komplext fenomen som bär på många olika innebörder för parterna som är i den och för dem som betraktar den. I prostitutionen och annan handel med sexuella tjänster finns precis som Ekman skriver: "Samtal, samlag, terapi, slagsmål, spela romantiska par, spela hora eller betala för att bara ta upp tid." Här finns tvång och våld och här finns frivillighet. Här finns de som mår dåligt av den, de som mår bra av den och de som gör både och.

När vi talar om prostitution och försöker hitta lösningar på de problem som finns däri måste hela denna komplexitet tas med. Eftersom vi klarar av att göra det när det gäller annan kommersiell verksamhet eller mångfasetterade fenomen som äktenskap, måste vi fråga oss varför vi inte kan göra det när det kommer till kommersiell sex. Vad är det i vår kultur som gör att sex, och särskilt sex som har låg status, inte analyseras, bedöms och hanteras på samma sätt som andra samhällsfenomen?

Vi måste också ställa oss frågan varför porr- och prostitutionsmotståndet är så kompakt och enhetligt just i Sverige. Vad det är som gör att feminister just i Sverige verkar vara så ovilliga och oförmögna att ta in olika perspektiv och åsikter, liksom att samarbeta och solidarisera sig med alla sexsäljare - oavsett deras hållning till sin verksamhet.

Vi skulle också kunna diskutera hur man kan förstå prostitution och pornografiska bilder som något som kan vara både stärkande och kränkande för kvinnor.

Men den diskussionen måste präglas av intellektuell anständighet och respekt.

Bild

Petra Östergren