Pia Arke ”Tupilakosaurus” på Nationalmuseet, Köpenhamn

Jag kan verkligen tänka mig att Pia Arke fick en uppenbarelse när hon hörde talas om ”tupilakosaurus” : en förhistorisk, sköldpaddsliknande amfibie som danska geologer hittat rester av på Grönland. Namnets första led, ”tupilak”, är hämtat från en mytisk varelse som enligt grönländsk folktro sätts ihop av delar från döda djur och människor, och som får magiska egenskaper när man blåser liv i den. En sorts Frankensteinskt monster, utrustat med obetingad lydnad mot sin skapare.

Att Pia Arke, konstnären från Scoresbysund på Östgrönland, skulle ha uppfattat sin konst som ”monstruös” är säkert att ta i. Men korsningen av myt och vetenskap i forntidsödlans namn påminner om hennes egen metodik, sättet att i sina fotografiska verk foga samman sitt personliga förflutna med både historia och mytologi. Ofta resulterade det i arbeten som tycks ha tillkommit precis på gränsen mellan det dokumentära och det magiska. Ett slags kulturella hybrider, men också en fotografi som återger tekniken dess förmoderna aura av mystik och trolleri.

Pia Arke var antagligen först bland danska konstnärer som på senare år börjat göra upp med landets koloniala historia. Tre år efter hennes allt för tidiga död visas nu den första heltäckande utställningen med hennes originella och banbrytande verk, uppdelad på två olika platser i Köpenhamn. I Nationalmuseets samlingar av grönländsk etnografika smyger sig hennes bilder in bland snöskor, trolltrummor och kajaker, som lågmälda kommentarer till Knud Rasmussens och andra polarhjältars symboliska annektering av grönländsk kultur.

I taket i ett rum, rakt ovanför en monter med östgrönländska sälskinndräkter, visas en film där Arke naken kryper fram över ett stort panoramafoto från ett arktiskt fjordlandskap. Hon slingrar sig vällustigt över bilden, smeker och suger in dess doft innan hon plötsligt och metodiskt börjar riva sönder den, tills bara spillror återstår.

Titeln, ”Arktisk hysteri”, syftar på en särskild form av galenskap som på artonhundratalet ansågs drabba inuiternas kvinnor under den långa polarnatten, med symtom som depression, koprofagi, okänslighet för kyla och ett maniskt upprepande av andras repliker. När Pia Arke övertar dia­gnosen vänder hon på bilden, och låter dårskapen ta formen av ett motstånd mot kolonialismens klichéer. Den bild hon river sönder är också en världsbild, ett helt nät av idéer där den västerländska, manliga logiken alltid utövar kontroll över det främmande, irrationella, kvinnliga.

Men det är sällan Pia Arke går till sådana handgripligheter. För det mesta är hennes taktik den rakt motsatta: i stället för att plocka isär schablonerna försöker hon ta sig ur dem genom att på nytt foga samman det som söndrats. Inte dekonstruera, utan rekonstruera. I den stora utställningen på Den Frie finns gott om bra exempel på denna helande metod. Främst förstås de många bilder hon tog genom åren med sin enorma hålkamera, en egenhändigt snickrad låda som var så stor att hon kunde bo i den under de långa timmar bilderna exponerades.

De fotografier som kom ut ur den processen är en udda kategori. Det vilar en märklig skymningsdager över dem, ett sotigt dis som om de gnuggats fram med kol ur fotopapperet. Av Arkes fysiska närvaro i kamerahuset är det svårt att urskilja några konkreta spår, utom möjligen ett skuggliknande töcken som här och var ser ut att ta gestalt som något till hälften kroppsligt, men undflyende, genomskinligt. Osökt kommer jag att tänka på hur kameran användes av förra sekelskiftets andeskådare och spiritister. Det här är något liknande.

Och ändå: ingenting i Pia Arkes arbeten är egentligen esoteriskt, eller ens särskilt gåtfullt. Även om det kan se så ut. Hennes konst är en i allt väsentligt dokumentär konst, grundad på historiska hårdfakta och noggrann metodik. Det som gör Arkes verk bestående, och detta till en så viktig utställning, är hennes sätt att visa att gränsen mellan vetenskap och myt långt­ifrån alltid är så skarp som den ser ut. Det tror jag nämligen att hon hade rätt i.