Kan fördomar dresseras bort?

Under en riksdagshearing i våras fick rektorn för Stockholms universitet frågan huruvida lagen om likabehandling skapade ängsliga lärare. "Detta är uppenbart ett problem på Lärarhögskolan", svarade Kåre Bremer. "Lärare vet inte hur de skall tala för att undvika en anmälan om kränkning."

Ja, hur skall de tala? I fjol hotades en av dem med anmälan för att ha berättat att filosofen Michel Foucault var gay. Uppgiften kränkte de homosexuella, ansåg studenten. Samme lärarkandidat hotade anmäla en annan lärare, för att hon använt ordet "fullgubbe" (under analysen av språkutvecklingen hos barn). Det kränkte alkoholisterna. Naturligtvis tvingades skolan - under hot om skadestånd - att utreda dessa tillbud.
Anders Olsson och Kajsa Ohrlander ser inga problem med sådana anmälningar. Troligen är de befogade i deras ögon. Olsson har ju själv krävt skadestånd från Lärarhögskolan för att en student skrivit till honom "jag får intrycket att ni anmälare misstolkat (läraren)". Han kände sig trakasserad av denna mening, men också av att en lektion blev inställd och av mycket annat. Det var just Anders Olssons missbruk av likabehandlingslagen som jag skildrade i "Jaktscener från Lärarhögskolan" (DN 8/2). (Läser man om den texten, där Olsson kallas Nilsson, blir det säkert klarare vad denna dispyt handlar om.)

Följaktligen hyser jag föga hopp om att bli rätt förstådd av Ohrlander och Olsson. Vi lär inte ens enas om vad "kränkning" vill säga. För Olsson är exempelvis alla lärare som inte omfamnar queer-teorin potentiella kränkare. De har inte på lärarutbildningen att göra, har han sagt, eftersom "det är queer-teorin som gäller". Även somliga fakta kan vara kränkande och bör därför förtigas.

Det var bland annat på den grunden som han anmälde sin lärare. När denne skildrade hur tonårspojkar odlar homofoba attityder använde han sig själv som exempel. Och därmed, menar Olsson, gjorde han homofobin legitim. Olsson menar att en lärare bör ljuga i sådant läge - och påstå att han tvärtom kände sig attraherad av pojkar. Allt i det goda syftet att avstigmatisera homosexualiteten. Jag förstår att enligt Olsson skall den pedagogiken gälla för alla fobier: inte heller främlingsrädsla eller antisemitism får analyseras "inifrån", för då reproduceras fördomarna.
Jag kan sympatisera med uppsåtet, men inte med metoden. Jag förstår att de "obligatoriska seminarier" om genus, etnicitet och likabehandling som Olsson och Ohrlander vill påtvinga högskolorna skall lära ut den sortens censurpedagogik. De beklagar att deras idéer stöter på motstånd inom lärarkåren.

Gudskelov, säger jag. Det motståndet förstår jag mycket väl. Olsson och Ohrlander ger nämligen inte mycket för den humanistiska pedagogiken, som säger att vägen till tolerans går via självinsikt: att det gäller att identifiera fröet till rasisten eller homofoben inom sig själv, och på den vägen lära sig att bemästra fobierna. De föredrar uppfostran medelst stigma och betingning: om folk skäms ut eller får en smäll på fingrarna var gång de säger något misstänkt så lär de sig till slut. De tycks hoppas att om man utmönstrar vissa uttryck kommer också attityderna att försvinna. Kanske tror de att om vi genom sekler dresserats till att uppfatta exempelvis könen som naturgivna, så kan omvänd dressyr få oss att se det där med man och kvinna som kulturens påfund. Framför allt tror de inte på dialog. Diskutera inte misshagliga idéer - förklara dig hellre kränkt och anmäl.

Visst, det kan vara effektivt, kanske befogat i enstaka fall. Men i längden lär vi inte bli mindre fördomsfulla av sådan behandling. Men säkert mer auktoritetsstyrda. Och så lär vi oss att hyckla litet bättre.
Låt oss slutligen se vilka metoder som kommer till användning när en lag avsedd att hindra diskriminering missbrukas till att befordra en vulgärtolkning av queer-teorierna.

När Anders Olsson anmäler Lärarhögskolan tror myndigheterna (högskolan, Homo) att han känt sig kränkt som homosexuell. Det gjorde han inte. Han kände sig inte kränkt av läraren och han är inte homosexuell, uppgav han senare. Han var ute efter "en könspolitisk motståndare". Men det hindrade honom inte från att inkassera 30 000 i skadestånd för att ha blivit kränkt - som homosexuell.
Visst kan någon som identifierar sig med en diskriminerad grupp känna sig förolämpad å dess vägnar. Men lagen om likabehandling avser väl ändå att gottgöra de diskriminerade, inte deras självutnämnda ombud?

Den mest radikala aspekten av Olssons och Ohrlanders ideologi är deras idéer om rätten. Som läsaren kanske noterat menar de att det var fel av skolan att upplysa studenterna om att deras lärare blivit avstängd på grund av en anmälan. Det var också olämpligt att han fick tillfälle att försvara sig. I min bandade intervju förtydligade Olsson hur han hoppades att det skulle gå till: hans anmälan skulle hållas hemlig, läraren stängas av direkt, helst avskedas, övriga studenter skulle inget få veta. Men borde de inte höras om vad läraren sagt? Absolut inte, deras åsikt var irrelevant, "det är den kränktes version som gäller". Och om de undrade vart läraren tagit vägen? Då skulle skolan säga att han har blivit sjuk. Svarade Anders Olsson.

Jag föreslår att Ohrlander och Olsson tar en öppen debatt med kollegerna (och med sin fackförening) om huruvida lärarna, som enda yrkesgrupp i Sverige, önskar att bli rannsakade efter anonyma anmälningar, i hemliga processer och utan försvarsvittnen. Allt i akt och mening att främja likabehandlingen.

Till dess skall jag bara korrigera några uppgifter i deras inlaga. Den anmälde läraren framställde inte homosexualiteten "i termer av äckel". Han talade om tonåringars känslor. Inte heller "liknade" han homosexualiteten vid pedofili. Jag noterar att Olssons köns­politiska iver gör honom lomhörd för modersmålets nyanser. Han uppfattar en uppräkning som ett jämställande. Men säger någon att människan är i stånd till både kärlek och hat betyder det inte att han jämställer kärleken med hatet. Läraren talade om mångfalden av sexuella uttrycksformer: "Om det bor en bög eller lesbisk i oss alla så bor det också en pedofil i oss alla."