Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kultur & Nöje

Karl Ove Knausgård: Breivik slaktade unga människor av samma rädsla för gränslöshet som drev fram fascismen

”Trycket från det inre kaoset blev för stort. Den stora, yttre ideologin representerade en väg ut”.
”Trycket från det inre kaoset blev för stort. Den stora, yttre ideologin representerade en väg ut”. Foto: Stoyan Nenov
I dag är det ett år sedan en man klädd i polisuniform först detonerade en bomb utanför regeringskvarteret i Oslo som dödade åtta personer, och sedan, medan katastrofbilderna från attentatet kablades ut över hela världen, åkte till Utøya för att där under en timslång massaker slakta sextionio unga och försvarslösa lägerdeltagare.

Dåden var politiskt motiverade, gärningsmannen sa att vi var i krig, att det var upplösningen av de traditionella värdena, som mansrollen och nationalstaten, han bekämpade, det var muslimerna och mångkulturen som var fienden, och avlivandet av medlemmarna i Arbeiderpartiets ungdomsförbund var avsett som en väckarklocka. Han ville rädda Norge. Bara timmar innan han parkerade bilen utanför regeringskvarteret och detonerade bomben hade han skickat ut ett manifest till över tusen mottagare, där han i detalj redogjorde för sin syn och sin ståndpunkt. Han hade också gjort en film, som med propagandistisk enkelhet och 1940-talets formspråk visade vad som var på väg att ske i Europa: invasionen av muslimer.

Chocken i Norge var total. Ingenting hade förberett landet på något liknande, möjligheten fanns helt enkelt inte i någons medvetande. Det dittills mest allvarliga politiska attentatet i landet efter kriget var de så kallade Hadelands­morden, då två unga män i en liten, fascistisk skuggmiljö, kallad ”Norges germanska armé”, blev avrättade av sina egna. Det var 1981, och en stor begivenhet på den tiden.

Det här var något radikalt annorlunda. Så oerhört var det att händelsen trängde genom alla försvarsverk. Tv-sändningarna från katastrofen var kaotiska, journalister och programledare var lika präglade av skeendet som människorna de intervjuade, i deras ögon och kroppsspråk kunde man läsa vantro, chock, förvirring. Det avstånd som nyheter vanligen förmedlas genom hade brutit samman. Allt var nära, för alla.

Ja, det var som om världen stod öppen under de dagarna.

Nu, ett år efteråt, är det knappt man kan tro det. Efter de första dagarnas chock, och de kommande veckornas efterdyningar av sorg, slöts undan för undan händelserna den 22 juli, blev något man pratade om och hänvisade till, om inte normaliserat, så i alla fall något vi vande oss vid. Breiviks liv, blev något som sålde lösnummer, och hans ansikte blev en del av det allmänna medvetandet. I medierna flyttades uppmärksamheten snabbt från den mörka gärningens kärna till dess politiska och ideologiska implikationer. Breivik blev en symbol för något.

Vad är en symbol? En bild tömd på verklighet, ett skal av mening. I Sverige har inte så få offentliga personer jämförts med Breivik under året som har gått, och det är bara möjligt om man frilägger namnet, Anders Behring Breivik, från den person som på eftermiddagen den 22 juli stod inne i en av byggnaderna på Utøya och sköt ungdomarna som var där i huvudet. Några av dem stod intill väggen, några låg sammankrupna i fosterställning på golvet, alla var förlamade av skräck, och kulorna slog in i deras kroppar, de dog där, badande i blod, och han, Anders Behring Breivik, gick närmare och sköt dem genom huvudet innan han vände sig om och gick ut ur huset på jakt efter fler han kunde slakta. Att någon kan likna honom vid människor i offentligheten som har en annan åsikt än de själva är inte obegripligt, för vi lever i en tid då allt som sker omvandlas till bilder som lösryckta från sina fysiska sammanhang svävar i himlen över våra huvuden, detta oändliga myller av nyhetshändelser och kändisansikten, liv och öden som vi utan förpliktelser tar del av varje dag eftersom deras närvaro i vår verklighet är fullkomligt abstrakt och konsekvenslös, som fiktion.

För alla andra än de anhöriga är Utøya nu en del av den världen. Det mest påfallande med den tio veckor långa rättegången, där vi för första gången fick se mördaren och där hela hans liv och alla de miljöer han hade vistats i blev dokumenterade och analyserade, var hur normaliserad både han och hans gärning blev. Det var som om det faktum att han var en människa som vi, och argumenterade för sin åsikt, drog in det ofattbara under sig: plötsligt blev männi­skan Breivik måttstocken, inte hans brott. Ett av offren kallade Breivik ”ett pucko” i tidningen, flera kommentatorer beskrev honom som liten, pedantisk, ynklig. Någon var upptagen av att peka på luckorna i hans argumentation, någon skrev om de fel och misstag han hade gjort, och ofarliggörandet och förminskandet av gärningsmannen är förståeligt, för varje människa är liten i sig själv, men det gör inte att vi bättre förstår hur det var möjligt; tvärtom, efter rättegången är det som om de två storheterna, det oerhörda brottet, som saknar motstycke i norsk och europeisk efterkrigshistoria, och mannen som utförde det, är fullkomligt oförenliga.

Hur kan vi förstå det som hände? Vad kan få en relativt välfungerande man att egenhändigt, på nära håll, slakta sextionio människor, de flesta av dem ungdomar? Mitt i ett stabilt, rikt och välordnat land? Vad kan få en människa att ta det steget? Är det alls möjligt att förstå det?

Den norske författaren Jan Kjærstad framkastade i DN den 21/6 tanken att Breivik visar oss något hittills okänt eller nytt i den nutida människan, och därför inte ryms i någon av de kategorier vi är vana att tillämpa. ”Jag undrar om Breivik är en individ vi saknar facit till”, skriver Kjærstad. Facit är det exakta, korrekta svaret, vanligtvis använt i samband med matematiska uträkningar, och jag tror inte att vi har facit till någon människa. Det mänskliga är ingen exakt vetenskap, hur skulle det kunna vara det, i grunden känner vi inte ens oss själva och våra egna motiv. Jag tror inte att Breivik representerar något nytt i det mänskliga, jag tror som Sigrid Undset att människohjärtat är oföränderligt. Och jag tror att den enda vägen till förståelse går där, genom det egna jaget, det vill säga de känslor vi själva har och de erfarenheter vi själva har gjort. Om Breivik är någonting annat än vi, det vill säga den onde andre, har han handlat i pakt med något i sin egen natur. Då är vi inne i patologiseringens och determiniseringens natt, och där finns ingen fri vilja, och utan fri vilja ingen skuld. Oavsett hur förstörd en människa är, oavsett hur vanställd dess själ har blivit, finns där ändå alltid en människa som kan välja. Det är valet som gör oss till människor. Endast det ger mening åt begreppet skuld.

Varför han gjorde det, vad som fick honom att ta det beslutet, vet vi ingenting om, annat än att han var helt ensam om det. Själv säger han att det var av ideologiska skäl. Jag har talat med journalister som har följt hela rättegången på plats och sett Breivik varje dag i tio veckor, och de säger alla att det inte råder några tvivel om att Breivik verkligen menar vad han säger. Han tror fullt och fast att han har gjort det rätta, att han har mördat sjuttiosju människor för en god sak. Breivik är uppenbarligen en fanatiker, men inte heller det förklarar något, för vad drev fanatismen, och vad drev den så långt? Det vet jag förstås inte, men ett vet jag: ideologier är stora, människor är det inte.

Frågan om otillräknelighet var central under rättegången, och mycket av denna handlar därför om Breiviks karaktär. Ändå var de två kanske viktigaste och mest formativa aspekterna av det som formar en karaktär, sexualiteten och relationen till föräldrarna, märkligt undanskymd. Varken fadern eller modern vittnade, inte heller psykiatrikern som utredde familjen på barn- och ungdomspsykiatrins uppdrag när Breivik var fyra år gammal. De flesta nyhetsredaktioner i Norge har kopior av den utredningen, och många känner också till innehållet i de polisförhör som har genomförts. Det är främst av hänsyn till personliga förhållanden som materialet inte har blivit offentliggjort. Vad som har skett i en familj för tjugofem år sedan är givetvis omöjligt att veta med säkerhet, ännu mindre att bevisa det, och av egen erfarenhet vet jag att det schematiska antingen–eller tillhör fiktionen och upplöses så snart man kommer närmare och verkligheten tar över. Men det betyder inte att det inte går att se mönster. Och vissa gränser i en förälder–barn-relation är så pass grundläggande att en överträdelse nästan ofrånkomligen är skadlig, och då för livet.

Det som är allmänt känt om den här familjesituationen är att föräldrarna skilde sig tidigt, att fadern hade lite eller ingenting att göra med Breivik under uppväxten, och att psykiatrikern i utredningen befarade risk för att utveckla ”alvorlig skjevutvikling” (risk för allvarlig psykiatrisk störning) när det gällde den fyraårige pojken. En barnpsykiatrisk utredning görs inte utan orsak, något var allvarligt fel i familjen, men det stannade vid denna enda, månadslånga observation, därifrån och fram till den 22 juli 2011 figurerar inte familjen i liknande sammanhang.

Själv säger Breivik att han hade en fullkomligt normal och lycklig barndom och uppväxt. Den bilden har varit mycket viktig för honom att understryka och upprätthålla under rättegången. Det finns andra små sprickor i hans liv, som blev synliga genom hans ihärdiga försök att skyla över dem, till exempel att han skulle ha varit deprimerad, som någon av hans vänner uttryckte bekymmer över när han flyttade hem till sin mamma och drog sig undan all kontakt, något han förnekat, och till exempel att han skulle ha sminkat sig, som en av vännerna sa, något han starkt förnekade, det var täckstift för finnar, inte smink, en fullkomligt naturlig sak att ha på sig, även för en man. Han hade en lycklig barndom, han var aldrig deprimerad, han sminkade sig inte. Det finns skäl att tro det motsatta, han hade en svår barndom, han hade en djup depression, han sminkade sig.

Det här är små saker, detaljer ur ett liv, och har tillsynes ingenting att göra med den fullständigt omänskliga och fruktansvärda massakern på Utøya. Men tänk om det döljer sig en avgrund under dessa små, små sprickor? Han hade en gränslös och känslomässigt instabil mor, som i ena stunden nästan kunde älska sönder honom, sova tätt intill honom, och i nästa skrika att hon önskade att han aldrig blivit född, och att han ville henne ont, ville fördärva henne och alltid hade velat det, från den första sparken i magen. Han växte upp i ett hem med en nästan våldsamt känslomässig ambivalens – vad gjorde det med hans identitet och hans förhållande till andra människor? Tänk om han upplevde att hans far svek honom i den situationen? Att han var ointresserad av honom och till sist inte ville veta av honom över huvud taget? En av de viktigaste saker man lär sig under barndomen är att hantera känslor.

Om inte känslorna bemöts under den fasen, på ett adekvat sätt, utan i stället avvisas eller ignoreras blir de efter hand ingenting för dig, du undviker dem, stänger av dem, det gör helt enkelt för ont. Till sist blir du en främling för dina egna känslor, de är något du utan att veta det alltid kanaliserar i något annat och yttre.

Jag känner många som har det så, kraftigt ytterstyrda, alla är på olika sätt monomana, några av dem har brutit samman och blivit psykiskt sjuka, de flesta klarar sig fint och lever vanliga, funktionella liv. Att Breivik är sådan, och tidigt i livet stängde av sina känslor för att det blev för svårt för honom, är jag säker på. En av journalisterna som följde honom i rättssalen sa att Breivik var en av de mest lättkränkta människor hon hade sett. Han gjorde ingen urskillning, saknade helt proportioner i förhållande till vad som kränkte honom, allt kunde potentiellt sticka lika djupt. Bara en människa utan ett stabilt och säkert jag, med en extremt låg självkänsla, reagerar på det sättet.

I fjol skrev jag om Adolf Hitlers liv, och det kanske mest karakteristiska för honom i ung­domen var att han vände absolut allt utåt, talade oavbrutet om allt utanför sig själv, och att han var så otroligt lättkränkt. Han brusade upp för ingenting. Hans bok, ”Mein Kampf”, är en av de mest förorättade böcker som skrivits. Hitler var monoman intill plågsamhet för sin omgivning, och han hade aldrig fel i något, hade svaret på allt. Han hade haft en far som misshandlat honom – ibland så våldsamt att hans bror trott att han var död – och som dött tidigt, han hade haft en lillebror som dött, och en mor som varit präglad av sorg och samtidigt älskat honom över allt annat.

Avvisande, misshandel, ambivalens. Han hade intimitetsångest, kvinnoångest, han levde helt utan andra människor i sin närhet när han var i tjugoårsåldern och han utvecklade en extrem fanatism, där det vilda och irrationella hatet mot judarna var det viktigaste elementet.

Det genomgående i ”Mein Kampf” är rädslan för det gränslösa. Hitler levde i en tid av kaos och instabilitet, och hans inre kaos, som sökte en yttre stabilitet, sammanföll med ett helt folks längtan. De storhetsfantasier han hade som ung, de grandiosa föreställningarna om sin egen förmåga, blev på ett märkligt sätt infriade, han blev rikskansler i Tyskland och förde ett helt land ner i avgrunden. Breivik, som jag inte avser att jämföra med Hitler ur några andra aspekter än dessa, de karaktärsdrag de delar, som är fanatikernas, hade också grandiosa fantasier. Det hör ihop med den låga självbilden. En människa som inte är någon i förhållande till sig själv måste bli någon, det är hans enda chans. Jag vet vad jag talar om, jag är själv sådan, har legat otaliga kvällar och drömt om framtida storhet, för att visa dem, alla, hela världen att jag är någon. Alla har väl gjort det, tills verkligheten hinner ifatt drömmen och realiteten konfronterar livet. Men tänk om den konfrontationen är omöjlig, tänk om den framtida storheten är allt som finns, eftersom det inte finns något eget, förankrat själv?

Breiviks storhetsdröm handlade om pengar. Han växte upp i en fattig familj i en välbeställd del av Oslo, han var omgiven av pengar och framgång, det var där han lade sin identitet. Han lämnade i förtid Oslo Handelsgymnasium för att starta eget och bli rik. Det misslyckades han med. Vid något tillfälle måste han ha förstått att det aldrig skulle gå, att han aldrig skulle klara det, och vad var han då värd? Ingenting.

Det var omöjligt för honom att medge. Förtigna känslor, förtigna nederlag: han var en person som ljög för sig själv, en vars identitet var byggd på bedrägeri.

Och det största självbedrägeriet har med sexualitet att göra. Utifrån dokumenten från polisutredningen finns det skäl att tro att Breivik har haft sexuella relationer med män. Att han skulle vara homosexuell är något han förnekar. Det är hans hemlighet.

Åh, det är en liten hemlighet, men den har vuxit i honom och blivit ohanterlig, förnekad och förnekad igen, men likväl alltid där. Sexuell läggning har i sig ingen betydelse, men sedd i förhållande till det övriga vi vet om Breivik förstärker det mönstret: han är en som förnekar sitt jag, gör våld på sig själv.

Vad händer om den starkaste kraften i en människa, den sexuella, förnekas? Vad händer med identiteten då, om dess kanske viktigaste och mest grundläggande komponent inte får ett erkännande? Det kan gå att leva med, det beror på vilka föreställningar man har om sig själv, vem man vill vara, kan vara, får vara, vad som kan erkännas. För Breivik, uppvuxen i ett hem med fara för att utveckla ”alvorlig skjevutvikling”, ambivalenta relationer, osäkerhet och kränkningar, med ett inre fullt av avvisade känslor, jagsvagt och starkt ytterstyrt, är det inte svårt att föreställa sig att dessa, för honom uppenbart felaktiga och oöns­kade känslorna har varit svåra att hantera.

Sexuell osäkerhet och ambivalens hör till under puberteten, jag minns när jag var fjorton, femton, hur livrädd jag var för mina uppenbart feminina sidor. Jag tyckte om att göra mig fin, till och med att sminka mig tyckte jag om, på en karneval när jag var tolv hade jag gjort det, sminkat mig, tagit på mig blus och kjol, burit på en handväska och vickat runt i lokalen och helt fallit in i det, som något naturligt, inte bara det, något åtråvärt.

Om kvällarna, precis innan jag somnar, kan jag fortfarande uppleva identitetsförskjutningar, jag ligger där och är en kvinna, tills jag med ett förskräckt ryck liksom slår tillbaka, nej, nej, jag är en man, jag är en man, som ett eko av den vilda rädslan jag kunde uppleva som tonåring, rädslan för att inte vara som de andra, att jag inte skulle vara dragen till flickor men till pojkar. Den rädslan var avgrundslik. Nu är det svårt att förstå hur avgörande det en gång var, men för en ung människa med låg självkänsla och ett förvirrat eller kaotiskt inre kan kraften i detta vara livshotande. Jag hade kunnat ta mitt liv, så starkt vill jag uttrycka det. Man får komma ihåg att man är helt ensam med sådana tankar som tonåring, absolut helt ensam med dem, och i ensamheten ligger proportionslösheten: en liten bagatell kan skära som en kniv i själen. Och sexualiteten är ingen bagatell.

Jag har en bekant som då vi blev vänner uppenbarligen plågades, något var fel med honom, det var något desperat över honom, en gång när jag satt bredvid honom i bilen, det var på natten, vägen var tom och han körde fort, var jag säker på att han skulle styra bilen in i bergsväggen och ta livet av oss båda. Sådan var hans utstrålning. Han hade en flickvän, hon var vacker, och han var kristen, på ett asketiskt sätt, moraliskt fördömande. Särskilt homosexualitet fördömde han. Vi tappade kontakten, efter några år mötte jag honom igen, då var han en annan, hade kommit ut ur garderoben, det var det som hade plågat honom, och han berättade för mig att han samtidigt som han haft sin flickvän också hade haft sexuella förhållanden med män, och att det var som om det hände och icke-hände på en och samma gång. Han lyckades förtränga det hela, det hände, och så hände det inte, fanns inte, annat än som ett slags skugga.

Jag tror att Anders Behring Breivik har haft det på det sättet. Jag tror att han levde så, med ett inre, för honom otillgängligt kaos, en dålig självkänsla och en självbild som var baserad på lögner, i många år. Jag tror att han riktade allt utåt, att allt som var galet var någon annans fel, att han växte upp så och att den högerorienterade ideologi som han uppslukades av i tjugoårsåldern, först relativt måttligt som medlem i Fremskrittspartiet sedan mer och mer extremt, passade som hand i handske för den han var och till de problem han hade: fascism är en identitetsideologi, den handlar om fasta gränser, om ordning, auktoritet, tillhörighet och storhet.

Breivik hatar feminismen, för att den hotar den maskulina identiteten genom att öppna upp det ambivalenta rummet mellan det kvinnliga och det manliga, och han hatar mångkulturen, för att den hotar den nationella identiteten, enheten mellan folk och land. En faktor som förträngd sexualitet kan verka banal, men vi måste komma ihåg att det Breivik går in för, det han upplever att han försvarar, är den traditionella familjen, femtiotalets bild av mannen och kvinnan, som är de gränser han inte klarar av att upprätthålla i sitt jag. Allt det som flyter inom honom, allt det som inte är fast och stabilt, allt det som rör sig i mellanrummen, hotar honom, det varken vill eller kan han veta av men kan heller inte avgränsa det i det inre han inte har tillgång till, allt måste ske i det yttre, och det han söker där, fasthet, hårdhet, enkelhet, är det som en far traditionellt kan ge och som han i brist på så småningom gick fanatiskt in i. Det rena, det enkla, det sanna, längtan efter den absoluta identiteten, och med det hatet mot den andra, det är fascismens kärna. Dess värld är absolut maskulin, full som den är av våldsfantasier och vapenfetischism, och därför är den inte heller utan homoerotiska element, de fanns med redan i början, det räcker att se ett av Hitlers tal för att lägga märka till den sexuella ambivalensen.

Inte för att jag tror på att Breivik för ett ögonblick har tänkt på det, eller på den faderslängtan som ligger i det auktoritära eller något av de psykologiska mönster som är förbundna med det ideologiska, tvärtom, Breivik har varit och är en troende, det han tror är sanningen, det enda rätta, så här och endast så här förhåller det sig.

Och som fallet är med alla fanatiker, religiösa eller politiska, så är motståndet bara en bekräftelse på att de har rätt.

Men steget från att vara antimuslim, antimarxist, antifeminist och från att yttra sig politiskt på nätet, till att verkställa ett groteskt politiskt attentat och skjuta sextionio männi­skor på nära håll är enormt. Det är inte så att hat ger mord. Det måste finnas tusentals som delar Breiviks åsikter i Norge. Bara han har mördat för dem. Så något måste ha hänt, något måste ha brutit samman i honom, något måste till sist ha gjort hans liv outhärdligt och tanken på att genomföra ett politiskt attentat, en terror­aktion, måste ha uppenbarat sig plötsligt och frigörande, som en väg ut ur alltihop. Han måste ha lekt med tanken, och han måste ha berusats av den. Han måste ha varit ingen, det vill säga död, för bara som ingen, absolut ingen, har han kunnat omfamna tanken, som undan för undan måste ha blivit allvar, en reell möjlighet, bara som ingen har han haft ingenting att förlora, och det är det som är språnget, den faktor som Kjærstad kallar okänd, han står plötsligt på den andra sidan där det inte längre finns något att förlora, för han är död, han är ingen, och genom att göra det otänkbara, som på andra sidan språnget plötsligt är tänkbart, blir han någon.

Han ville bli sedd, det var vad han ville – några månader innan han genomförde attentatet uppsökte han en nära släkting och berättade att han snart skulle göra något som skulle göra hans far stolt över honom.

Så tror jag att det har varit. Den lilla, inre konflikten i Breivik kanaliserades ut i den stora ideologin, som då det onåbara inre kaoset och trycket från självbedrägerierna blev olidligt plötsligt representerade en väg ut. Jag kan faktiskt göra det, måste han ha tänkt. Det är bara att göra det.

Det här är den lilla förklaringen. De flesta som hamnar i samma återvändsgränd som han, där allt är outhärdligt och där det inte längre finns en väg ut, tar sitt liv. Jag skulle ha gjort det. Andra tar livet av sin familj innan de gör slut på sig själva, det händer det också. Breivik gjorde ingetdera, han var en troende. Det är inget mysterium, det är ingen gåta, det är mänskligt.

När det gäller de omänskliga konsekvenserna, håller emellertid inte den lilla förklaringen. Då måste blicken lyftas. Det ska finnas sociala säkerhetssystem som gör det Breivik gjorde omöjligt. Jag tänker inte på socialtjänsten eller skolverket, inte heller på polisen, jag tänker på de band som existerar mellan människor, jag tänker på den andres närvaro i oss själva, den lyhördhet för det allmänmänskliga som alla samhällen och kulturer är uppbyggda kring.

Skulle du, där du sitter och läser det här, kunna tänka dig att döda en människa? Skulle det över huvud taget vara möjligt för dig?

Nej?

De flesta av de relativt få mord som begås i Skandinavien sker under påverkan av droger eller alkohol eller kraftig affekt, oftast i utsatta miljöer, och är djupt främmande för den gängse samhällsmedborgaren. Lagen hindrar oss, straffen och den bottenlösa skammen och skulden hindrar oss. Det vi lär av historien är att när omständigheterna är de rätta, det vill säga när institutionerna rämnar och kriser råder, kan nästan vem som helst döda, ja rentav utföra de vidrigaste skändligheter, som i Tyskland under andra världskriget. Hannah Arendt skriver följande om det i boken ”Den banala ondskan”:

Precis som lagen i civiliserade länder förutsätter att samvetets röst säger till alla: ”Du skall inte dräpa”, även om människans naturliga önskningar och böjelser periodvis kan vara mordiska, fordrade lagen i Hitlers rike att samvetets röst skulle säga till alla: ”Du skall dräpa”, fastän de som ställde till med massakrerna mycket väl visste att mord är emot det flesta människors normala önskningar och böjelser.
Övers. Barbro Lundberg och Ingemar Lundberg

Med andra ord: att döda är mot männi­skans natur, men kan övervinnas i det sociala om det vi du tillhör påbjuder det eller uppfordrar till det. Just nu har både Norge, Sverige och Danmark soldater i Afghanistan som dödar afghaner i vårt namn. En vän till mig, Geir Angell Øygarden, gav i höstas ut boken ”Bagdad Indigo”, den handlar om krig, och tar bland annat upp just detta, vad som krävs för att döda. Han skriver att det är något av det svåraste du kan få en människa att göra. Även om det tillhandahålls uniform, gevär och tillåtelse att ta livet av fienden, kommer de flesta att vägra. ”Under andra världskriget visade det sig att bara femton till tjugo procent av de amerikans­ka soldaterna sköt för att döda”, skriver han. ”Åttio till åttiofem procent gjorde det alltså inte, de bara låtsades.”

Den amerikanska krigsmakten tog konsekvenserna av detta, forskade systematiskt i ämnet och utvecklade nya träningsmetoder, som har visat sig ohyggligt effektiva: i dag är den andel av amerikanska soldater som skjuter för att döda uppe i över nittiofem procent. Det forskningen visade var att få soldater, när det kommer till kritan, är i stånd att döda för en idé eller en ideologi, eller av negativa känslor som hat eller rädsla. David Grossman, som har skrivit boken ”On killing: The psychological cost of learning to kill in war and society”, och som föreläser för amerikans­ka soldater i ämnet, skriver att det som motiverar soldater är: ”grupptryck och processer som omfattar (1) hänsyn till medsoldater, (2) respekt för ledarna, (3) tanken på hur man uppfattas av båda dessa grupper samt (4) en stark vilja att bidra till gruppens framgång.” Med andra ord det sociala, i bemärkelsen människor i ens konkreta närhet. Kraften i de nära banden är enorm.

Men det inre försvaret mot att döda en annan människa är ännu starkare, det ska mera till än ett vi och en ansvarsupplösande hierarki när man står inför den andres ansikte för att släcka livet i dess ögon. Øygarden använder filosofen Emmanuel Levinas och skriver om ansiktets påbud: du skall icke dräpa. Den väsentliga insikten förde i det militära till det som Øygarden kallar en triad av metoder, som har som mål att bryta ned försvaret: 1) desensibilisering – att tänka det otänkbara, 2) betingning – att göra det otänkbara, 3) försvarsmekanismer – att förneka det otänkbara.

Gemensamt för dessa metoder är avstånd. Ju mindre avstånd, desto svårare är att förmå någon att döda. Det är en sak att släppa bomber över ett område, en helt annan att döda samma människor på nära håll, öga mot öga. Vad är det som är annorlunda? Det är ansiktet, det är ögonen, det är ljuset i dem.

När soldater tränas i att skjuta är det inte måltavlor de skjuter på, då skulle verklighetens ansikten komma som en chock när de var på slagfältet, utan markörer som ser ut som männi­skor men som inte är det, det vill säga masker. Det är den dehumanisering som äger rum på slagfältet, soldaterna ser masker, bilder, inte människor. En av de många amerikanska soldater som Øygarden intervjuade i Irak, uttryckte det så här: ”Min fiende har inget ansikte. Han har inget ansikte. Det han har är så att säga en måltavla. Det är den jag siktar på. Jag ser ingen människa där. Jag kan inte se en människa.”

Det finns inget skäl att tro att dödandet skulle ha varit mindre svårt för Anders Behring Breivik. Under rättegången underströk han också just detta flera gånger. Den femte dagen sa han till exempel: ”Norska soldater ser inte på afghanerna som likvärdiga. De ser dem som mindervärdiga grottmänniskor. Om de inte hade haft den synen, hade de inte klarat av att döda dem. Detta är den grundläggande princip som används i krigföring.” Och: ”Man har egentligen inte något val om man ska döda någon. Man klarar inte att göra det utan att förbereda sig väldigt grundligt mentalt. Det krävs två år av träning, och även med den träningen är det extremt svårt.” Och: ”Möter man fienden ansikte mot ansikte kommer man inte att vara i stånd att döda honom.”

Breivik visste alltså att dödandet av en människa ansikte mot ansikte, med kallt blod, nästan är omöjligt, och att det enda som kan göra det möjligt är årslång träning, som går ut på att desensibilisera sig själv och dehumanisera den andre. Han berättade i rätten hur han själv har gjort detta, lika systematiskt som någon soldat, gått promenader varje dag och spelat musik han uppfattat som heroisk, gått igenom det han skulle göra i ett nästan självhypnotiserande motivationsprogram, vidare att han hade spelat dataspel systematiskt i många år, som alla har haft det gemensamt att de går ut på att döda människor, som inte är människor men bilder av människor, och att han målmedvetet tog droger som ökade aggressiviteten och uthålligheten och försvagade sensibiliteten. Så noga var det planerat att han till exempel hade två dunkar vatten med sig till Utøya, eftersom han visste att drogerna skulle dehydrera honom.

Men trots denna årslånga självhypnos och systematiska desensibilisering och dehumanisering, mötte han ett motstånd i sig själv under sekunderna innan han sköt den första männi­skan ute på ön, polisen Trond Berntsen. ”Och då tänkte jag: Det är nu eller aldrig. Antingen får jag låta mig gripas nu eller så får vi genomföra det vi har planerat. Och den minuten som gick kändes som om den varade ett år. Jag tänkte så mycket … Alltså, på riktigt, hela min kropp försökte kämpa emot när jag tog vapnet i handen. Det var som om hundra röster i mitt huvud sa ’gör det inte’. Och då … ”

Vi kan förstå ogärningarna under andra världskriget, och i nyare tid, på Balkan, som ett skred i det kollektiva, där samvetet som är viets röst gick från att säga du skall icke till att säga du skall. I Breiviks fall fanns inget kollektiv. Han gjorde det helt ensam. Men det rum som han var ensam i, och som gjorde det möjligt för honom att a) förbli oemotsagd och b) skapa tillräckligt stort avstånd till andra levande människor för att kunna avrätta dem, det rummet det uppstod mitt i vår kultur, och det är det som är skrämmande. Avståndet i den människan uppstod mitt ibland oss, det finns här, nu.

Under en replikväxling i rätten förnekade Breivik att han hade blivit asocial när han flyttat hem till sin mamma, han sa att han hade varit social på nätet. Det vill säga, han hade varit i kontakt med andra människor, inte fysiskt, men virtuellt. Den virtuella människan försöker inte säga emot dig, för gör den det, klickar du bara bort den. Och den virtuella människan har ingen kropp, har inget ansikte, inga ögon som säger döda mig inte. Inte heller människorna i de krigsspel som Breivik spelade konstant, på heltid i över ett år. Tvärtom, dem mejar man ner, och nedmejandet får inga konsekvenser, den döden är virtuell. Alla filmer vi ser, döden i dem, inga konsekvenser.

Ett anmärkningsvärt ögonblick i rätten var när Breivik beskrev hur han stod framför de unga människorna vid väggen och skulle döda dem, och tänkte att det var märkligt att de inte rörde sig, inte flydde, utan bara stod där, för det hade han aldrig sett i någon film. Ja, han rörde sig runt på ön som i en film eller i ett spel, men den heroism han inför sig själv var en bärare av, och den död han orsakade, tillhörde inte bildvärlden, var inte abstrakt och konsekvenslös, ägde inte rum någon annanstans, lösgjord från hans kropps tid och rum; den var verklig, konkret, absolut. Varje skott slog in i kött, varje öga som slocknade var ett verkligt öga, det tillhörde en människa som hade ett verkligt liv.

Med sin kapacitet för förträngning, sin kapacitet för att forma världen där ute efter sin egen bild, rörde han inte en min i rättssalen när offren berättade om hans gärningar, inte ens när alla åskådare, såväl domare som journalister och anhöriga, satt och grät. Hans offer är fortfarande bilder för honom. Han vet vad han har gjort, han är fullständigt tillräknelig, men han förstår det inte, för han känner ingenting i förhållande till det. Bara ett eget jag kan känna för ett annat, och han har inte längre ett sådant, det är dött. Hans identitet, omsorgsfullt uppbyggd, med en ny kropp, kraftig och muskulös, nytt psyke, desensibiliserat, hänsynslöst, är soldatens identitet, hjältens identitet, och den strider mot allt han var, ja, bekämpar det, som om han har förkroppsligat en bild och gjort det relativa absolut, till kött och blod, medan han har gjort det egentligt absoluta, de unga människornas kroppar, till bilder, pixlar, siffror.

I Gustave Flauberts berättelse ”Legenden om Julianus den gästfrie” förekommer en scen där huvudpersonen, som är ute och jagar, helt tappar kontrollen över sig själv och börjar döda alla djur han ser. Rådjur, grävlingar, illrar, rävar, igelkottar, ugglor, bävrar, oändligt många djur. Han tröttnar inte på att döda, och tänker inte på något, har inget minne av någonting alls. I det tillståndet vandrar han in i en rund dal full av hjortar. Utsikten till ett sådant blodbad får honom att tappa andan av glädje, skriver Flaubert, och fortsätter:

När den första pilen kom vinande, vände alla hjortarna på en gång sina huvuden emot honom. Det uppstod luckor i deras massa, luften genljöd av klagoljud och hjorden satte sig i häftig rörelse.

Dalens sidor var för höga. Djuren tog väldiga hopp i sina försök att undkomma. Oavbrutet siktade Julianus och sköt, och pilarna regnade över dem som en hagelskur. De greps av raseri, stegrade sig, slogs och klättrade på varandra. Hornen snärjdes och deras kroppar förvandlades till ett enda stort, rörligt berg, som så småningom störtade samman.

Till slut dog de, utsträckta på sanden, med utrunna inälvor och fradga om mulen. De böljande rörelser som skakat deras kroppar stannade sakta av. Allt blev stilla.

Natten föll på, och bakom skogen lyste himlen blodröd mellan trädgrenarna.
Julian stödde sig mot ett träd och betraktade häpen det fruktansvärda blodbadet. Han kunde inte fatta hur det hade gått till.
Övers. Pontus Grate

Under de femton år som har gått sedan jag för första gången läste detta, har jag burit med mig denna bild. Den fyllde mig med fasa då, och den fyller mig med fasa nu. Som så mycket av det som Flaubert har skrivit, förefaller detta mig absolut väsentligt, det är som om han beskriver något jag aldrig tidigare har sett, men ändå känner, någonstans i djupet, inte i mig själv, men i känslan av vad det innebär att existera: detta är möjligt att göra, detta är möjligt att komma in i, när den sista gränsen upphävs och ingenting längre betyder något. Flaubert skrev novellen 1877, och jag tror inte att han någonsin tänkte sig att den scen han beskrev skulle kunna utspela sig i det mänskliga.

Nu har den gjort det, vi lever i en tid där det är möjligt, och det förfärande i den vetskapen får vi inte upplösa i avstånd, för det är avstånden som är det farliga.

Översättning från norska: Jens Liljestrand.