Kolonialismens svarta historia

Kolonialismens historia har tre kapitel, skriver den afrikanske filosofen Valentin Mudimbe. Ett kapitel handlar om den territoriella erövringen. Vildarnas land tas i europeisk ägo, därför att bara den europeiska människan vet att förvalta jordens resurser. Ett annat handlar om hur periferins ekonomier inlemmas i ett handelssystem kontrollerat av europeiska bolag. Det tredje kapitlet rör frälsningen, den religiösa, kulturella och vetenskapliga omvändelsen av de koloniserade folken från deras självförvållade okunskap och vidskepelse.

Varje kapitel har sin hjälte: upptäckaren-erövraren i det första, handelsmannen-företagaren i det andra och missionären i det tredje kapitlet. Eller för att ta exemplet Mexiko: först Cortés som ger Spanien suveränitet över landet, därpå gruvidkare som utvinner kolonins rikedomar, samt slutligen munkar som Bernardino Sahagun eller Bartolomeo de las Casas, som hjälper infödingarna att orientera sig efter kristendomens värden.

I femhundra år har mönstret upprepats i olika varianter. Och det fortsätter - senast denna vår. Först kommer general Franks, anförande den här som ställts på fötter av koalitionen. När Irak är erövrat kommer Bechtel, Halliburton och andra bolag som ska rekonstruera landets ekonomi (Se Tim Shorrocks artikel i nya The Nation: "Selling (off) Iraq") Slutligen anländer diplomater och akademiker som ska bygga demokratin.

Nå, parallellen mellan erövringen av Mexiko 1519 och invasionen av Irak 2003 är grov. Men händelserna kan skrivas in i en lång historisk cykel, som på gott och ont lägger världen under västerländskt styre och därigenom ger upphov till vår världsordning - trasig och eländig, storslagen och djärv.

Detta är alltså på gott och ont. Men överväger det goda eller det onda? Frågan kan te sig meningslös. Historien kan inte göras ogjord. Även om man gärna vill föreställa sig hur världen skulle se ut om det varit azteker, araber eller kineser som erövrat globalt herravälde är det inte givet att den världen varit bättre.

Å andra sidan förblir det en etisk plikt att försöka betrakta dagens världsordning med ögonen hos dem som trampades ned för att denna ordning skulle förverkligas. Denna plikt är densamma som säger att vi bör bedöma nazismens ordning utifrån de judiska offrens perspektiv.

En grupp historiker under fransmannen Marc Ferros ledning har i vår givit ut en väldig balansräkning över kolonialismen, "Le livre noir du colonialisme", Kolonialismens svarta bok. Under läsningen frågar jag mig om det är fruktbart att utmäta skulder när det gäller sekellånga processer. I samhällenas utveckling visar det sig att gott och ont är relativa kategorier som alstrar varandra i en historisk dialektik som inte kan överblickas från en opartisk domstol. Historien skrivs - och döms - av segrarna.

I bokens avslutning diskuterar Nadja Vukovic de fordringar på kompensation som framförts av folkgrupper som drabbades av kolonialismen. Några har varit framgångsrika. Flertalet inte, mycket därför att offren - Australiens aboriginer, Amerikas ursprungsbefolkning och slavättlingar - måste åberopa lagar som utformats av förövarna, inte sällan i syfte att dölja sina brott.

Att kräva kompensation är inte det enda sättet att hantera det förflutna. Viktigare är att vidmakthålla minnet av de orättfärdigt mördade. "Le livre noir du colonialisme" är mer värdefull som ett stöd för det kollektiva minnet än som en inlaga i skuldfrågan. Forskarna låter fakta tala och beskriver hur det fasansfulla kunde ske: 15 miljoner afrikaner förslavade och deporterade till Amerika. Hela Karibiens befolkning utraderad. Amerikas ursprungsbefolkning reducerad till en eländig spillra - i Nordamerika från cirka 7 miljoner till 250.000. Språk, kulturer, livsformer grymt och spårlöst utstampade. Hela nationer hänvisade att tigga vid västmakternas dörr.

Var detta priset för vår världsordning? Undra på att vi ryggar tillbaka för frågan. Marc Ferro kritiserar sina historikerkolleger, däribland den grupp som för några år sedan gav ut "Kommunismens svarta bok". Varför har de forskare som så ivrigt kartlagt verkningarna av fascismen och kommunismen ryckt på axlarna åt kolonialismens brott?

Här åberopar Ferro Hannah Arendt. I sitt banbrytande verk "The Origins of Totalitarianism" spårade hon det totalitära tänkandets ursprung till de europeiska makternas syn på Afrikas, Asiens och Amerikas folk. Kolonialismens folkmord förhärligades av en rasideologi som föregrep fascismens ideologier och som dessutom hade brett stöd i den europeiska allmänheten.

Aimé Césaire, diktaren från Martinique, drev Arendts tanke till sin spets: "Vad nittonhundratalets troende borgare inte kan förlåta Hitler är inte brottet som sådant, inte förödmjukelsen av människan i sig, det är brottet mot den vita människan, att i Europa ha genomfört kolonialistiska metoder som förut bara drabbat araberna, Indiens kulier och Afrikas negrer."

En uppgörelse med kolonialismen arv skulle, som Karolina Ramqvist skrev på denna sida, leda till insikten om att den fortfarande pågår, låt vara under andra namn som strukturanpassning eller nationsbyggande. Och som Ulrika Kärnborg noterade i sin artikel är det nog för att tränga undan denna insikt som ett växande antal debattörer hävdar att kolonialismen i själva verket gynnade Asien, Afrika och Amerika.

Till denna skara hör Emil Uddhammar och Johan Norberg. Bristen i deras resonemang har inte så mycket med sakargumenten att göra. Mäter man framsteg i ekonomiska och tekniska termer anser man förstås att det var bra för Indien att britterna anlade kanaler och järnvägar i landet. Fast då ska man inte heller förtiga, som Uddhammar gör, att britterna först avindustrialiserade Indien för att förhindra att dess bomullsväverier skulle konkurrera ut vävstolarna i Manchester.

Nej, bristen ligger snarare i deras perspektiv. Världens samhällen bedöms utifrån i vilken grad de anammat Västeuropas och Nordamerikas teknologiska, ekonomiska och politiska modell. Detta perspektiv är eurocentriskt, deras blick på världen densamma som möjliggjorde den kolonialistiska expansionen. Liberalismen och marxismen gjorde här gemensam sak: varje samhälle måste igenom modernitetens skärseld innan det kunde adlas till full mänsklighet.

Enligt detta synsätt saknas alternativ till den västerländska civilisationen. Det framstår som historiskt oundvikligt att västvärlden på grund av en inneboende överlägsenhet kom att behärska världen.

Och allt fler intellektuella i väst bejakar denna slutsats. Om de har rätt, om det är sant att den enda vägen till frihet och lycka går via väst, ter det sig rimligt att ställa oroligare samhällen under förmyndarskap, så att det ska bli ordning på deras kaotiska ekonomier och så att deras folk befrias från sina tyranniska ledare. I detta perspektiv ter sig kolonialismens folkmord, slaveri och rasism bara som olyckliga avsteg från ett upplysningsprojekt som är i grunden förnuftigt och bör fortsätta.

Marc Ferro medger att ljusstråk bryter fram i kolonialismens mörker. Men detta ljus härrör inte från den västliga civilisationen, utan från dem som vigde sina liv åt att bekämpa den. Redan filosofen Hegel förstod att de universella idéerna om frihet och rättvisa föddes i motståndet mot kolonialmakternas förtryck. Detta är en rimligare och mer hoppingivande summering av kolonialismens historia. Ingen som drabbats av kolonialismen har av fri vilja accepterat den.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut