En bakgrund till Natos första krig och Förenta Nationernas största uppdrag.
Serbiens anspråk på Kosovo grundar sig på att under 1300-talet låg det medeltida Serbiens centrum i provinsen samt på den sentida myten (från 1880-talet) om vikten av slaget vid Kosovo Polje (Trastfältet, 1389), då serber och andra besegrades av osmanerna.
Pågående konflikt daterar sig åtminstone till 1912, då serbisk återerövring av Kosovo övergick i massaker på albaner. Sex år senare förväntades de bli lojala medborgare i de nybildade "Serbers, Kroaters och Sloveners Kungarike". Också i efterkrigstidens kommunistiska Jugoslavien betraktades Kosovos albaner som ett lägre stående folk. Ungefär som "tattare" i 30-talets Sverige. Men provinsen åtnjöt autonomi.
Fientligheterna inleddes symboliskt i april 1987 då en relativt okänd kommunistisk funktionär vid namn Slobodan Milosevic i ett tal vid Kosovo Polje ömsade skinn till serbisk nationalist. Som Jugoslaviens president upphävde han år 1989 Kosovos autonomi. Albaner svarade med att deklarara självständighet, Milosevic med att avskeda alla etniska albaner inom provinsens förvaltning. Därefter styrdes Kosovo från Belgrad som ockuperat land.
Balkankriget började med serbiska angrepp på Bosnien och Kroatien 1992. Kosovo hamnade i medieskugga. Sju års fredligt motstånd (med en parallell underjordisk stat, skola och sjukvård) gjorde föga intryck på omvärlden. När Milosevic genom Daytonavtalet 1995 tvingades ge upp Bosnien lät man honom behålla kontrollen över Kosovo.
Kosovos befrielsearmé UCK började angripa serbisk polis samt "illojala" landsmän 1996. Milosevic svarade med att skicka trupper samt paramilitär. 1998 började de bränna byar. Hundratusentals människor flydde. Tre år efter Srebrenica var en ny etnisk rensning på gång. FN:s säkerhetsråd utfärdade resolutioner som uppmanade Milosevic att upphöra med övergreppen. Det gjorde han inte.
Kontaktgruppen (Frankrike, Tyskland, Italien, Ryssland, Storbritannien och USA) försökte då nå en uppgörelse mellan Serbien och Kosovo. Kontaktgruppen ställde i Rambouillet ett ultimatum: eldupphör och förhandlingar om Kosovos framtida status - eller militär intervention i Kosovo. Rugovas skuggregering skrev på, Milosevics regering vägrade.
Den 24 mars 1999 var Nato i krig för första gången i sin historia. Det krävdes tre månaders bombningar för att tvinga Serbien att dra tillbaka sina trupper från Kosovo. Den 9 juni, med Milosevic redan åtalad i Haag, enades Förenta nationernas säkerhetsråd om resolution 1244 om Unmik. United Nations Interim Administration Mission in Kosovo skulle bli det största uppdraget i FN:s historia: FN skulle ta över alla samhällsuppgifter och behålla dem tills en demokratiskt vald provinsregering kunde ta över. FN:s funktionärer började anlända under juni 1999.
Revanschen följde. När serbiska trupper och paramilitär tvingats tillbaka, efter att ha mördat kanske 10.000 personer, utkrävde albaner blodig hämnd. Hela serbiska familjer massakrerades. FN:s passivitet förklaras av att på hösten 1999 fanns i Kosovo 50.000 Natotrupper, ett par tusen FN-funktionärer, 2.000 utländska journalister, men till en början inte en enda polis. De internationella poliserna började anlända långt senare, i den takt som FN:s medlemsstater ansåg sig kunna undvara konstaplarna.
Kosovar betyder invånare i Kosovo. En kosovar kan vara alban (90 procent av befolkningen), serb, rom, bosniak eller kanske turk. Minst en halv miljon kosovoalbaner lever utomlands.
Albaner är inte slaver och deras språk är lika främmande för en serb som finskan för en svensk. De är kulturellt sett muslimer (till följd av den osmanska ockupationen, som varade mellan 1400-talet och 1878), men varken särskilt praktiserande eller ortodoxa. Exempelvis kan ramadan avslutas med plommonbrännvin och dans.