Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Albert Schnelzers åtta kammarmusikverk i Grünewaldsalen

Häftig djävulsdans och till slut tillräckligt med elgitarrer. 

4

Tonsättarweekend

Albert Schnelzer

Åtta kammarmusikverk

Musiker: Henrik Måwe, Patrik Swedrup, Erik Wahlgren, Susanna Andersson med flera. Grünewaldsalen, Stockholm.

Häromveckan efterlyste jag mer elgitarr i konstmusik, och bönhördes rikligt med många sköna decibeller vid söndagens finalfest tillägnad Albert Schnelzers musik. Vid gurorna inga mindre än Mats Bergström och Svante Henryson, som fick sätta punkt för 2017 års tonsättarweekend i Konserthuset. En minifestival illa tilltygad av terrorattacken – en tredjedel av repertoaren samt Gävles symfoniorkesters gästspel fick ställas in.

”Dance with the Devil” kan låta makabert i sammanhanget, men är en frejdig uppvisning i musikantiskt virtuoseri. Albert Schnelzer själv hänvisar till såväl Franz Liszt som Iron Maiden – de senare måhända förebilder för tonsättaren som hårdrockande valp när det begav sig hemma i Karlstad. I dag, väl etablerad som heltidstonsättare och familjefar, kan Schnelzer kosta på sig att leka med genrerna. Just ”Dance with the Devil”, en pianotoccata han komponerade för 17 år sedan, passar onekligen bra i heavy metaltappning. Henrik Måwe briljerade lika mycket som pianist vid konsertens början som keyboardist i finalens samspel med lyhörde trummisen Ricard Nettermalm.

Albert Schnelzer är förtjust i dans som kompositorisk tankefigur, och i kammarmusikens lilla format är det med den han gör sig bäst. Endera som ett slags klezmer-Mozart med fiol, cello och klarinett, eller med rovdjursgrin i ”Predatory Dances” för pianotrio. Jämna pilsnabba toner med slumpmässiga, stunsigt aggressiva accenter är själva grunden, som öppnar sig för kontrasterande lyriska gläntor. Här framträder den introverte, stillsamme Schnelzer i glesa dropptoner och långsamt sträckta fraser. Vackert, vackert – javisst, men lite förstrött. Utan den inneboende ytspänning man finner hos, typ, en Arvo Pärt.

En färsk pianokvintett till kungens 70-årsdag var ett annorlunda, impressionistiskt inslag i snygga franska klanger. Men häftigast ändå Schnelzers djävulsdans, både den pianistiskt opluggade som den härligt elektrifierade versionen.