Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

En Antonionigeneration har tagit makten

Det fanns en viss ironi i att italienska filmregissören Michelangelo Antonioni dog på samma dag som Ingmar Bergman. Men det var inte bra reklam.

Det blev inte mycket mer än notiser i svenska tidningar, trots att Antonioni på många sätt har haft ett större inflytande på svensk kultur än Bergman. Det framgår inte om man läser tidningar, förmodligen för att hans arv i första hand inte har förvaltats av dramatiker, konstnärer och intellektuella utan av reklamare, modedesigner, fotografer, inredare och arkitekter.

Antonionis filmer var den hemliga kultplats dit ”Bergmans barn” kunde fly från psykologiserande och ältande av traumatiska familjerelationer, stänga av föräldrarnas uppgörelser, zooma in på tapetmönstrets övergång till trädtopparnas rörelse i vinden och drömma om en tystare, svalare värld.

”Tystnaden” är en titel på en Bergmanfilm men Antonioni ägde den. Inte den tryckande, oförlösta, utan en befriande tystnad som gjorde att man kunde se och älska det man såg, vare sig det var en fabrik som sprutade ut rök, ett lerigt fält, en engelsk park, en siciliansk spökstad eller en fest i en modernistisk villa. Antonioni såg utan att döma.

”När Bergman brottades med tvivel på sin gudstro deklarerade Antonioni: ’Om jag kan se och förundras över det jag ser behöver jag ingen Gud.’ ”

Citatet kommer från Stig Björkmans nyutkomna ”Michelangelos blick”, en klarögd och kärleksfull bok där han med egna, avskalade formuleringar (varvade med Antonionis mer insnärjda) guidar oss genom film efter film, från spelfilmsdebuten ”En kärlekskrönika” till den allra sista kortfilmen.

Björkman kände regissören väl, satt i hans kök i Rom, var med i London 1965 under inspelningen av ”Blow up” med mera, men mycket skvaller innehåller boken inte och bara ett minimum av biografisk information.

Men även om Björkman inte kommer fram till några storslagna insikter om vår och konstens framtid eller ens på något sätt försöker genomskåda manliga modernisters mossiga monologer, så är det en inspirerande bok. Man får lust att se filmer där form och innehåll är ett igen, där varje vinkel, komposition, utsnitt och gest har en innebörd, så att man kan förlora sig själv och ändå veta att man får något tillbaka.

Nu när vi lever i formgivarnas tidevarv och regissörer inte sällan rekryteras från reklamens och musikvideons värld går Antonioni inte att undvika. Visuellt har filmer som ”Blow up”, ”Feber”, ”Yrke: Reporter” blivit så reproducerade att de gränsar till sofftyger. Antonionigenerationen har kommit till makten. Med makt kommer förtryck. Och vips så är tystnaden inte så befriande längre utan förljugen och repressiv. Nästan så att man behöver en Bergman.

Björkman påminner mig om att Antonionis filmer faktiskt handlar om någonting, att han berättar historier, om än med diskreta medel. (”So off beat you lose the beat”, som legendariska filmkritikern Pauline Kael avfärdande formulerade det.)

När Björkman beskriver ”Feber” som ”en sciencefictionfilm i nutid” till exempel, ”där Vittoria och Piero är likt aliens” så inser man att vår tid är science fiction i nutid och att inte bara det visuella har gått i arv från Antonioni.

Att en tv-serie som ”The leftovers” är släkt med ”Äventyret”. Att Denis Villeneuves tysta våldsspråk liknar första akten i ”Zabriskie point”, att ungdomarna i ”American honey” också försöker ”se och förundras”. Antonionis äventyrliga ande håller på att lösgöra sig från modefotot och berätta något viktigt igen.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.