”Varför känns så mycket fullständigt och totalt avmystifierat i dag?” frågar J J Abrams, producenten, ”Star trek”-regissören, manusförfattaren och skaparen av bland annat tv-serierna ”Lost” och ”Fringe” i majnumret av amerikanska tidskriften Wired. Sedan går han loss som gästredaktör och fyller hela tidningen med dolda koder, krypton och matteproblem, plus artiklar som rör sig i gränslandet mellan kryptografi, fantasi och forskning.
Det verkar finnas ett sug efter det. I en tid där det mesta går att hitta omedelbart på internet, när man kan skaffa sig ingående information utan ansträngning går det att finna stor tillfredsställelse i att faktiskt tänka lite, lösa ett problem utan mer hjälp än den egna förmågan. Dessutom finns förstås något oemotståndligt romantiskt i allt som har med kryptografi och koder att göra, ett tema populärkulturen inte varit sen att plocka upp.
4, 8, 15, 16, 23, 42 är en välbekant sifferserie för alla som tittat på ”Lost”. Det var den som karaktären Hurley vann på lotteri med i allra första avsnittet, det är numren som dyker upp på de mest slumpmässiga ställen och som under ett antal avsnitt slås in i en dator för att världen inte ska gå under (det har den ännu inte gjort). Vad det egentligen betyder vet man inte, bara att koden är del i vad som kallas Valenzettiekvationen och handlar om att förutspå mänsklighetens undergång.
Förhoppningsvis kommer svaret avslöjas innan det sista avsnittet sänts nästa år. På samma sätt är serien full av andra mer eller mindre gömda meddelanden, ”påskägg”. Det är ett upplägg som drivit fram en enorm interaktivitet mellan de mest dedikerade fansen, bland annat centrerat kring sajten Lostpedia – uppbyggd på samma sätt som Wikipedia men uteslutande med information om ”Lost”.
Med ”Fringe” har J J Abrams tagit ytterligare ett steg i att involvera sina tittare. Serien har ett avancerat ”Arkiv X”-komplex och är tidvis rätt fånig med sitt fokus på koko ”vetenskap” komplett med en galen vetenskapsman i huvudrollen. Men inför varje reklamavbrott har tittarna bjudits på en kod, åtta olika symboler som en fjäril, ett äpple, ett handavtryck.
De motsvarar tillsammans med placeringen av en ljuspunkt en viss bokstav. Bokstäverna för varje avsnitt bildar sedan ett ord. Internettidningen Ars Technica skrev om koden som raskt löstes av en av deras egna medarbetare för ett par veckor sedan.
Att det är just Wired och Ars Technica som behandlar kodknäckande är rätt logiskt. Båda publikationerna bygger på en blandning av popkultur, teknik och vetenskap och delar med största sannolikhet en stor, engagerad läsarkrets. Det tog inte många dagar innan någon lyckades plöja igenom huvudpusslet i det aktuella numret av Wired (som bara finns i papperstidningen), hitta en hemlig webbsida med tillhörande mailadress och höra av sig.
Det gick lite fortare än redaktionen förutsett. Man skulle kunna säga att Wiredläsarna utgör ena falangen av dagens popkulturella kodälskare.
Den andra är mer mystisk än matematisk och består av alla som älskar Dan Brown. Efter framgångarna med ”Da Vinci-koden” ökade plötsligt utrymmet drastiskt för spännande böcker med stora konspirationer och märkliga gåtor. Brittiska författaren Kate Mosse gjorde succé med ”Labyrinten” och ”Kryptan” i samma genre som Brown (dock med ett kvinnligt perspektiv). I nästa vecka kommer multimegapremiären av ”Änglar och demoner” att tillfredsställa varje behov av hollywoodskt äventyrsvansinne. Så värst mycket matematiskt tänkande hos tittarna lär den dock inte bidra till.
Annat är det med romanen som kan sägas vara den mer ”allvarliga” motsvarigheten till ”Da Vinci-koden”: ”Cryptonomicon.” För tio år sedan publicerade amerikanen Neal Stephenson sin tegelsten, en massiv berättelse som cirklar kring kryptologins historia och nutid. Det är Andra världskriget och guldfyllda tyska u-båtar parallellt med 2000-talet och datortrafikens behov av oknäckbara koder.
En betydande roll spelas av kryptologins allra mest fantasiväckande gestalt, Alan Turing, mannen som i mycket skapade den moderna datorn och som var ledande i engelsmännens arbete med att knäcka nazisternas koder.
Någon som läst både ”Cryptonomicon” och fascinerats av Alan Turing är svenske författaren David Lagercrantz. I ”Syndafall i Wilmslow” som kom tidigare i våras beskriver han i romanform Turings märkliga öde. Över telefon förklarar Lagercrantz att han stötte på Turing när han läste Wittgenstein som ung och senare när han skrev om datorernas historia:
– Han är en fenomenal romanfigur. Han knäcker inte bara koderna, hela hans liv är en kod.
Alan Turing arbetade på Bletchley Park, helig mark för alla som fascinerats av kodknäckandets konst. Under Andra världskriget samlade engelsmännen ihop en diger skara matematiker, schackmästare och tänkare för att försöka forcera fiendens krypton. Kring en herrgård några mil från London byggdes barack efter barack för att husera arbetet.
Med hjälp av beslagtagna kodböcker från nazisterna lyckades man till slut knäcka den ”oknäckbara” Enigmamaskinen som användes för att kryptera radiomeddelanden. Mycket tack vare den tidiga datormaskin – ”Bombe” – som Turing konstruerade. Efter kriget fortsatte han sitt arbete med datorutveckling på Manchesters universitet men blev allt mer förföljd på grund av sin homosexualitet. 1954 tog han livet av sig med hjälp av ett förgiftat äpple.
– I dag är koderna gjorda av datorer och måste knäckas av datorer, säger David Lagercrantz apropå intresset för Bletchley Park.
– Brytningstiden när Turing kommer in på ämnet är annorlunda, när det bara handlar om rå intelligens för att knäcka krypteringen. Redan mot slutet av kriget behövdes det kollektiv och stora maskiner för att göra det.
En annan författare som använt sig av Turing är brittiska Scarlett Thomas. I romanen ”Popco” låter hon sin hjältinna ha en mormor som arbetat tillsammans med honom på Bletchley Park. I sällskap med en giftig beskrivning av dagens ”kreatörer” (i boken är det ett leksaksföretag som står i centrum) och cyniskt marknadsföringstänkande ryms en hel del kodknäckande. Det är nördigt och underhållande på samma gång. Liksom i ”Syndafall i Wilmslow”, ”Lost” och ”Cryptonomicon” får läsaren känna sig lite smart emellanåt.
– Jag tycker det är otroligt häftigt att få lite vetenskaplig lärdom på kuppen, sånt som författare i allmänhet har varit lite skeptiska till, säger David Lagercrantz.
– I Sverige har man nästan tittat ner på de fåniga exakta vetenskaperna från litteraturens sida. När jag skrev boken undrade jag hela tiden om den skulle vara för svår men det verkar inte så. Den har gått jättebra så någonstans måste det finnas ett sug efter det här.
Kanske är det den naturliga följden av en övermättnad på att man alltid kan hitta en spoiler, en snabb guide till att komma vidare i tv-spelet, den enklaste sammanfattningen.
Som J J Abrams skriver i Wired: ”Gåtan kräver att du stannar upp och funderar – eller åtminstone saktar ner och upptäcker.”